Svante Lidén. Aftonbladets redaktion sedan ett antal år

5.6.2014.
Svante:
Jag läser dagens AB, med blod och brand, kris och krig och konflikt, folk i kläm. Ett mycket bra och bitvis skakande nummer med din svarta dahlia i topp.
Jag har länge tänkt höra av mig, men sådant som inte blir av räknas inte. Hade vi gjort allt vi någon gång tänkt göra hade vi inte blivit gamla på jorden.
Kort – hoppas jag – om mig själv: FK (språk) 1946, DHS med usla betyg 1947, DN 1948, med en rätt sorglig final 1960-62 i Moskva, sorglig både för mig, min dåvarande fru, mina då tre ungar samt sorglig även för DN. Bosse Holmquist lockade mig 62 till Aftonbladet, en suck på ett par månader. Jag hade taggarna utåt, liksom AB, som aldrig egentligen velat ha mig och som aldrig stämt in i Bosses enmans hyllningskör.
Gick till Sveriges Radio-TV 1963 och stannade till 71. Valet var inte mitt bästa. Jag hamnade i en profession som inte var min. Var det något jag kunde hävda att jag behärskade så hade det varit själva skrivandet. TV var sannerligen inte mitt självskrivna jobb.
Men våra liv brukar gå vidare. Så småningom ledde mig mitt liv in i en lustgård som visade sig vara min: den frie debattörens, i ämnen som ingen annan valde åt mig: kärnkraft (anti), miljöpartiet (1980, tillsammans med Lena, i dag Anér Melin), två av de ca 15 stiftarna i Per Gahrtons kök), Palmemordet (det ännu överskuggande), fram till i dag, då jag sitter vid min ordbehandlare i Uppsalas Sommarro: åldrad, ärrad, men ännu, åtminstone stundtals, sprittande.
Jag har fått lyckan att bo i en lustgård, vilken dock ej saknar törnen – det är ungefär här som skälet ligger till att jag approcherar dig. Jag kan tala i klartext: jag tycker att jag inte får den uppmärksamhet jag anser mig förtjäna – där var det sagt.
Jag sysslar, Svante, i dag, som praktiskt taget ende yrkesjournalist, med detta Palmemord och framför allt med dess evigt pågående aftermath. Jag har bl a i böcker och i tidskriftsserien PALME-nytt (kom även ut i sedan länge utgången bokform) 1993-2001, med dramatisk avslutning kring millennieskiftet, ett par år av ESTONIA. I dag ligger min flitiga blogg ute på nätet (ett nät som jag tyvärr dåligt behärskar):
men denna ”blogspot” blir aldrig uppmärksammad, aldrig refererad och sannerligen aldrig dementerad. Ej ett kommatecken har blivit omtvistat, under bloggens fyra år.
Jag är uppriktig, Svante: Jag är snart 93 år, jag är i dag Sveriges möjligen äldste nyhetsjournalist – jag vill in i nyhets-Sveriges limelight. Inte för min egen skull, jag mår förträffligt här i Uppsalas Sommarro, lagom i skymundan, men för de stora sakernas skull störst av dessa Palmesaken.
Väsentligt, hyperväsentligt, är det förhållandet att jag aldrig dementeras; jag får inte omnämnas, och det känns jobbigt. Dementera mig på varje punkt, låt mig hudflängas, men sätt mig inte i livstids publicistisk skamvrå.
Där var det sålunda sagt. Jag är ständigt lika förundrad över att Aftonbladet aldrig, aldrig är intresserat av denne 92-årige, inte särskilt skrynklige man, som arbetar med ämnen som är Sveriges och svenskarnas stora ämnen, men en man som inte får vara med och leka, med och strida.
Jag är som sagt förundrad, och naturligtvis har jag försökt granska framför allt Aftonbladets orubbliga attityd. Där finns underliga ting och olösta gåtor.
Oerhört centralt i Palmeaffären står den bild som Aftonbladets (!) engagerade blåljusfotograf Ulf Karlsson – som du säkert känner – tog kl 23.42 på Sabbatsberg mordkvällen, varefter rullen tämligen omedelbart överlämnades till AB:s nattredaktion. Men AB publicerade aldrig den mycket dramatiska, avgörande dramatiska bilden som Ulf Karlsson tog!
I stället, vid mina efterforskningar, svär sig de redaktionsledare från tiden, som jag har talat med, fria från all medverkan och all inblandning:
”Ulf Karlsson jobbade inte blåljus åt oss den här kvällen, vi fick aldrig någon rulle av honom, vi vet inte vad Sven Anér talar om…” Säger AB-folk till mig, irriterat.
Vad hände då, i sinnevärlden med denna Lisbeth bild, som jag bifogar, föreställande Lisbeth Palme vid en poliskommissariebil på Sabb, iförd grå tygkappa, ingalunda den bruna, påstått genomskjutna mockapälsjacka, som polisen raskt skickade till Wiesbaden för undersökning?
Storyn får liksom aldrig ett slut. Inte än. Vem processade bilden? Ingen vet, ingen svarar. Men på morgonen den 2 mars 1986 finns bilden 5-spaltig i G-P – av alla tidningar! – samt några veckor senare i Aktuell Rapport, som var ett i dag bortglömt nyhetsmagasin med små porrinslag. Jag kollade Aktuell Rapport hos de vänliga gamla damer som skötte tidskriftsreviret på Rediviva: de betraktade mig med upprördhet, blandad med intresse. Personal och läsande allmänhet cirklade kring mig, där jag i all oskuld bläddrade i den inte alltför skakande osedligheten.
Så detta blev mordets stora bildmässiga eftermäle: publicering i en stor landsortstidning samt i ett blekt porrmagasin. Stopp.
Det skulle fortsätta. En dag, in på 1990-talet, ringer mig dåvarande sekretesskontrollanten vid rikskrim, krkom Åke Röst, och undrade om jag ville ha en djävla bra originalbild på Lisbeth från Sabb mordnatten.
Det ville jag, och Röst skickade bilden plus ett tiotal andra. Som jag fick lösa ut, kontant mot postförskott till RPS kassa, 665:-. Från Sven Anérs tämligen magra portmonnä.
Hur kom originalbilden i Rösts ägo? Var var den under alla åren? Varför skulle Röst, oombedd, nasa den till just den ilsknaste kritikern av den eviga Palmegåtan?
Om detta har jag skrivit utförligt, inte minst på min löpande blogg, men jag har inte fått ett enda vettigt eller fullständigt svar från vare sig Röst (som i dag finns på Fyrverkarbacken) eller G-P eller allra minst från AB; i vanlig ordning är jag aldrig rejält dementerad, utan sparkad ut i cyberrymden som något katten släpat in.
Jag kan, Svante, säga att det är ungefär där saken ligger i dag. Jag ger dig som tips: kontrollera på bloggen The Alf Lidman Story, 45 sidor ur en otrolig, inte skröna utan dagsens sanning, presterad av det officiella Svedala. Du får också Karin Johanssons brev, där hon kallar sig kriminalkommissarieinspektör, sic! Min ordbehandlare vill inte godkänna denna hemgjorda titel, och det gör den rätt i.
I detta osannolika träsk plaskar sedan 1986 rättsstatens lydiga och trogna stöttepelare, till synes omedvetna om eventuell skillnad mellan sanning och lögn, mellan heder och skam.
Och jag upprepar igen; JAG BLIR ALDRIG DEMENTERAD!
Har jag lett dina tankar åt några håll? Hör av dig till din gamle kollega från tiden då tidningars trådar var dragna från Tegelbacken och Vattugatan! Och sluta inte upp att skriva i din sakliga och just därför inspirerande stil!
Din kollega Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

