Ett styrt vansinne – en omläsning

19.1.2013.

Överst i en av mina in-korgar på mitt skrivbord ligger av någon anledning ett kompendium som jag skrev i februari 1991:

Fyra nycklar till fyra gåtor i utredningen rörande mordet på Olof Palme – en lång titel, men ett koncentrerat, komprimerat innehåll. Jag läser nu igenom kompendiets introduktion och finner samma orubbliga lögner, samma orubbliga sanningar. Ingenting har ändrats, dagens verklighet är statiskt densamma som gårdagens:

Inkompetens från spanande myndigheters sida. Tafatthet, klantighet, ovilja att undersöka. Sopa under mattan. Locket på. Tonen angavs efter några minuter: Stockholmslarm dröjde, rikslarm dröjde, Stockholm spärrades aldrig av. Den samlade svenska kriminalorganisationens båda skräddarsydda kommissioner, nämligen rikspolisstyrelsens riksmordkommission under Willy Svensk och Stockholmskriminalens mordkommission under Arne Irvell kopplades aldrig in; det lades tvärtom ner möda på att i n t e dra in dem i spaningarna.

Detta att självklara åtgärder i n t e vidtogs är kännetecknande för det skeva spanandet efter Olof Palmes mördare, och redan minuterna efter mordet (eller före mordet, det vet jag inte) måste det ha dragits i vrånga trådar:

i n t e göra det, i n t e göra det…

Ett mord begås i Stockholms innerstad. Det dröjer över tio minuter innan offrets identitet säkert kan fastställas. Jour för mord i Stockholms innerstad har Arne Irvell. Han väcks inte. Han larmas inte. Han får läsa om mordet på Sveriges statsminister i den DN han hämtar i sin brevlåda. Han åker snabbt ner till Stockholmskriminalen, frågar ilsket varför han inte blivit larmad – och får beskedet av sin närmaste chef att ”jag tänkte att det här blir nog ett långt mord så det är bäst att du får sova ut till att börja med…”

Detta är blekt, kallt vansinne. Men det tycks ju också vara ett s t y r t vansinne: vad ni än gör, kalla inte in den som k a n det här!

Jag har aldrig släppt denna mörka episod. Den har heller aldrig förklarats. Varför inte koppla in Arne Irvell? Det är som att inte ringa brandkåren då det brinner. Och varför inte koppla in Willy Svensk? Som i stället närmast tvångsförflyttades till Örnsköldsvik för att utreda ett försvinnande som med nära hundraprocentig säkerhet kunde antas vara ett för länge sedan begånget mord; det var ett mord, det fanns ingen efterspanad att rädda.

Har det då inte varit meningen att mordet på Olof Palme skulle lösas? Ja, det är frågan. Så länge ingen kan ge mig svaren på gåtorna Irvell och Svensk måste min hypotes få bli den här:

Nej, det kanske inte har varit meningen.

Så långt min introduktion till de Fyra nycklarna.

Läsningen biter tag, än i dag. Jag blev god vän med Arne Irvell. Han prenumererade fram till sin död på mitt PALME-nytt, och han kunde aldrig fria sig från de molande misstankarna. Varför blev jag aldrig väckt?

Den här introduktionen, liksom hela kompendiet, har aldrig officiellt och formellt granskats av någon avden statliga grnskningskommissionen. Om någon hade bestämt sig för att undra vart Irvell tog vägen hade kanske någonting börjat hända. Men kommissionerna läste aldrig facklitteraturen.

Jag kommer under utskriften tillbaka till år 1991. Vi hade då tämligen nyligen flyttat till Uppsala och en lägenhet mot Kungsgatan med utsikt över den nu så förändrade centralstationen, varifrån jag så ofta, ibland på årskort, pendlade mellan Uppsala och Stockholm och vandrade mellan myndigheter och medier. I en flygel till Riddarhuset satt juristkommissionen. I ett hus vid Storkyrkobrinken återfanns dessa åklagare som enligt min mening aldrig tog ett rejält hederligt handtag, och i Klara bodde fortfarande Aftonbladet.

Från en telefonautomat vid Stockholms Central ringde jag Lena för ett par tioöringar: Jag är klar nu och sätter mig på tåget – det här var tider före den senaste syndafloden: inga mobiltelefoner – och nästan inga walkie-talkies; de få som fanns hade enbart använts som support för ett mord på en statsminister, fem år innan.

