8.2.2011. Anna-Karin Larsson, JK, ärende 576-11-21
Anna-Karin, ingenting händer! Rikskriminalpolisen är uppenbarligen helt ointresserad av förmaningar från JK, förmaningar om att följa grundlagen. Mina krav från november i fjol att få ut allmänna handlingar bemöts med hånfull tystnad – finns inga sanktioner mot myndighetsbrott av detta slag?
Hela Palmeärendet lindas in i och fjättras av dessa otroliga och enorma förseningar från rikskriminalpolisens sida, men jag får en känsla av att JK inte följer ärendet.
Jag önskar, Anna-Karin, en aktion från JK:s sida, nu! Eller ett besked från din sida att detta inte är JK:s bord!
Oroad hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79
Varför biter inte de knivskarpaste argumenten?
8.2.2011. Jag satt här om dagen över en kopp kaffe på Landings konditori och samtalade med en kvinna som jag inte hade träffat på länge. Samtalet kom raskt in på Palmemordet, och jag försökte presentera mina knivskarpaste argument för den stora skandal som detta ärende innehåller. Men min vänliga kontrahent över kaffekopparna verkade inte tro mig. Hon höjde på intet sätt rösten, men såg på mig med det där bleka leendet som jag så väl känner, det vänligt överseende leendet, ”ja ja, du är så duktig, Sven…”
Jag tog det klaraste argumentet:
”Om Roger Östlund inte kom till biografen Grand förrän kl 23.30 mordkvällen kan han inte ha varit på biografen Grand klockan 23.10 mordkvällen”.
Ett argument som borde ta, tyckte jag då och har jag alltid tyckt. Men det gled undan som smörklicken på den heta potatisen:
”Nej, du säger det. Det där låter konstigt. Så det skulle aldrig ha varit Christer Pettersson menar du. Ja ja”.
Och så hade smörklicken halkat ner på fatet. Ingen indignation, ingen kompletterande fråga. Ja ja.
Jag prövade med ett annat argument som, ända sedan jag först fick det serverat, också har förefallit mig knivvasst: att Avsan aldrig har konfronterats med Anneli och Anki.
”Ja ja, polisen kan väl inte konfrontera alla? Och det är du som säger att Anti Avsan är misstänkt, polisen har väl haft andra misstänkta”.
Där slant kniven, och argumentet förfelade totalt sin verkan, ledde snarast till motsatsen: haka upp sig på sånt som aldrig blivit av, vad är det för kriminalistik?
Kaffekoppen var urdrucken, wienerbrödet uppätet och inte mycket kvar att säga.
”Tack ska du ha, vad roligt att träffa dig”.
Jag gick ut på Kungsängsgatan, ganska tom inombords. Trots kaffet och wienerbrödet. Mitt eget fel? Varför alltid hissa Palmesaken högst i topp? Bra fråga, men jag kan tydligen inte låta bli.
I bakgrunden surrade min ilska mot dessa falska utredare och dessa klena medier som snitslade Christer Pettersson-spåret för hela svenska folket att staka fram på. Min wienerbrödskamrat var och är mycket skärpt. Men Christer Pettersson tar över. Fortfarande.
Sven Anér
Jag tog det klaraste argumentet:
”Om Roger Östlund inte kom till biografen Grand förrän kl 23.30 mordkvällen kan han inte ha varit på biografen Grand klockan 23.10 mordkvällen”.
Ett argument som borde ta, tyckte jag då och har jag alltid tyckt. Men det gled undan som smörklicken på den heta potatisen:
”Nej, du säger det. Det där låter konstigt. Så det skulle aldrig ha varit Christer Pettersson menar du. Ja ja”.
Och så hade smörklicken halkat ner på fatet. Ingen indignation, ingen kompletterande fråga. Ja ja.
Jag prövade med ett annat argument som, ända sedan jag först fick det serverat, också har förefallit mig knivvasst: att Avsan aldrig har konfronterats med Anneli och Anki.
”Ja ja, polisen kan väl inte konfrontera alla? Och det är du som säger att Anti Avsan är misstänkt, polisen har väl haft andra misstänkta”.
Där slant kniven, och argumentet förfelade totalt sin verkan, ledde snarast till motsatsen: haka upp sig på sånt som aldrig blivit av, vad är det för kriminalistik?
