Sverige svindlades av ett svindlande mord!

Valborgsmässoafton, 30.4.2014.

Mord är ovanliga händelser. Av den egna rättsstaten arrangerade mord blir extremt ovanliga. Lagar stämmer inte. Lagar förutsätter att mord begås av samvetslösa representanter för allmänheten, inte av samvetslösa representanter för den rättsstat som symboliserar det nationella samvetet. Allas vårt grundläggande samvete.

Jag slår upp ”riksåklagaren” i min vackert bundna Nationalencyklopedi. Om ett par generationer binds inte längre några nationalencyklopedier. Redan i dag finns de, ljudlösa och utan att ta stor plats i en bröstficka.

”Vill du ha en snygg atlas över hela Europa, så här ser den ut?”

”Tack, farfar, men behöver jag en karta tar jag fram min Samsung…”

Annan värld.. Brave New World.

Förändras allt? Förändras vår allmänna syn på rätt och rätttvisa, heder och hedersamhet och vanlig enkel hederlighet?

Jag får ibland frågan, och jag kan ställa den till mig själv:

Om viljan funnits att lösa Palmemordet, hur länge skulle det ha dröjt? Jag ser då ett normalt samhälle framför mig, inte ett nedkladdat av omoral. Ett mord händer. Det ska utredas av skickligt folk, av därtill skickat folk. Hur länge skulle det ha dröjt, inte nödvändigtvis tills gärningsmannen gripits, men tills alla kunnat se, tills den hederliga rättsstaten, inte minst, inte kunnat undgå att se att detta mord varit arrangerat på någon hög nivå?

Hypoteser? Jo, men det är kanske inte så svårt att ge hypoteserna ett stöd. Kunde ett avslöjande ha kommit mycket tidigt? Samma nattt, den mörka kalla natten till en vinterlördag?

Inte omöjligt. Säg att ett hederligt, kanske ganska högt polisbefäl, framåt lördagsmorgonen den 1 mars 1986 hade satt sig ner och försökt skaffa sig en överblick över nattens kommenderingar – vad hade han hittat? Jo, bland annat och kanske först och främst:

”Varför kom Stockholmspolisens Södermalmspiket? Varför kom den på ett mycket tidigt stadium till åsen, till trakterna av Dekorima?”

Bra fråga. Södermalmspiketen hade sitt jobb förlagt till Södermalm och Söderort, inte till City, som hade eget folk. Kommenderades Södermalmspiketen till City, för Palmemordet? Nej, någon sådan notering finns inte. Kunde piketbefälhavaren, i allmän iver, ha bestämt sig för att lämna sitt Söder och köra till Cty på eget bevåg? Kanske tänkbart. Men inte belagt. Ingenting går att bevisa första natten, kanske, men det ser underligt ut och bör nog undersökas… Kan min tänkte polis ha sagt sig…

Andra händelser har inte tett sig omedelbart intressanta, men de har blivit det efter någon tid. Sedermera huvudvittnet i Christer Pettersson-affären (och därmed i hela Palmeärendet) Roger Östlund visas och bevisas redan efter några dagar ha kommit till biografen Grand tidigast kl 23.30, alltså efter mordet nere vid Dekorima. Enligt polisens egna fem vittnen. Men saken får inte relevans förrän när förundersökningsledningen strax före jul 1988 på sina magnifika pappersbuntar påstår att Östlund kom till biografen Grand kl 23.10, såg gamle polaren Christer Pettersson långt före mordet, blev huvudvittne, enda vittne som sett Christer före mordet…

Fast inte – klockslaget var ju fel, den nedgångne Roger försvann ur bilden? Eller? Nej då, Roger försvann inte alls. Varken polis eller åklagare gjorde någon som helst affär av att Rogers tider kanske inte riktigt stämde, det kan ha kört ihop sig någonstans. Ingen utreder, mer än några envisa journalister, egentligen bara en enda journalist, som slog att larm som inte nådde ända fram.