Jag hade ännu ingen ordbehandlare, jag låg inte ute på något nät. Men naturligtvis gick det att bedriva journalistik. Journalistik som rev i mina motståndares sinnen.

Sven Anér

Var sitter Thomas Bodström?

19.1.2013. Jag funderar i denna lördags rysskyla, med det algeriska gisslandramat, ännu ouppklarat , på näthinna och trumhinna:

Thomas Bodström kom kring millennieskiftet till Göran Persson, som ny och fräsch jurist med idrottsmeriter – skulle här sopas med ny kvast? Knappast, i varje fall hände ingenting i Palmehärvan.

Det går att fråga sig vad som föregår utnämningar av justitieministrar i mordets eviga skugga? Satte sig Göran Persson ned med Thomas Bodström över en caffe latte och sonderade: hur ser du på Palmeärendet? Du tänker väl inte röra upp himmel och jord? Bra, då kan jag lita på det…

Och i dag går Bodström ut, på tvärs mot dagens hela expertis, och talar om för Leif GW Persson vilken aningslös person han är som friar Christer Pettersson. Och Jan Guillou gläfser med som Bodströms supporter.

Viktigaste kriteriet för blivande justitieministrar sedan 1986: håll fast vid Christer Pettersson till varje pris, gå aldrig in i en Palmedebatt, så ska det dig väl gå på taburetten. Jag nämnde ordet ointellektuell. Ja. Ointellektuell är framför allt den som inte tar minsta hänsyn till föreliggande faktiska skeenden och förhållanden utan hakar sig fast vid ett antal obevisade påståenden – detta är ett ointellektuellt sätt att förhålla sig till stora frågor. Ännu sedan Christer Pettersson för flera år sedan dog, på sätt som aldrig har i botten deklarerats, får han göra kuslig nytta som syndabock, omkommen med poliser i sin närhet, på en sjukhusgång.

Det mest ointellektuella – om jag håller fast vid detta ganska otäcka ord – är att statliga instanser och allmänna tyckare aldrig tycks ha satt sig ner och reflekterat över – ofta omnämnt av mig – att Christer Pettersson påstås ha haft tillgång till praktiskt taget outtömliga personella och tekniska resurser, medan han i själva verket var ute på en normaldimmig fyllekväll, en ensam man, men ingalunda gärningsman.

Vett och sans och förstånd försvinner ut i februarinatten. Ska det få fortsätta att försvinna? Jag tyckte mig se en glimt av insikt när alltså en reporter från en stor tidning i veckan ringde mig och i klartext undrade hur jag i dag såg på fallet Anti Avsan, detta är första gången en intervjuande reporter har tagit det namnet i sin mun.

Avsan. Vad som framför allt binder honom vid brottet är hans konsekventa vägran att slå ifrån sig, att initiera ett förtalsärende. Tänk efter själv, blockbesökare! Hur hade du gjort? Om, i tryckta skrifter, de värsta tänkbara beskyllningar hade riktats mot dig – och du hade varit oskyldig? Självfallet hade du rivit upp himmel och jord. Men Avsan sitter lugn på sin riksdagsbänk, skriver små motioner, petar i sitt civilutskott: ingen moderat stjärna, men, ja, trovärdig är det meningen att vi ska tycka, när vi då och då ser honom stå och tala i sin bänk.

Finns parallell till fallet Avsan? I Sverige, någonsin? Utomlands?

Sven Anér

Stor nätsensation kom aldrig på papper

PS 19.1.2013. Aftonbladets pappersupplaga har inte en rad om den sensation som ingick i nätupplagan från i går. Detta är märkligt – eller kanske inte alls.

För i Palmeärendet i dag finns inga fasta hållpunkter. Inga självklara publiceringsregler gäller. Stora nyheter ena dagen blir inga nyheter alls den andra, och ovissheten sprider sig hos svensk allmänhet: vet ingen sanningen? Vill ingen ge oss sanningen?

Och vad händer med nätsnuttar som flimrar till några timmar och sedan försvinner in i nätverkets mest svårfunna skrymslen? Arkiveras detta material för eftervärlden?

Veckotidningen Inblick, med rutinerade journalisten Ruben Agnarsson i spetsen, skriver i det senaste numret, i en intervju med mig om Palmeaffären:

För 25 år sedan, två år efter mordet, avfärdade Leif GW Persson polisspåret fullständigt.

I en debatt med Sven Anér, ledd av Jan Jingryd i Sveriges Television, sade han att ”underlaget för det så kallade polisspåret är utomordentligt tunt, och jag har svårt att tro att man över huvud taget skulle ha beaktat det underlaget om det hade gällt någon annan yrkeskategori än poliser – om man ser till substansen i det.”