Kaffekoppen var urdrucken, wienerbrödet uppätet och inte mycket kvar att säga.
”Tack ska du ha, vad roligt att träffa dig”.
Jag gick ut på Kungsängsgatan, ganska tom inombords. Trots kaffet och wienerbrödet. Mitt eget fel? Varför alltid hissa Palmesaken högst i topp? Bra fråga, men jag kan tydligen inte låta bli.
I bakgrunden surrade min ilska mot dessa falska utredare och dessa klena medier som snitslade Christer Pettersson-spåret för hela svenska folket att staka fram på. Min wienerbrödskamrat var och är mycket skärpt. Men Christer Pettersson tar över. Fortfarande.
Sven Anér
”Sven Anér ville berätta för hela sockna…”
7.2.2011.
Medan en avi från Säpo anlände med posten satt jag med medarbetare och fotograf från en stor tidning vid matsalsbordet. Framgång? Det får vi se. Men det digra konvolutet från Säpo var intressant och avslöjande; ett svar på en begäran där jag bett att få ett specifikt material, omnämnt av granskningskommissionen; tack för det!
Det tjockaste dokumentet visade sig innehålla nära 100 sidor av ordagrann utskrift från den s k hörning som den 26 mars 1996, några månader före Marjasin-skrällen, avhölls med hela granskningskommissionen, ännu med Marjasin i spetsen samt de båda Säpohöjdarna PG Näss, byråchef, och Jan Sundström, egentligen bara kriminalinspektör men minst lika framstående som en kommissarie eller visst intendent, försäkrades det. Varför ska jag vara den förste att få se detta material in extenso?
Kommissionen frågar rätt tappert, och de båda Säpoherrarna svarar, också de tappert, även om PG Näss trots evinnerlig svada trängs mot väggen: vad gjorde du egentligen med registerkortens 94 polistips? Undersökte du? Gick till botten?
Det gjorde nu inte Näss. Han hade order av Holmér att ingenting göra, och sällan har en polischefs order blivit så till den grad åtlydd:
Det var nämligen så, säger Näss på sidan 1, att när Hans Holmér greppade mordutredningen den 1 mars så gick det ungefär fram till den 3 mars så har han enligt vad han själv redovisar tagit kontakt med Ingvar Carlsson som då hade blivit statminister –
Kommer vi alla ihåg tidsföljden mellan de viktiga händelserna den gången?
Holmér hade då klagat över att det gick alldeles för trögt med samarbetet med säkerhetspolisen. Nå, det skulle det bli bättring på. Näss fick rycka in och troget hjälpa den forna Säpochefen Holmér, om nu hjälpa är ordet. Näss skulle titta igenom alla handlingar som nu började skickas över från den öppna Palmeutredningen, men vad han gjorde med dessa papper (alltså dem som jag nyligen redovisade i mitt bloggavsnitt om högmålsbrott) det framgår inte. Eller rättare sagt: det framgår visst. Näss gjorde ingenting.
På sida upp och sida ner berättar PG Näss på flödande polisspråk att hans jobb var att ingenting göra, och medan kommissionens herrar och damer faktiskt kom med några stycken riktigt snärjande frågor, mynnade förhöret – förlåt, samtalet – med Näss ut i ingenting, mer än att en del information faktiskt tycks ha försvunnit på sin byråkratiska väg från Palmeutredarna via Näss till Holmér, som hela tiden, uppenbarligen rent pro forma, instämde i Näss avskrivningsförslag.
Märk väl, det gällde hundratalet poliser som varit antingen själva misstänkt kopplade till mordet på Olof Palme eller som lämnat tips om sådana poliser (”skulle ha känt till saken före mordet…”). Djupt allvarligt, alltså, men hela rasket behandlat på det mest legära sätt, enligt parollen ”han är hörd”. Och därmed OK. ”Han är hörd”. Amen.
Kommissionen ställde bl a den självklara frågan om det inte gjordes någon sammanfattande bedömning av dessa många tips, ingen sammanställning av personkontakter mellan poliser som skulle ha kunnat peka på en konspiration? Nej, sa Näss, men om jag själv hade fått vara ensamrådande förundersökningsledare, då jäklar! Det var han nu inte. Vad var han då? Springpojke åt Holmér och dem som kom efter Holmér? Ja det är nog en korrekt beskrivning.
