”Skall den statliga byråkratin ha en oberoende ställning?”

24.8.2013. När jag söker de stora svaren på de svåra frågorna går jag till NE, Nationalencyklopedin. Den kan tyckas torr och kantig ibland, men just när det gäller mänsklighetens väsen och villkor ger NE, ofta inte kristallklara svar, men något som är mycket bättre och hållfastare, nämligen resonerande svar som med några meningar summerar forskningens nuvarande ståndpunkt.

Jag satt och undrade, naturligtvis mot en Palme-engagerad bakgrund: vem talar om för staten vad den får göra?  Det går att svara: den röstande allmänheten, men detta blir ett intill osanning luddigt svar. Vi får, som röstande, ingen insyn, och vår möjlighet att styra är begränsad ner till noll. Vi anger en riklinje, en riktning. Det är allt. Staten är folkhemmet, sa Per Albin, och staten skyddar dig, säger hans efterföljare i växlande formuleringar.

Har NE något konkret att förmäla? Jo då, visar det sig, när jag slår upp andra spalten på sidan 202 i band nr 17, SMY-SYREM. NE vill precisera förhållandet mellan stat och samhälle, dvs just vad jag sökte.

 Jag tror jag återger hela det ganska långa stycket, välavvägt, innehållsrikt:

Stat (över medellågty. eller medelhögty., ytterst av lat. status ´ställning´, ´tillstånd) har alltsedan antiken definierats på olika sätt med hänsyn till karaktär, organisation och uppgifter. Generellt är staten ett landområde med gemensam styrelse, formellt suveränt i förhållande till andra stater. Inåt reglerar staten som myndighet relationerna mellan dess invånare. Detta förutsätter någon form av ordnad maktutövning. Utåt hävdar staten sina intressen gentemot andra stater eller ”aktörer” i det internationella systemet. Dess yttre roll och inre uppgifter begränsas dock av den moderna utvecklingen mot permanenta statsförbund, särskilt Europeiska unionen (EU). Synen på staten och statsmaktens utformning har växlat utifrån ideologiska värderingar i olika tidsskeden, från överhetsstat till modern demokratisk välfärdsstat. För Platon och Aristoteles var staten detsamma som samhället och något gott i sig.  I liberal ideologi har funnits en skepsis till staten, en motsättning mellan staten och samhället, där det senare ses som ett uttryck för individens fri- och rättigheter. En viktig fråga har varit om den statliga byråkratin skall ha en oberoende ställning eller i allt tjäna den demokratiska välfärdsstaten. Se även –

ja, det här får räcka. Stat och samhälle i motsatsställning, allt tydligare enligt NE – ja, de avslutande NE-raderna vill krypa nära huden, och frågorna hopas. Är vi som samhällsmedborgare bortskuffade av staten? Har vi blivit ett bortglömt, om än bråkigt bihang till den ”stat” som inte längre följer Platons och Aristoteles mildare definitioner?

Det hänvisas alltså till ytterligare uppslagsord; jag ser om jag hittar något om de absoluta hederlighetskrav som läggs på en stat. Jag hamnar då framför allt hos domarkåren, som under Rättsväsen, sidan 514, andra spalten, samma band, apostroferas för en mängd påstådda goda egenskaper. Jag lägger mina erfarenheter från Palmeärendet som ett transparent papper över NE:s formuleringar och ser dem som ideala texter i konflikt med en grå verklighet:

De svenska domstolarna präglas sedan gammalt av ett stort oberoende i förhållande till den politiska makten. Enligt grundlagen får varken riksdag, regering eller myndighet bestämma hur en domstol skall döma i ett enskilt fall, och svenska domare kan inte avsättas annat än om de begått brott eller grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden.

Visst, men vem graderar åsidosättandet? Vem bevakar väktarna? Jag menar att inträngande, inte minst juridisk, forskning borde gå in och klarlägga den närmast mjäkighet som våra domstolar uppvisat i Christer Pettersson-fallet. Visst, Pettersson fälldes till slut aldrig, men ingen rådman, inget justitieråd slog näven i ekbordet och frågade rätt ut i salen:

”Vad är det för svart skämt vi tvingas lyssna till?”