Det är från flera sypunkter intressant att Agnarsson drar in gamla händelser i dagens strålkastarljus. Persson, som då inte fick heta bara GW, var den gången tämligen flitigt aktiv som kriminolog vid rikspolisstyrelsen (var han ”chefs-” redan då?) och aktade sig för att såga av den gren han satt på.

En känslig fråga är förstås den här: kände GW år 1988 till Anti Avsan-affären? Inga förhörsutskrifter eller annan dokumentation fanns ännu att tillgå, eftersom Avsans roll vid Dekorima dittills var officiellt okänd, men vad kan inte GW ha vetat? Ivrig terrier i polishusets och kanslihusets korridorer – skulle han ha missat cirkulerande uppgifter om den i högsta grad misstänkte mördaren, Anti Avsan?

Jag tror inte det, och jag tror att GW:s totala avfärdande av Polisspåret (min bok med den titeln som just hade utkommit då TV-debatten sändes) i själva verket var direkt kopplat till de antydningar eller faktiska informationer som GW kan ha snappat upp.

Det känns ytterligt naivt att tro att den mest explosiva nyheten någonsin inom rikspolisstyrelsens väggar skulle ha undgått en person som professor Leif GW Persson, med uppdrag just att chefskolla stora mord.

Eller vrid en aning på frågan:

Skulle det inte ha varit det höga polisbefälets direkta skyldighet att underställa GW denna fråga, i hans egenskap av polisens egen expert?

Jo, men om svensk polis ingenting visste? Gjorde den inte?

Jag tar ett exempel. När, i rikskriminalens egen regi, Olof Palmes patientjournal efter mordet förfalskades, var dåvarande, sedermera i en förfalskningsaffär avpolletterade rikskrimchefen Tommy Lindström ytterst angelägen om att bortförklara kopieringsförfalskade siffror:

”Titta här, Sven Anér”, sa Tommy Lindström till mig då jag kallats till hans tjänsterum på polishuset i början på 90-talet, ”att siffrorna ser lite annorlunda ut när de förstoras är ingenting märkvärdigt; de flyter ut då…”

Ren lögn av Tommy den gången. Tidningen Internationalen skrev utförligt om saken, som givetvis måste ha varit ett stort diskussionsämne bland poliser, t ex Leif GW Persson, och som måste ha fått GW att förstå att poliser i själva verket varit rejält inblandade i denna svarta mordaffär. Och naturligtvis visste han vad Tommy Lindström gick för.

Men, o nej, ”underlaget är utomordentligt tunt…”

I en korrekt fungerande rättsstat skulle en person som Leif GW Persson snabbt ha underkastats djuplodande förhör, ledda av folk garanterat frikopplade från polishusets gamla nedsuttna traditioner. Leif GW Perssons kompletta CV skulle ha visats upp: vad gjorde han i sin professorskavaj?

Jag får ibland förfrågningar: varför är du så snål och ogin så fort GW kommer på tal? Han är väl en rivig karl, och skriver bra gör han också?

Mitt samlade svar blir: Jag litar inte på GW, jag har inget som helst förtroende för honom. I Palmeaffären har han i över ett kvartssekel intagit alla växlande attityder han kunnat hitta samt mumlat åsikter över hela fältet; det skapar inget förtroende, liksom hans ideliga svärjande och hojtande inte underbygger hans för dagen aktuella teorier utan i själva verket raserar dem.

Palmeutredarna brukar hänvisa till sina många tusen förhör: se här, har inte vi arbetat och slitit?

De viktiga förhören har antingen aldrig avhållits eller i varje fall inte publicerats. Några exempel? Avsan, de båda unga kvinnliga vittnena, Leif GW Persson, den senare med unik insyn från kulisserna, in på den mörka scenen.

Sven Anér

Läs på, Bodström och Guillou!

17.1.2013.

I Aftonbladets nätupplaga går i dag Thomas Bodström och Jan Guillou ut med stora släggan mot Leif GW Persson: GW har fel, det var alls inte Säpo som vållade Olof Palmes död, det var Christer Pettersson!

De bubblar därmed i ett intellektuellt lågvatten och presenterar synpunkter som inte trotts vara möjliga, från två herrar med deras självintagna position, mitt i detta svenska rättssamhälle.

