Vart tog forskningen vägen i Palmeärendet och dess undervegetation? Kommissioner följde falska stigar.

27.4.2014.  Till Utrikespolitiska Institutet

LEDNINGEN.

Jag närsluter inledningsvis min uppsats ”Det mörka Palmemordet vid vägs ände”, och ber Institutet läsa, med engagemang och akribi. Här finns det centrala av basinformationen kring svenskt 80-tal beskrivet men sannerligen inte färdigutrett, inte utforskat i minsta mörk detalj.

Jag ber Institutet tämligen snart berätta för mig om grundtexten, promemorian om de 15:s konspiration mot sittande statsminister, Ai. 318-93, över huvud taget varit känd för Institutet och om den underkastats någon form av vetenskaplig forskning.

Det finns två motpoler: För det första den officiella, den stadfästa, Granskningskommissionsrapporten från 1999, där mördaren klassas som ”ensam gärningsman”, ensam på fältet, gärna identisk med den av Svea Hovrätt släppte och av Högsta domstolen aldrig behandlade Christer Pettersson.

Det är dagens justitie ombudsman, Hans-Gunnar Axberger, vilken - i sin egenskap av ledamot av de båda kommissionerna och huvudsekreterare i den andra! - vid sidan av de båda efter varandra följande ordförandena såg till att strålkastaren hela tiden var riktad mot en diffus grupp av ensamma vinddrivna personer, bland vilka Christer Pettersson under hela tiden hade Axbergers förkärlek: ”bevisen har successivt stärkts”. Medan sanningen kan ha legat åt det helt andra hållet, nämligen bort mot Ulf Lingärdes sannerligen inte vinddrivna 15 herrar i en klubb innehållande namn som en f d säkerhetschef, en toppkapitalist, två FRA.chefer på den edsvurna medlemslistan.

Den vinddrivne eller de höga herrarna? Axberger avgick formellt med segern – i varje fall lyckades han hålla varje viskning om de 15 utanför protokollen, öppna eller hemliga.

Axberger torde ha varit den förste som fick ta över Lingärdes heta dokument, som drygt två år tidigare, och dessutom i Lingärdes originalskick, Ai. 318-93, deponerades hos rikskriminalpolisen; som synes av min dossier tappade kriminalpolisen detta Lingärdes original, vilket under åren 1993-2014 torde ha utgjort enda i myndighets-Sverige tillgängliga ex! Vilket jag nu postat till den ansvariga rikskriminalpolisen, försett med mängder av Olle Alséns påteckningar. Ett helt orört Lingärdeoriginal varkar inte längre existera.

Krångligt? Ja. Läs en gång till.

Men Lingärdes PM fick inte komma fram! Sedan den i maj 1995 ”anonymt” upplämnats till Marjasins registrator, har promemorian, som ”Palmekommissionen 95-103”, under 1996, helt omskriven och försedd med omfattande korrigeringar, fått utgöra underlag för en s k ”hörning” inför Sigvard Marjasins strax utrotade Palmekommission.

Men, och detta är mycket anmärkningsvärt; vad som avhandlades under hörningen 1996 var inte Lindgärdes sensationella PM från 1995, utan några synpunkter från ett senare datum på allmänna statliga säkerhetsfrågor. Vid hörningen ställs ingen fråga om de 15 på Lingärdes brännheta ursprungliga sex sidor, inga frågor ens från den Inga-Britt Ahlenius, som genom åren fick framstå som den alerta och rättrådiga valkyrian i den här striden.

Krångligt? Ja. Läs en gång till.

Har ledamöterna fått se eller ens höra talas om andrahandsversionen från 1995 av denna ödesdigra PM? Den från 1993 har de säkerligen inte sett, den var nog bortsprungen redan då. En huvudsekreterare styr en känslig kommission med järnhand. Granskningskommissionens slutrapport blev aldrig granskad av beställaren, departementschefen, vilket känns symptomatiskt. Kommissionsrapporter läggs på breda hyllor.