Åtalet mot Christer Pettersson höll i Stockholms tingsrätt. Och när Svea hovrätt så småningom fick detta i alla avseenden solkiga ärende på sitt bord ute på Riddarholmen beviljades visserligen Christer Pettersson resning, men det hölls tyst, märkligt tyst, om de rena falskklockade lögnerna kring Roger och hans biobesök, och den svenska allmänheten fick nog aldrig klart för sig hur pass omfattande och beklämmande hela Roger-affären varit. Och i vems händer den hela tiden legat.

Om Christer Petterssons försvar hade haft mer av gnista och gålust hade, inför Svea hovrätt, hela det skrämmande ynkliga statliga arrangemanget kunnat avslöjas för denna svenska allmänhet redan vid mitten av 1990-talet, för nästan 20 år sedan.

Men något sådant avslöjande kom aldrig. Har aldrig kommit. Vad då, Christer Pettersson, har det sagts. vissa åtal ogillas i olika instanser, inget märkvärdigt med det. Ibland kommer folk undan…

Situationen är förstås otäck. Varför har alla jurister varit så tysta? Varför är de fortfarande tysta? Varför vågar de inte svära i kyrkan?

Olof Palme föll offer för ett heltäckande arrangemang. Han kunde inte undkomma, men hans mördare kunde. Just denna Valborgsmässoafton med alla mina Uppsalaminnen, blekgula som studentmössan på någon gammal hylla – just nu går jag och väntar på det stora officiella avslöjandet. Hur kunde en hel rättsstat nonchalera en säkerhetsexperts tättskrivna 6-sidiga dokument, där det i klartext och på klarspråk omtalas att

i dagens Palme-grupp, eller rättare sagt på befattningen som Ölvebros närmaste chef, sitter fortfarande en mullvad, Tommy Lindström (F 15). Jag har talat om för Ölvebro vem det är, men han kan inte göra så mycket åt det. Däremot har Ölvebro mycket väl begripit att något är sjukt på polissidan. Han har tillsatt en mycket diskret grupp som utreder ”desinformation om polisens inblandning” –

en otrolig text, lämnad åt sitt öde, läst av en till åren kommen journalist, kommenterad av ingen. Lite blarr om Hasse Ölvebro och gamle Tommy, jo, det kan man väl tänka sig, men inte värt att ta upp! Låt Palmesaken ligga där den ligger, Sven Anér ska inte tro att han hjälper någon med att rota…

Enbart kring de svarta små raderna ovan kunde en avhandling skrivas, om hur en handplockad och handgången kriminalkommissarie försöker hålla ett öga på en annan handplockad och handgången kriminalare, en polisöverintendent rent av – det är en rättsstat det! Och alla medier tiger.

Under resans gång, avslutar säkerhetsexperten Ulf Lingärde sin skakande promemoria, har jag informerat Ölvebro personligen om alla detaljer av polisiärt intresse –

som så mycket annat: oerhört! Bevis för att polisens högste utredare i Palmeärendet ständigt varit uppdaterad kring varje detalj i denna härva, om varje skrämmande bit av den svenska rättsstatens mordpussel.

Jag satt här om dagen, medan spänningshuvudvärken vägrade att helt ge med sig, och plötsligt kände jag ett uns av eufori: är det klart nu? Går skredet att hejda? Men kanske är det alldeles för tidigt för eufori…

Just nu kommer Lena in med ett brev (post på Valborgsmässoafton? Jaha) från krkom Hans Melander, den ene av Palmeutredningens båda höjdare. Melander skriver att han sänder mig en kopia av Ai. 318-93 – jaha?

Jo, jag granskar: Melander har uppenbarligen hittat Lingärdes originaldokument, tydligen redan i originalet försett med Olle Alséns påteckningar, vilket förundrar. Nu tycks det i vart fall stå klart att rikskriminalpolisen innehaft detta original, inklusive påteckningar, sedan den 30 mars 1993. Den 31 mars 1993 kunde rikskriminalpolisen ha slagit det stora ekande larmet så att det hörts över gator och torg. Men inte en viskning hördes. Eufori? Ja, om medier vaknar. TT, t ex? Ja, varför inte?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.  018-15 12 79.