Jag skrev i förrgår, till både Aftonbladet och Expressen, att Palmemordet aldrig kan lösas om inte fakta, ostridiga fakta respekteras. Och ett sådant ostridigt faktum är att Christer Pettersson blev utredarnas syndabock. Och socialdemokratins?

Jag vet inte i vilken utsträckning Bodström och Guillou ska etiketteras som rotfasta socialdemokrater, i vilken utsträckning de har den tunga socialdemokratins förtroende. Men det är djupt skrämmande om så skulle vara fallet. Svensk socialdemokrati ställer sig bakom årtionden av vulgärpropaganda – läs på, Bodström och Guillou! Läs på!

Polisens egna vittnen, fem stycken eller kanske rent av sju, konstaterar på förundersökningens förhörspapper att påståendet om att Christer Pettersson skulle ha synts vid biografen Grand före mordet utgör en solklar osanning – läser inte de båda herrarna in sig på grundfakta? Tydligen inte. Är de intellektuellt slappa? I princip inte, självfallet. Vad är det då som händer?

Ja, det som händer måtte vara att den svenska socialdemokratin solidariserar sig med unkna övervintrande polis- och åklagarströmningar från 80-talet: det var Christer, det var Christer – lugnast så.

Jag skriver ointellektuellt. Och jag behöver inte nödvändigt enbart syfta på de klara vittnesutsagorna. Det går bra att gå ut över hela scenariot. 40 walkie-talkie-uppgifter från mordområdet under mordtid: hur skulle en drogad och vilsen Christer Pettersson ha kunnat bygga sig ett sådant eget walkie-talkie-nät? Ser inte Bodström/Guillou att det stora mordet begicks inom ramen av en omfattande välstrukturerad organisation, inte i en lallig drogmiljö?

Och frågan återkommer, som så många gånger förr: vad har socialdemokratin att skämmas för i detta stora svarta mord? Varför har vi aldrig fått se den klara uppslutningen på en avrättad partiledares sida utan bara ett duttande med Christer Pettersson som drogad skarpskytt med Olof Palme förträngd in i brottets skuggor?

Det är ställningstagandet hos så många som väcker undran. Varför trollar Aftonbladet bort alla sanningar kring Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof, varför riktas inga sökarljus? Mot exempelvis Christer Petterssons egna dödsminuter, då han under polisbevakning dör vid en hemligstämplad ”fallolycka”. Obduktionsprotokollet hemligstämplat, sedan polisen uppmanat Christer Petterssons båda systrar att stoppa varje publicering?

Varför får så ofta misskrediterade åklagar- och polismyndigheter sitta kvar, utan räfst och rättarting, trots klar, om än inte mördande, kritik från parlamentarikerkommissionen, juristkommissionen - avsaknaden av rättsintyg för Lisbeth Palme kan påverka hela bedömningen av mordet -, Palmekommissionen (med Marjasin) samt granskningskommissionen?

Efter Guillous och Bodströms senaste inhopp blir mitt nyss framlagda krav på faktakontroll och faktagenomgång allt starkare. Låt hederliga experter utföra den korrekta och kompletta redovisningen av fallet Christer Pettersson, så att allt mummel tystnar och så att all undervegetation en gång för alla röjs undan!!

Då kan skulden läggas där den hör hemma, på moderate riksdagsledamoten Anti Avsans, och hans kompanjoners, axlar!

Sven Anér

”Vad då? Det visste jag inte…”

16.1.2013. En medarbetare på en dagstidning ringer och frågar ”hur jag ser på Palmeärendet i dag?” Ja, det frågar jag mig själv också. Vi för ett angenämt och tämligen välstrukturerat samtal men jag blir så småningom undrande.

Jag får de mest självklara frågor, tycker jag. Kända ting förefaller helt okända. ”Vad hände vid Dekorima? Hur kommer Anti Avsan in i bilden?”

Jag väntar nästan frågan: ”Vem var det som blev skjuten?”

Det har gått lång, lång tid. På 80- och 90-talen fanns en ganska fast grupp av insatta journalister, vi kunde tala sinsemellan i en jargong som alla kände och använde. Förhistorier och provenienser behövde inte upprepas, scenariot låg klart för alla medverkande, den skrämmande manegen var krattad.

Men i dag verkar inte några Palmespecialister finnas ute på banan, jag möter nya namn och röster. ”Vad anser du om Palmeaffären?” Nå ja, nya kvastar och nya ögon. Men Palmebevakningen av i dag har ingen struktur, det är som om nyhetscheferna bara behöver en liten snutt med sting, för dagen.