Det framgår alldeles tydligt, för en noggrann och opartisk undersökare, att Axbergers uppdrag, naturligtvis aldrig utsagt, varit att hålla alla känsliga misstankar borta från kommissionsbordet, i synnerhet sådana misstankar som direkt snuddade vid namngivna poliser eller 15 väl skyddade höjdarpersoner.

Det fick bli min egen självpåtagna syssla att redan från 1987-88 fokusera på just ”polisspåret”, och det är när jag nu på nytt, och noggrant, läser igenom framför allt originalversionen av Lingärdes PM som jag märker, och skakas av, Lingärdes breda, avslöjande, säkert gjorda svep med skalpellen genom 80-talets svenska inrikes- och inte minst utrikespolitik. Hemligheter som inte skulle fått avslöjas, sekretess som inte skulle ha fått finnas.

I denna oluftade akvariemiljö har Lingärde, den gamle säkre säkerhetsexperten, trivts som gammelgäddan; huggit åt höger och åt vänster, inte nappat på falska krokar.

Lingärde ville avslöja den svenska 1980-talspolitiken, sådan han såg den, och det går att säga att han på köpet i håven fick med sig hela mordscenariot mot Olof Palme.

Fick han det? Det är här jag ställer frågan till Utrikesinstitutets ledning.

Är all den unter uns-information Ulf Lingärde ger oss, mixad med klart belagda uppgifter, i själva verket en väl upplyst och snitslad intellektuell motionsslinga, att följa fram till målet?

Och i så fall vilket mål? Avslöjandet av rysspaketet som det avgörande, kryddat med tillkommande delmotiv?

Lingärdes mål var i vart fall inte den dagdrivande Christer Pettersson, som ständigt tvangs agera den nesllgt sjunkna svenska rättsstatens falska räddningsplanka.

Att medierna i 28 år hållit så tyst och så tätt, att inte minsta chefredaktör, guppande på sjunkande upplagor, hittills ägnat min dossier om ”Det mörka Palmemordet” ett ord eller en tanke eller minsta blockbit på en tillbakadragen nyhetssida är förstås beklämmande: in i vilken värld vill medierna leda oss?

Jag vädjar nu till Utrikespolitiska Institutets ledning: sväng skutan!

Vad som absolut behövs i dag är forskning rätt in i mordgyttret, forskning av facket. Någon sådan forskning har inte funnits, inte fått finnas. I sådan forsknings ställe har fått komma pretentiösa, politiskt styrda, okunniga kommissioner, vilka sett som sin viktigaste uppgift att rensa arbetsbordet från illasinnade tankar om slingriga polisspår eller, kanske än värre, attacker mot de höge i samhället.

Här finns, Utrikespolitiska institutet, ett obrukat fält, dit inte minsta spade, minsta traktor släppts in. I stället en konstgödsling med lögner och förutfattade meningar, spridd med underdåniga bugningar upp mot en kritstreckrandig överhet, som inte får ha fel, inte får ha haft fel.

För redan om ett enda grovt, avsiktligt fel kan påvisas rasar den svenska rättsstatens rättrådighet, varefter vi alla befinner sig oss ute på ett laglöst gungfly, trampande dyigt vatten.

Men forskning rensar. Korrekt, kanske torr forskning. Sanningar, utan tillrättalägganden. Är Utrikespolitiska Institutet den instans som kan initiera dylik forskning? Utan att det mudderverk som ska till fastnar i dyn?

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag började kvittera ut min folkpension det år Olof Palme sköts, och den kommer fortfarande in på 92-åringens konto.. Jag behöver hjälp, jag behöver lämna över. Aldrig dementerad. Det borde betyda en del.

Aldrig dementerad.

Vart tror ni, herrar i kritstreck, att ni är på väg med vår allmogeskock, lurad, narrad, nedljugen? Narrad av falska byråkraters halveleganta språk. Narrad av falskt tal från överhetspersoner, som slängt sanningar på närmaste sophög?

Krångligt? Ja. Läs en gång till. Många gånger till.