När karriärjuristen Hans-Gunnar Axberger efter Sigvard Marjasin-debaclet 1996 blev både ledamot av och huvudsekreterare vid den sk granskningskommissionen i Palmeärendet försvann all heder och sanning bort mot horisonten, och manegen krattades för den stora lögnen: ingen fara med Palmemordet, bara lugn, det finns inget ruskigt polisspår!
Jag gör nu experimentet att först återge ett sammanhängande stycke ur Axbergers redovisning av Dekorimaärendet och därefter två versioner som kunde ha blivit granskningskommissionens. Sammanställningen blir skrämmande. Först alltså ett utsnitt ur Axbergers text:
Sammanfattande anmärkningar
Uppslaget /rörande Dekorimaärendet/ är på många sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, mer än sex år efter mordet, 1992. De var redan då svåra att kontrollera. Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas. Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag. Det finns såvitt vi kunnat se ingen annan utredning beträffande mordkvällen som styrker uppgifterna.
Så långt Axbergers inledande sammanfattande anmärkning i kommissionsrapporten. Jag skriver nu två egna versioner, dels en där jag förutsätter att Axberger faktiskt tror att Dekorimaärendet kom till polisens kännedom först under november 1992, dels en andra version där polis och andra myndigheter, eftersom de själva i högsta grad låg bakom händelsen, från tidpunkten för dödsskottet, och kanske innan dess, varit i högsta grad informerade.
Om Axberger sålunda verkligen påstår sig inte ha haft några förkunskaper i ämnet borde han ha skrivit så här:
Anérs version 1
Uppslaget framstår som enkelt och klart. Uppgifterna har visserligen kommit in först efter över sex år, men de har varit lätta att kontrollera på grund av de båda kvinnliga huvudvittnenas välstrukturerade tydlighet. Några på något som helst sätt väsentliga diskrepanser föreligger inte, vare sig mellan de båda kvinnornas versioner eller inom deras egna redovisningar inbördes. Jag återger här Annelis fem vittnesmål och Ankis tre; de är alltså mycket tydliga och otvetydiga och bör självfallet komma till den svenska allmänhetens fullständiga kännedom. Att någon tveksamhet skulle råda beträffande dagen för händelsen kan inte hävdas, och givetvis heller inte att händelsen inträffat vid någon annan tidpunkt än någon minut före mordet på Olof Palme, och något misstag eller någon efterhandskonstruktion föreligger uppenbarligen inte. Parallell utredning av just denna händelse, inom förundersökningen, visar att två unga flickor, av vilka den ena var klart längre än den andra, i rask takt avlägsnade sig från Dekorima omedelbart före dödsskottet. Sammantagna är Annelis och Ankis åtta vittnesmål helt avgörande för lösningen av Palmemordet.
Så långt alltså vad Axberger borde ha skrivit om han utan förkunskaper konfronterats med polisutredningen kring Dekorima. Säkerligen hade han då haft tillgång även till annan polisinformation som än klarare visat kvinnornas roll i sammanhanget.
Jag ger nu den version som hade varit Axbergers korrekta under förutsättning att han vetat att hela händelseförloppet vid Dekorima, medan det pågick, varit väl känt för alla inblandade myndigheter.
Anérs version 2
Det är alldelse uppenbart att hela Dekorimahändelsen från början varit känd för inblandade myndigheter, varför den utredning som lagts fram av riksåklagaren och rikskriminalpolisen är en skrämmande förvanskning av de verkliga förhållandena. Olof Palme mördades av den person som de båda kvinnorna såg vid Dekorima, närmare bestämt dåvarande piket/baseballpolisen, i dag rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Harald Avsan. Kommissionen förutsätter att Avsan omedelbart lagförs.
Nå, vilken av dessa fiktiva versioner borde Axberger ha skrivit? Kunde Axberger ha skrivit?
Eller med andra ord: hur mycket visste toppjuristen Hans-Gunnar Axberger då han så snabbt extrainkallades i Sigvard Marjasins spår? Och vilka under bordet-direktiv fick han? Jag får naturligtvis nöja mig med att gissa.
Axberger visste ingenting. Detta alternativ framstår som otänkbart. Ingen granskare, som med öppen och oskadad blick närmat sig denna affär, skulle ha undgått att ana djupa oråd; det har ju också varit just av denna anledning som granskningen över huvud taget arrangerats på högsta statliga nivå. Nej, Axberger visste en hel del – hur mycket?