Jag märkte, när jag talade med den i och för sig skicklige tidningsmedarbetaren i min telefon, att han önskade en bakgrund till fallet Anti Avsan, och jag fick hjälpa till med rena elementa, kronologiska, sakliga. Palmeaffären var mycket vag i medarbetarens sinne.

Jag dristade mig att nämna Lisbeth Palme, men hennes mycket klara framträdande före, under och efter Dekorima var uppenbarligen helt okänt: ”vad skulle hon ha gjort?” En inte särskilt angelägen fråga, ”det där bryr jag mig inte om…”

Vad är det då jag söker? Ja, ungefär det jag skrivit tidigare på bloggen: en korrekt och komplett databank, helt enkelt, och därifrån en diagnos, skalpellen. En kriminalare sa en gång till mig:

”Du ska inte lita på att du kan lösa ett mord om du inte har hela bakgrunden. Du måste ha hela bakgrunden, Ingen får dölja något för dig, och du får inte dölja något för dig själv – så enkelt är det…”

I vårt sorgliga Palmeärende är de centrala, farligaste bitarna undandragna all offentlighet. Alla de centrala förhören. Alla utredares slutsatser, praktiskt taget, eftersom dokumentationen nästan aldrig innehåller reflexioner, endast de utfrågades repliker, ibland ordagranna.

Jag har ställt frågan: Vad sa Avsan i förhöret 14 juni 1993?

Jag har ställt den många gånger, till olika åklagare, olika poliser.

Svaret har alltid varit lika bleklagt: Sekretess.

Men sekretess fräts. Inifrån och utifrån.

Sven Anér

En pilgrims död - ett hån mot Olof Palmes död

16.1.2013. Det har gått några dar, och tidningarnas spalter späckas inte längre av synpunkter på professor GW:s pågående filmproduktion. Jag sitter med de fantastiska DN-klippen framför mig, signerade Johan Croneman, och jag fortsätter att undra.

Här har en som synnerligen omdömesgill recensent betraktad journalist tagit en tidnings hela officin i anspråk för ett totalt, fläckfritt beröm av en filmsvit som samtidigt i ett konkurrerande blad nedvärderas till noll, strax under noll. Detta känns som presshistoria.

Allt är underbart, allt är otroligt, allt är fantastiskt. Jag går slumpmässigt in i ordflödet:

Fyra fantastiska timmar TV-dramatik väntar de närmaste söndagarna,

skriver Johan Croneman.

Och hör sen. Bonniers flaggskepp har talat, och styrman Croneman har hållit i megafonen. Måste jag blanda in Bonniers, en gång i världen min egen ägarfamilj som ung och möjligen oskyldig DN-reporter vid Tegelbacken? Ja, därför att denna mediaaffär har varit i säck innan den kom i påse. Croneman har vätt på tummen och känt efter hur vindarna blåst: GW måste stöttas!

Ingen etablerad kulturrecensent kan skriva på detta sätt, och framför allt kan ingen aldrig så etablerad kulturrecensent få sin redaktion med på dessa skrällande noter, inte sin chefredaktör – såvida inte allt varit bestämt på förhand: skriv nu djävligt snällt, Croneman! En order av ett slag som aldrig sätts på pränt eller mejslas i ord men drivs igenom med subtilare medel.

Bakgrunden är inte helt lättanalyserad. Dels föreligger en produktion som bör behandlas filmatiskt. Den filmatiska produktionen är lysande, säger Croneman.

Men dels bör hela konceptet granskas – och vilket är konceptet? Jag försöker komprimera. En av det svenska polisväsendets allt sedan Palmemordet dominerande och säkrast insatta gestalter, professorn i kriminologi Leif GW Persson, gick under åren 1986-2006 utan att säga ett ord om några skyldiga Säpotjänstemän i Palmeärendet och utan att demonstrera mot kollegernas med dunder och brak framförda beskyllningar mot en i sammanhanget oskyldig A-lagare.

Men år 2007 bränner det till, av okänd anledning. Mördaren och mordapparaten går att hitta inne hos den hemlighetsfulla säkerhetspolisen, allt prat om en skyldig A-lagare kan vi och GW glömma: dumheter, visst är det Säpo!

Den 14 december 1988 hämtade krinsp Thure Nässén Christer Pettersson hemma på loftgången i Rotebro, något som Leif GW uppenbarligen ansåg vara en perfekt polisiär hantering av ett statsministermord: bra, saken är löst.