Carl Östling, mannen mest känd för sin blindtarm, får ta upp en stor del av hörningen, där man faktiskt då kan märka att kommissionsfolket känner sig uppleva historia eller åtminstone storpolitik. Frågorna blir fräna:
Tittade ni ordentligt på Östling! Jo, det hade gjorts. Hur var det med sviterna efter blindtarmen? Jo, han var i varje fall så krasslig att han inte hade kunnat springa uppe på fredagskvällen. Men ni har ju inget ordentligt läkarintyg? Har inte vi? Det måste finnas. Ja, men det är skrivet flera år efteråt och inte av den läkare som opererade. Nehej. Att Östling delade kontor med en person vid David Bagares gata precis utmed flyktvägen?
Här tar Näss nästan till brösttoner:
Skulle Östlund ha haft någon glädje av det? Ingen kunde ju veta, förrän någon minut före skottet, att mordplatsen skulle bli Dekorima, eller hur? Så glöm det där huset på David Bagare!
Detta är en av standardursäkterna: att det bestämdes så sent. I själva verket bestämdes det mycket tidigt, och Olof Palmes promenad från biografen Grand till Dekorima tillkom sannerligen inte på en slump.
Hans-Gunnar Axberger, då ännu bara vanlig kommissionsledamot, deltog med liv och lust i den kritik som vid denna hörning 1996 riktades mot polisens handläggning av Carl Östlund. Men när Axberger tre år senare, som kommissionens huvudsekreterare, skulle skriva den stora granskningsrapporten, inleder han med att konstatera att ”några misstankar har aldrig riktats mot A” (som Östlund får heta, anonymiserad). Inga misstankar? Det haglar misstankar mot Östlund under hörningen! Men i och med omstruktureringen av kommissionen efter Marjasins fall har tydligen nya instruktioner gått ut från Rosenbad.
Affären Krantz, bussföraren samt Tell och Piltz får också visst utrymme. Krantz misstros så långt det går och en bit till, bussföraren likaså, envist förhörda av just den kriminalinspektör Jan Sundström som sitter med vid hörningen och som tycks ha haft en enastående förmåga att missförstå såväl Krantz som bussförare. Sanningen, hela sanningen, kring buss 43 kanske vi får veta någon gång. Kanske.
”Sven Anér ville berätta för hela sockna” säger Näss under hörningen; det är när historien med vattenläckan, SS-hjälmen och telefonarrangemanget uppe på Traneberg kommer på tal: Var detta ett bevakningsnäste för mordkoll, eller var det en enkel telefonsvarare, inget märkligt med det?
Själv blev jag rejält och länge anklagad i denna affär, delvis korrekt: jag hade fått tipset från en kommunalman i Stockholm och rapporterade om vattenläckan till polisens spanare. Vicevärden hade varit tvungen att slå sig in i lägenheten och hugga undan skadat virke och golvplank, och därmed var fan lös. Jag ville dröja med publicering (i Arbetet, som jag den gången hade kontakt med), men när det dröjde sa jag mycket riktigt till polisen ungefär att jag tänkte ”berätta för hela sockna”, som PG Näss uttryckte det.
Hur pass viktigt det faktiska sakinnehållet i denna affär i realiteten var fick vi aldrig veta, men den innehöll tragikomiska detaljer. Som att husrannsakan begärdes och först underställdes lägenhetsinnehavaren/polisen –
Måste ni ha polismannens tillstånd för en husrannsakan? Kunde ni inte bara ha gått in? Undrades det från kommissionen.
Vi måste följa reglerna blev svaret från Näss, som tydligen genomgående arbetat med silkesvantar i Palmeärendet. Det visade sig att polismannen vägrade gå med på husrannsakan – men hörde av sig två dagar senare och hade ändrat sig: nu går det bra att gå in.
Vad hade polismannen gjort under mellantiden? Undrade kommissionsfolket; onekligen en sund reflexion.
Det går att undra hur ”hörningar” av detta slag arrangerades av granskningskommissionen? Och med vilket konkret syfte? Att få saker tillrättade i efterhand? Knappast, det gavs egentligen inga hemläxor. Och varför, när de kallats dit till detta säkert fyra timmar långa möte, inte se till att alla vore försedda åtminstone med de 94 registerkorten? Möjligen, det framgår inte säkert, hade Näss med sig sin originalbunt, men den höll han i så fall för sig själv.