Naturligtvis står ett lands domare aldrig fria inför den politiska makten. Aldrig i de verkligt stora frågorna, där de som bäst skulle behövas.

Där avslutar jag den här översikten, som blivit subjektiv, framtagen av en person som aldrig under 27 år på någon väsentlig punkt i Palmeärendet mötts av någon förståelse från domare på olika stolar, vilka  a l d r i g  på någon punkt antytt att åklagares och polisers handläggning av Palmeärendets alla vindlingar någonsin varit värda skarp kritik.

Anmälan ogillas, Sven Anér.

”Grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden…”

Det krävs sålunda att en domare ”grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden”  för att han eller hon ska kunna skiljas från sitt ämbete.

Då går jag direkt på Palmeärendet. Medan Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt och Högsta domstolen 1989-1998 överlade vad de borde göra åt Palmeärendet – som var så nytt för dem, så unikt? – låg på deras bord riksåklagarens och rikskriminalens fullständiga förundersökningsprotokoll. Läste de detta protokoll? Mycket flyktigt i så fall.

Paper work är i stor utsträckning utrensat. Domstolarna har idag fri bevisprövning, och det är de muntliga förhandlingarna inför rätten som gäller. Det betyder att rätten i princip lyssnar endast – eller mest – på den föredragande åklagaren. Om denne inte noggrant har satt sig in i det föreliggande förundersökningsmaterialet finns givetvis risk att viktig dokumentation hamnar under bordet.

Och detta är just vad som ideligen hände i Palmeärendet. Jag tar, kort, det mest flagranta inslaget i dessa bedrövliga rättegångar:

Förundersökningsprotokollet redovisar, utförligt och konkret, hur fem, kanske sex, nyktra och mycket förtroendegivande vittnen förklarar att det påstådda huvudvittnet före mordet, Roger Östlund, först efter mordet anlänt till biografen Grand! Roger är alltså värdelös som vittne, ointressant som vittne.

Men detta dramatiska förhållande noteras aldrig av någon åklagare i rätten, knappast heller rejält av Christer Petterssons försvarare!

Vad hade hänt om redan rättens ordförande på tingsrättsnivån hade rutit till:

”Det här vittnet Roger håller ju inte!”

Ja, vad hade hänt? Med hederligt folk i rättssalen hade Christer Pettersson friats inför sittande rätt och fokus riktats mot RÅ och mot rikskriminalens utredare. Maj 1989, mordet hade raskt varit på väg mot sin lösning!

I stället tröskades det vidare med falska vittnesmål, Christer Pettersson blev aldrig formellt frikänd, utan kunde till sin död – och efter döden – fungera som en mycket tänkbar mördare bland de många människor som aldrig blev korrekt informerade.

Hur kunde detta ske? Jo, det har kunnat ske eftersom ingen vilja till sanning funnits bland de ämbets- och tjänstemän som varit involverade, under den klara men aldrig klart utsagda ordern att hålla tyst och ligga lågt.

Hur har detta kunnat fungera? Tack vare den obrottsliga (?) tystnaden. Och även när tystnaden någon gång brutits, t ex av Olof Palmes professionelle mördare, den moderate ledamoten av riksdagens lagberedande justitieutskott, så har maktens folk gått ut och brett lögnens försonande marmelad över de oturliga läckorna. Tillbaka på ruta 1.

Jag kan tänka mig att även rutinerade domare, tidigare fullt hederliga, har stegrat sig inför vad de sett samt förträngt:

”Så illa kan det inte vara!”

Jag märker i dag en vacklande approach till Palmeärendet, något som i varje fall tidvis kan dämpa min egen entusiasm. Tid har gått. Mina fyra egna barn är nödtorftigt lojala gentemot sin stridbare far, och mina barnbarn har betraktat mig med vänliga men undrande ögon, sedan den gången då de ute på Hjelmbergstorpet hjälpte mig att, i brist på arbetsrummets syre, kasta några hundra kilo papper i detta sega ärende på Alundatippen: har farfar skrivit allt detta?