Axberger visste en hel del. Ja, det är min klara mening. Även om han inte hade alla mörka detaljer klara för sig när han första dagen gick till sitt skrivbord, måste han ha fått, eller känt, sina underförstådda men faktiska instruktioner som en mycket tydlig ryggsäck: gå försiktigt fram, hitta inte knepigheter i onödan, svischa extrasnabbt över sådant som verkar farligt, luta dig mot Christer Pettersson som favoritmördare!
En Axberger, som arbetat i denna anda, skulle möjligen ha fungerat på sätt som skedde, men jag är tveksam. Över till
Axberger visste allt. Ja, jag tror på den versionen men överlåter åt bloggbesökarna att bedöma. Vilka är mina skäl`
Nr 1: Det har så uppenbart legat i Axbergers intresse att tona ner händelsen vid Dekorima, när han i själva verket borde ha blåst den stora alarmsignalen, talat om för uppdragsgivaren regeringen att fan är lös, att omedelbara drastiska åtgärder måste vidtas, att de båda kvinnorna omedelbart måste konfronteras med Avsan, en konfrontation som ännu i dag inte genomförts! Men Axberger slår inget larm, han lägger, med ett par till intet förpliktande reservationer, locket på, ingen fara på taket!
Nr 2: Observera att Axberger, i varje fall i Dekorimaärendet, haft tillgång till all polisens dokumentation, således bl a de inkommande larmsignalerna från journalisten Olle Alsén, som hela tiden varit upphovet till och den drivande kraften bakom denna aldrig motbevisade affär. Bl a ger Alsén en klar bevisning för identiteten gym-mannen – Dekorimamannen – Anti Avsan, en kedja som Axberger gör allt för att dölja och trolla bort genom att misstänkliggöra Alsén, och genom att på abstrusa grunder misstänkliggöra dels de unga kvinnorna, genom att omge dessa med ett allmänt vagt, tveksamt skimmer, dels vittnena från gymet, av vilka Axberger inte förefaller tro på ett enda.
Nr 3: För mig avgörande: hur kan en förmodat hederlig person på en hederlig juridisk piedestal nedlåta sig till den skrämmande oförsyntheten att, efter att ha läst alla papperen i polisens Dekorima-dossier, glatt skriva som kommissionsrapportens slutkläm, att ” misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts°? Där brast, där brister allt mitt eventuella kvardröjande förtroende för hr Axberger, som ägnar tiotals sidor i rapporten åt att räkna upp och analysera de ynkliga eftersläntrande bevis som riksåklagaren i sista sekund och i ond och falsk avsikt lyckades skrapa fram till Högsta domstolens begrundan (Det blev en kort begrundan, prövningstillstånd förvägrades RÅ och hans lydige Axberger).
Detta att Axberger, som ledande granskare av ett statsministermord, sätter sig att i dagar och veckor kalfatra falskt framtagna falska vittnesmål i ett mordärende där han, Axberger, redan sitter med den faktiske mördaren på hand – ja det gör mig övertygad. Axberger visste allt, vet allt.
Jag var den förste som fick ut ett ex av kommissionsrapporten sedan den anlänt till kommissionens stekheta lokal en julidag 1999, med stekande sol över Strömmen nedanför Drottninggatan.
”Ja, du ska nog med dina förutsättningar inte vänta dig för mycket av det här”, sa Axberger.
Jag har först efteråt insett hur sant han talade.
En kommentar, inför denna politiska höst: Olika regeringar, med fyra växlande partiinslag, har följt sedan Palmemordet, men ingen regering, vare sig höger eller vänster eller mitt emellan, har försökt sig på ett kraftprov. Kommissioner, med förutsägbara utredningsresultat, är det enda som följt.
Men den i dag sittande regeringens tystnad är den mest remarkabla. Denna tystnad har varit total, trots att de helt nya och dramatiska uppgifter som framkommit sedan 2007 väcker uppseende, snart ett allt överskuggande uppseende.
Den sittande regeringen bryter i dag konsekvent mot regeringsformen och tryckfrihetsförordningen när den inte besvarar skrivelser med seriösa, oroade förfrågningar kring Palmemordet, hot mail och Anti Avsan:
Till Statsminister Fredrik Reinfeldt, 103 33 Stockholm – Statsrådsberedningen, diarienr 2007/6814 -, Moderata riksdagsgruppen, 100 12 Stockholm, Moderata samlingspartiets partisekreterare, Box 2080, 103 12 Stockholm.
Jag översänder härmed ett material som sänts på det s k hot mail…
Inget svar. Jag bläddrar med återhållen ilska i alla de lagar och förordningar som berättar hur makt och myndighet ska behandla sina undersåtar, men uppenbarligen är allt detta tom bokstav för dagens styrande, skräckslagna inträngda i en vrå.