Satt Leif GW den gången redan inne med sin nya sanning? Jag har bett RÅ undersöka, men hu så hemskt, så kan vi inte bära oss åt, ärendet avslås med kautschukstämpel, som på frihetstiden: Nej, Sven Anér, ad acta, förstår du väl!

Men detta avgörande viktiga problem försöker Croneman aldrig analysera. Allt vad polisen GW gör är rätt, och allt vad skriftställaren GW gör är rätt och dessutom lysande, på de litterära galaxernas isklara plan.

Lars-Erik Berenetts försupne militär är en liten mästerknorr. Jonas Karlssons överklassadist är bara helt enkelt genial, och Johannes Brost, ja, jösses, Johannes Brost är magnifik.

Croneman skriver som en volontär som uppmanats att säga ett vänligt ord men som exploderar. De tre aktörerna rev av några dagar på jobbet, Brost höll under premiärproduktionen mest tyst - men, jösses, magnifik!

Alex Schulman twittrade till DN och undrade över överdrifterna. Ja, det går att undra:

Helena af Sandberg /felstavad/ har ni heller aldrig sett bättre, hennes Jeanette Eriksson är skör som ett rö i vinden, skarp som en rakkniv, tvekande och dröjande och sörjande – men i den tystnad hon talar får hon allt sagt –

- Croneman kan inte ha skrivit sådant blaj utan att ha vadat styrd in i denna dubbla, trippla soppa. Journalister måste ha en kompass som inte får missvisa. Har Croneman bestämt sig för att djävlas, helt enkelt? Att ta död på Pilgrimmen genom att smörja honung och kristyr över hela schabraket?

Herbert Tingsten berättar i sina memoarer att han en gång bad sin kollega Johannes Wickman ta i lite grann i en utrikeskonflikt. Wickman tog i så att hans mellanstick fick motsatt verkan. Har Croneman varit en ny Wickman?

Till sist, för den här gången: naturligtvis är det det orimliga utgångsläget som har gett utslag. Ingen har riktigt vetat vad det är som visas på skärmen. Fact eller fiction? Eller båda delarna – plus money, money, mixat i en cocktail med bottensats av unket hån mot en statsminister, som statens agenter lejdes att mörda. Sven Anér

”Undergrupp: Böcker/Noter/Manuskript”

16.1.2013

Polisen i Göteborg har nu upprättat en tämligen detaljerad anmälan om hela underlaget till min senaste bok ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”, som försvann i början av januari och som ännu inte återfunnits. Posten i Göteborg meddelade att den inte tänkte efterforska dessa försvunna originalhandlingar, varför min förläggare på bokförlaget Kärret vände sig till Göteborgspolisen.

Nu finns alltså en anmälan på två sidor, med de flesta av de erforderliga data återgivna, och det är ju bra. Vad jag, och inte minst min förläggare, saknar är något tecken på att någon faktisk åtgärd vidtagits. Anmälan från Kärret inkom den 9 januari, varför det inte borde ha varit omöjligt att starta en faktisk utredning, men detta tycks inte ha skett, ännu i varje fall.

Jag får tyvärr en känsla av att svensk polis tenderar att anse att nära nog all rättfärdighet har uppfyllts då det ursprungliga sakläget har satts på pränt, men så är ju knappast fallet. Det är rimligen först när vederbörande polismyndighet sänt ut folk på fältet som någonting kan tänkas hända.

”Handläggare: Insp Kent Bertilsson”, meddelas det. Men vad har insp Kent Bertilsson gjort, i den göteborgska sinnevärlden?

Lägenhetsinbrott klaras sällan upp – beror detta på att polismän med gålust tvingas till halvtimmar och timmar vid ordbehandlaren för att sätta upp anmälningar som ser mycket skötsamma ut men som så sällan ger något resultat? Ger dessa eleganta anmälningar, utan ett felslag, en polisiär känsla av trygghet? Allt väl, ingenting att bråka om? Handlingar får ett egenvärde som de inte förtjänar?

Strunta i ordbehandlaren, ge er ut på fältet och använd era inlärda kunskaper! Är det ett alltför enkelt råd till en kvalificerad insp?

Den bakomliggande händelsen är förstås skrämmande. Får hela böcker som befinner sig under produktion bara försvinna från postens domvärjo? Ett material som inte har något som helst värde för någon utomstående? En attack där NN klampar in bara för att djävlas? Tryckfrihetsbrott? Du tar i, Sven Anér! Brev kan väl fan försvinna…

Sven Anér