Men för mina barnbarnsbarn Lyra, Felix och Elna kommer gammelfarfar och gammelmorfar att framstå som en vag och möjligen ofarlig person som ganska ensam sysslade med ett gammalt mord på vad han nu hette.

Tiden drar en slöja, men slöjor kan dras undan. Kommer detta att ske i Palmeärendet? Jag tror det. Gamla mysterier återupplivas i dag, i spåren av ny teknik, nya forskningsmetoder. Nyvaknat intresse för gamla dolda ting.

Jag arbetar just i dag med ett uppslag som kan ge en ny vändning. Vi får se.

Sven Anér

Begäran om utfående av allmän handling: Släpp obduktionsprotokollet fritt!

22.8.2013. Till Rikskriminalpolisen.

Undertecknad Sven Anér begär, med hänvisning till närsluten skrivelse, att i kopia utfå det hittills sekretessbelagda obduktionsprotokollet rörande Olof Palmes död.

Ett beslut från rikskriminalpolisens sida skall vara ett myndighetsbeslut, vilket. i förekommande fall, skall vara överklagningsbart samt försett med besvärshänvisning. Motiv för sekretess skall noga anges. Jag önskar, med vändande post, dnr samt namn på handläggare.

Sven Anér, 21 08 14-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 

3.9,2013: Rikspolisstyrelsen avslår mitt överklagande.

 

Sköts två skott mot Olof Palme?

22.8.2013. Rubrikens fråga har framkallats av ett reportage i DN den 18 augusti, där polismannen Jan Olsson berättar om mordutredningar han deltagit i, bl a da Costa- och Quick-fallen. Olsson är här mycket skeptisk till hur dessa utredningar bedrivits. Beträffande Palmeutredningen säger han dock endast, mycket kort, att mordet inte förövades av ett proffs, eftersom professionella mördare aldrig nöjer sig med ett skott.

Olssons slutsats blir att Olof Palme alltså inte mördades av ett proffs. Kanske logiskt, men ett konstaterande som bleve minst lika logiskt skulle ju vara detta, omvända:

Eftersom ett proffs besköt Palme blev han beskjuten med två skott – stämmer min logik? Blev Palme beskjuten två gånger?

Vad vi vet är att två skott avlossades. Det första, som träffade Olof och förmodligen var direkt dödande - och det andra? Här har vi aldrig fått sann och komplett information. Vi har letts att tro att det andra skottet träffade Lisbeth Palme utmed ryggen, men denna mycket centrala information blir omöjlig sedan hudexperten professor Åke Nilzén ca en timme efter mordet (kanske kortare tid) konstaterade en ”lätt rodnad”, vilken han baddade. Ingen skottskada anmäldes eftersom ingen skottskada fanns. Polisen har vägrat höra Nilzén, nu avliden.

Då får vi, i den oinformerade allmänheten, lita till obduktionsprotokollet, vilket vi aldrig har fått se i dess helhet. Finns i obduktionsprotokollet uppgifter som tyder på att Olof Palme träffades även av en andra kula? Som sagt, det får vi inte veta. Varför inte?

Denna märkliga brist har aldrig tydligt förklarats, den har fått ingå i den allmänna dimma av sekretess som från första sekund (ja, ännu tidigare!) omgett detta statsministermord. Varför sekretess?

Obduktioner är i allmänhet öppna. Jag har hos Uppsala tingsrätt begärt fram obduktionsutlåtanden rörande ett antal Uppsalamord på 1990-talet: min begäran stötte inte på några hinder, jag fick läsa allt obeskuret.

Och skulle inte den svenska allmänheten ha rätt att få klara besked rörande vad som egentligen hände med dess statsminister? Hur höga makthavare dödats har alltid varit av intresse för folket, för allmogen. Karl XII vid Fredrikshald: total öppenhet, vid förnyade undersökningar.