De rödgröna sitter dock inte i regering, varför sätter de sig ändå också i en vrå? Ett av Palmeaffärens många, stora mysterier.
Sven Anér
PS: Vad säger då Axberger själv, från sin JO-tron? Axberger säger ingenting, han svarar inte på tilltal. Avgångna statliga kommittéledamöter inträder i ett eget limbo, där de inte kan nås och där de avsvär sig allt ansvar för de utredningar de en gång i världen kan ha hållit på och petat med. DS.
Rikskrim, RÅ, JO - och Christer Pettersson
13.8.2010.
Ärendet kan sägas börja den 28 maj 1986, knappa tre månader efter mordet på Olof Palme. Då hörs Christer Pettersson för första gången i detta sammanhang. Han kontrolleras och lämnas utan varje åtgärd. Han hörs uppenbarligen rutinmässigt i sin egenskap av tidigare ”bajonettmördare”.
Han hörs igen nära ett år senare, den 23 april 1987, men inget nytt eller något som helst diskriminerande framkommer.
Ett synnerligen omfattande vittnesmaterial finns, från samma tidsperiod men mot andra personer. Christer är uppenbarligen efter de första nära tre åren inte föremål för vare sig rikskriminalens eller riksåklagarens intresse.
Första gången Christer påstås komma in i Palmebilden, så att säga på egna meriter, är den dagen han hämtas på sin loftgång i Rotebro. Då hålls två separata förhör varvid Christer utförligt redogör för sin kväll den 28 februari; hur han tog tåget hem till Rotebro. Den telefonavlyssning, som senare har påståtts pågå från kl 8.13 den 28 februari till samma klockslag den 1 mars, nämns över huvudtaget inte.
Om jag då går tillbaka något i tiden, från Christer till Roger Cedergren, så är det uppenbart att de personer som hade till uppgift att avlyssna knarkhandlaren Sigge Cedergrens telefon – alltså en av Christers leverantörer – ursprungligen, den 3 april 1987, året efter mordet, har tänkt sig att det just varit Roger Cedergren, Sigges bror, som ringt det sedermera så herostratiskt ryktbara samtalet till Sigges telefon kl 23.15 – 23.21.
Detta är alltså en till synes tillförlitlig och välstrukturerad beskrivning av dessa till Sigges fasta telefon inkommande samtal, men första kontroll visar att denna samtalsräcka rämnar.
Om jag tar fram det påstådda telefonavlyssningsprotokollet, tk:n, visar det sig att dessa inkommande samtal i kolumnen för den s k realtidsmarkeringen har pågått:
0.28 min, 0.14 min, 2.27 min, 0.18, 3.43.
Janne Lundberg skulle alltså bara ha talat 0.28 min; tänkbart. Ett snabbsamtal från okänd kvinna vid Slussen, tydligen Mona, kan teoretiskt sett ha varit avklarat på 0.14 min. Däremot ska det enligt den manuellt avlästa tiden, 6 min, för samtalet från Roger Cedergren ha åtgått endast 2.27 min enligt bandapparaten, vilket framstår som omöjligt, och det är i vart fall omöjligt med denna diskrepans mellan manuell tid och apparat-tid, 6 min resp 2.27. Här spricker tidtagningen. Och Kjell Fernbergs långa samtal, handklockat till 8 minuter, skulle enligt apparaten ha klarats av på 3.43, vilket är omöjligt.
Hur kan då dessa märkliga skillnader kunnat uppstå mellan handklockning och apparatklockning?
Och diskrepanserna blir i själva verket flera. I förhöret med Sigge kommer den nu avlidne brodern, alltså Roger Cedergren, allra först i samtalsraden. Det samtalet skulle alltså behöva petas in på Janne Lundbergs plats i tk:n. och det går ju inte, det är alldeles för kort tid. Sen skulle Janne Lundberg komma, 0.14 min, nåja, tänkbart. Men sedan skulle i denna version Mona vid Slussen komma. Hon är apparatklockad 1.0 min (!), medan den tid som står henne tillbuds enligt handklockningen är en odefinierad Rogers 6.0 min!
I detta dubbla, kanske trippla sammelsurium är allt fel. Varifrån härstammar då t ex de apparatklockade tiderna? Om tk:n är åtminstone någorlunda korrekt avskriven bör någon form av band med dessa tider någon gång ha spelats upp och noterats. Men var har vi då detta ursprungsband? Ingenstans.