We never die, we just fade away? I helvete, vi finns alltid kvar på barrikaden! Publicering helt eller delvis? Jag lägger inga band.
Bil: lite av varje.

2 kommentarer:

  1. Hur många timmar av ditt liv har du ägnat åt Palmemordet? Om mordet plötsligt skulle få sin lösning och denna skulle visa sig vara helt banal, skulle inte detta medföra en stor tomhet för dig?
    T ex att en enstöring fått syn på Palme på dennes väg till biografen. Följt efter diskret och sedan fattat att han har någon timme på sig att hämta en revolver. Sedan stått och huttrat utanför biografen. Kollat in i skyltfönstret brevid fam Palme och sedan följt efter dem. När paret korsar gatan och ställer sig och tittar i ett skylt fönster, smyger han vidare och korsar gatan lite senare. Ser att tunnelgatan nog blir en okej flyktväg och ställer sig å väntar. Skjuter sedan Palme och försvinner. Är man honom inte i hälarna direkt utan han får någon minuts försprång att han för evigt borta. Inom 5-10 minuter kan han nå till säkert 50000 lägenheter. Och som den galne mördaren är totalt omöjlig att identifiera eller kunna tänka sig vad för slags motiv han här.
    Just att paret Palme tar en helt vanlig promenad i offentlighetens ljus till bion, gör ju att denna fruktansvärt simpla lösning i allra högsta grad är möjlig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om din simpla lösning är möjlig, varför har i så fall polis, rättsväsende, politiker och journalister ägnat sig åt mörkläggning i 28 år?

      Radera

Läs sidan "Om kommentarer"