Vilken kan då sanningen vid Dekorima vara? Det står mig fritt att formulera den frågan, eftersom jag hittills inte fått klart svar:

Förhåller det sig så att polismannen Jan Olsson har helt rätt: Olof Palme besköts med båda kulorna, alltså av ett proffs. Proffset heter dåvarande piketpolisen Anti Avsan, i dag högt uppe bland ärones tinnar.

Det har, som enligt min mening ett mycket svagt argument, angetts att Lisbeth Palme blev beskjuten eftersom mördaren ville röja undan ett besvärande vittne. Påståendet faller av det enkla skälet att det inte hade gått för ett proffs att missa på mindre än en meters avstånd.

Sköts verkligen ett andra skott? Ja, det anser jag bevisat, efter att tidigare inte varit säker på hur eventuella rikoschetter ljudmässigt kan ha fungerat mellan husen vid Sveavägen och Tunnelgatan, med Brunkebergsåsen som extra fond. Efter att ha studerat samtliga vittnesuppgifter anser jag klarlagt: jo, ett andra skott sköts. Men vart, mot vem? Ut i luften, mot Lisbeth – eller mot Olof Palme, en andra gång? I så fall ett proffsigt drag? Ett skott för att säkra offrets död?

Frågan är inte naiv, och den bör vara i högsta grad tillåten. Jag uppmanar nu rikskrim att omedelbart frisläppa hela obduktionsakten oavkortad. Först då – men förhoppningsvis då – kommer sanningen att klarna.

Två ”Palmekulor” har visats upp och på ett tidigt stadium sänts till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, som dock inte hittade tillstymmelse till  humanrester, vilka äkta kulor borde ha uppvisat. Och något rättsintyg finns inte, hudexperten Åke Nilzén är aldrig hörd, juristkommissionen är djupt skeptisk och hamnade inte långt från ett totalt underkännande av hela polisutredningen kring Dekorima!

Juristkommissionen del 2, sidan 151:

En fråga som bl.a rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes.  Detta är en grundläggande undersökningsåtgärd som aldrig genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. /Min fetstil/: I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

”Också om mordet på Olof Palme” – det är en mycket tung markering av en statlig kommission!

Varför har sekretess hittills ansetts så oundgänglig? Ett verkligt tungt skäl är att Lisbeth Palme aldrig blev beskjuten, aldrig träffades. För då kommer den professionelle skytten, piketpolisen Anti Avsan, att stå mitt i stålkastarskenet, med ett dödande skott och ett kontrollskott mot Olof Palme! 

Jag går då till PALME-nytts register, där mycket står att hämta. I nummer 6  för 1993, sidorna 6 och 7 tas just det här ämnet upp, och eftersom Palmeutredningen inte är pågående utan statisk är min genomgång från 1993 lika aktuell i dag som då. Lika aktuell.

Jag behandlar 1993 bl a två frågor: huruvida Olof Palme sköts bakifrån eller framifrån eller från båda hållen, resp om han besköts av två skott. Den första frågan kompliceras bl a av ett ytterligt märkligt och helt oförklarat snitt i den döda kroppen – kan detta vara den andra kulans ut- eller ingångshål? Snittet har dessutom, efter Olofs död, sytts igen: ”ingen syr i en död person”, säger en rättsmedicinsk expert som jag den gången talade med.

Men: skjuten med två kulor? Till min överraskning finner jag på sidan 7 information som delvis försvunnit ur mitt minne efter 20 år: de eventuella två kulorna träder här fram med klara konturer! Jag återger ur den aktuella spalten:

BRÖSTET, BRÖSTKORGEN…

Träffades Olof Palme framifrån i bröstet eller bakifrån i ryggen? Det finns  s j u  tidiga versioner av hur skottet/skotten träffat Olof Palme, och inte i någon av dessa versioner nämns ”ryggen”. Följ med här:

28.2.86, 23.28.30. Ambulansföraren till länsalarmeringscentralen, LAC: ”Mitt i bröstkorgen, och det är en känd person”. /Klockslaget är inte korrekt, skall vara ca 23.33/.