Sammelsuriet blir till synes något mindre då jag går över till Roger Östlund-versionen. Samtalen är visserligen genomgående för korta, apparatklockade mot handklockade, men de tycks åtminstone ligga i tk:ns rätta ordning. Då tillkommer dock det ytterligare förhållande som vidlåder båda versionerna samt tar död på dem, dvs det förhållandet att Sigge Cedergren och kamraten Reine Jansson, som han var tillsammans med hela denna kväll, inte var hemma i sin bostad mellan kl 23.02 (då Sigge påstås svara Janne Lundberg) samt fram till i varje fall Roger-samtalet 23.15, antagligen fram till och med Mona-samtalet 23.49 – 23.53. Med andra ord: Sigge (och Reine) var aldrig hemma hos Sigge 23.02 – 23.53, dvs den tid som täcker mordet samt Rogers, oavsett vilken Rogers, påstådda samtal med Sigge.
Jag går då tillbaka till hela upprinnelsen av denna danse macabre.
Avsikten har uppenbarligen varit dubbel. I den första versionen har det gällt att försöka placera Sigge hemma i sin bostad under mordperioden, i den andra versionen har det gällt att placera Roger (och då måste det gälla Roger Östlund) på biografen Grand. I ena fallet: håll Sigge inne i hans bostad, i andra fallet håll Roger Östlund vid Grands telefon, med utblick mot Christer på gatan, något tiotal minuter före mordet.
Till sist måste jag konstatera, som den luttrade detektiven, att på ett papper kan vem som helst skriva vad som helst. Naturligtvis behöver det aldrig ha funnits någon faktisk bandförlaga till denna tk; det kan ha räckt att skriva ner påstådda uppgifter på en blankett. Men varför inte i så fall skriva handklockade tider som skulle kunnat fungera i harmoni med de apparatklockade?
Det vet jag inte. Troligt är att framför allt Roger-samtalet och Kjelle Fernberg-samtalet har existerat i någon form när rikskriminalens pusselherrar har trätt i aktion, och naturligtvis kan det ha fixats ett nytt band med gamla dialoger vilket snitsats samman till ett någorlunda anständigt påstått avlyssningsband.
Men när tillkom denna påstådda tk? Enligt de noggranna markeringarna på alla de fem bladen skulle detta ha skett ”den 28/2 – 1/3 1986, 8.13 – 8.12” , men då infinner sig, bland många frågor denna undran: varför rev inte Palmespanarna tag i denna tk redan den 1 mars 1986 och satte sig att lösa mordet?
Ett bestående intryck av denna genomgång – av vilka jag gjort många under årens lopp –blir att Palmespanarna, i ständig kontakt med den förundersökningsledande riksåklagaren, bestämt sig för att Christer Pettersson skulle snärjas och sättas fast till varje pris. Givetvis satsades det hårt på att just rikskriminalens från början inte direkt anfrätta anseende skulle hindra utomstående granskare från att bli alltför närgångna. Själv avslöjade jag denna affär i en Brännpunktsartikel i SvD – alltså med hög status! – sommaren 1989, men artikeln gick spårlöst förbi och kommenterades inte ens av SvD själva på ledarplats.
Vad var det med Christer Pettersson? Vad hade han som tillfredsställde alla krav på en lämplig mördare? Främst, förstås, att han nära tre år efter mordet kom som en befriare: ”det får inte vara fel den här gången! Och han fanns ju också vid biografen Grand strax före mordet och måste ha hunnit ner de fyrahundra metrarna till Dekorima och mörda Olof Palme, det måste vara sant! Och Lisbeth, till!”
Christer passade som hand i handske, och när han väl första gången hamnade i häkte slog dörren bokstavligen igen. Hur dörrstängarna, av alla grader, sedan dess kunnat sova gott om nätterna är inte lätt att veta.
Men sitt samvete hade ju de flesta av dem redan tidigare, vid årsskiftet 1985 – 86, slängt i soptunnan. Mordets organisatörer blev mordets utredare; det lär finnas ett italienskt drama med just denna intrig, polismästaren i sin kusliga dubbla roll.
Två epiloger finns, tills vidare. Riksåklagaren som i bästa kavajkostymen travar upp till Högsta domstolen och lämpar in ytterligare en bunt av milt talat överspelad ”bevisning”, samt nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, som efter tre års gnetande med Palmedokumentationen sommaren 1999 i sin granskningskommission kommer fram till den glimrande slutsatsen att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts”.
Eller i folkmun: det var nog fan Christer.
Det var det inte. Det kommer jag att fortsätta arbeta med att tala om. Inte fan var det Christer. En man med gråmelerad handel och vandel, kanske, men inte Olof Palmes mördare.
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"