 23.28.40, LAC upprepar: ”Om några få minuter, en man, skottskadad, skjuten i bröstet.” /Klockslaget skall även här vara ca 23.33/.

23.37.50: Andre ambulansmannen till LAC: Två skott, ett rakt i bröstet, jag vet inte var det andra sitter.” 23.42 LAC till chefen för polisens ledningscentral: ”Bröstskott, tydligen.” ”Bröstet.” /Fortfarande reservation för klockslagen!/

1.3.86, tidig version från TT: ”Två unga flickor” berättar att ”Olof Palme träffats av två skott i magen.” 1.34, TT:s nästa version: ”…då en okänd person slet upp en pistol och sköt Palme med två skott i bröstet.”

Ca kl 4.00 (tidsmarkeringen har fallit bort), TT:s morgonversion: Olof Palme avled ”sex minuter över midnatt”… ”efter att ha träffats av två skott i bröstet…”

Eftersom jag i dag koncentrerar mig på alternativen ett eller två skott mot Olof Palme, är det förstås mycket intressant att notera att flera av citaten direkt preciserar två skott riktade mot Olof, medan inget citat klart säger att  det skulle röra sig om endast ett skott; ”skott” kan ju vara antingen singularis eller pluralis!

Jag fäster mig kanske mest vid TT:s kl 4.00-markering; TT måste ha haft ett underlag som byrån betraktade som säkert.

Så, var står vi? Att Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten anser jag klarlagt genom uttalandet av hudexperten professor Åke Nilzén som ”baddade en liten rodnad” på ett skulderblad. Det andra skottet från gärningsmannen har skjutits ut i luften eller varit direkt riktat mot Olof Palme, bara att välja.

Fast makten och myndigheten och medierna har, som alltid, ett tredje alternativ: att göra ingenting. Sven Anér

Jag önskar besked jämlikt Förvaltningslagen!

20.8.2013.

Till Landshövdingen i

Jag återkommer till min föregående skrivelse i Palmeärendet samt översänder den skrift, Mordet var löst innan det hände, som jag tidigare erbjudit, men som hittills ej väckt Landshövdingens intresse.

Jag begär nu med vändande post handläggning och svar jämlikt varje punkt i Förvaltningslagens serviceparagraf:

Anser Landshövdingen att någon av mina sakuppgifter i den nu översända skriften Mordet var löst innan det hände är missvisande eller felaktig?

Anser Landshövdingen att mordet på statsminister Olof Palme omedelbart bör utredas av ny, opartisk instans, så att Landshövdingen för länets befolkning kan redovisa vad som faktiskt hände den 28 februari 1986 och inte minst under de efterföljande 27 åren?

Jag understryker att inget regeringsorgan och ingen myndighet på minsta sätt dementerat mina uppgifter i den aktuella skriften Mordet var löst innan det hände, eller över huvud taget någon sakuppgift som jag någonsin framfört i detta allvarliga ärende.

Oroad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Mordet var löst innan det hände, Bokförlaget Kärret 2013.

”Mordet var löst innan det hände!”

19.8.2013

Beställ min senaste skrift i Palmeärendet! 36 sidor, 60 kronor. Beställ på Bokförlaget Kärret,

 karret"at"goteborg.utfors.se,

eller sätt in 60 kronor på mitt postgirokonto 75 05 55-5. Två häften kostar 100 kronor.

Det är nu det händer! Palmemordet ligger blottat, rättsstatens försök att hindra genomlysning blir allt mer desperata – beställ Mordet är löst innan det hände!, gå in i debatten - det är nu det händer!

Vänner: Etthundra landshövdingar, landstingsordförande och chefredaktörer har fått ta del av Mordet är löst innan det hände, men ingen har hört av sig. Ingen. Det är Sverige i dag. Ring dem som är närmast dig och fråga vad jag har gjort för ont. Jag känner en skräck som kryper under huden.

Er tillgivne Sven Anér, åter efter sommarledigt!