Riktig klarhet om registerkorten nåddes väl inte, mer än att PG Näss än en gång kunde avsvära sig allt ansvar för denna låtsaskontroll av poliser som han fått medverka i.
Riktig ordning har det inte varit på alla papper. Det slinker vid ett tillfälle ur PG Näss att utförliga uppgifter om just Carl Östlund skulle framgå av dennes registerkort från 860625. Men när jag går igenom mina kortkopior finner jag att det enda kort som finns från detta datum endast upptar en halv, nedstruken rad samt ”hörd 860625”. Vilket inte stämmer på någon punkt, egentligen, för Näss skulle ju inte själv höra folk, och någon hänvisning till den öppna polisens eventuella spaningsuppslag finns inte.
Blanketterna var inte riktigt på Näss sida den här dagen. Han får försvinna in i diset som Hans Holmérs trognaste och lydigaste vän och i praktiken den som såg till att ingenting, absolut ingenting hände med dessa 94 polistips: ”Privat polisverksamhet”, ”han kände till mordet innan…” Sådana beskrivningar taggar inte säkerhetsmannen PG Näss, men när Anér larmar om en vattenläcka då tar det hus.
En bild av den vemodige mannen på ”fantombilden” fick följa med i konvolutet; den ansågs jag tydligen också ha begärt att få se.
En katastrof, sa Näss. En katastrof! Bildpubliceringen – eller hela Näss egen verksamhet i sammanhanget? Välj själv. Hans Holmér och PG Näss sågs ett par veckor före Palmemordet vandra längs Sveavägen, muntert pratande. En vandring som kan ses som en tanke.
Sven Anér
PS Det har inte varit någon journalistisk bragd att ta fram detta tidsdokument. Men varför kunde inget massmedium ha lyft på en lur till Säpo? DS.
Medan en avi från Säpo anlände med posten satt jag med medarbetare och fotograf från en stor tidning vid matsalsbordet. Framgång? Det får vi se. Men det digra konvolutet från Säpo var intressant och avslöjande; ett svar på en begäran där jag bett att få ett specifikt material, omnämnt av granskningskommissionen; tack för det!
Det tjockaste dokumentet visade sig innehålla nära 100 sidor av ordagrann utskrift från den s k hörning som den 26 mars 1996, några månader före Marjasin-skrällen, avhölls med hela granskningskommissionen, ännu med Marjasin i spetsen samt de båda Säpohöjdarna PG Näss, byråchef, och Jan Sundström, egentligen bara kriminalinspektör men minst lika framstående som en kommissarie eller visst intendent, försäkrades det. Varför ska jag vara den förste att få se detta material in extenso?
Kommissionen frågar rätt tappert, och de båda Säpoherrarna svarar, också de tappert, även om PG Näss trots evinnerlig svada trängs mot väggen: vad gjorde du egentligen med registerkortens 94 polistips? Undersökte du? Gick till botten?
Det gjorde nu inte Näss. Han hade order av Holmér att ingenting göra, och sällan har en polischefs order blivit så till den grad åtlydd:
Det var nämligen så, säger Näss på sidan 1, att när Hans Holmér greppade mordutredningen den 1 mars så gick det ungefär fram till den 3 mars så har han enligt vad han själv redovisar tagit kontakt med Ingvar Carlsson som då hade blivit statminister –
Kommer vi alla ihåg tidsföljden mellan de viktiga händelserna den gången?
Holmér hade då klagat över att det gick alldeles för trögt med samarbetet med säkerhetspolisen. Nå, det skulle det bli bättring på. Näss fick rycka in och troget hjälpa den forna Säpochefen Holmér, om nu hjälpa är ordet. Näss skulle titta igenom alla handlingar som nu började skickas över från den öppna Palmeutredningen, men vad han gjorde med dessa papper (alltså dem som jag nyligen redovisade i mitt bloggavsnitt om högmålsbrott) det framgår inte. Eller rättare sagt: det framgår visst. Näss gjorde ingenting.
På sida upp och sida ner berättar PG Näss på flödande polisspråk att hans jobb var att ingenting göra, och medan kommissionens herrar och damer faktiskt kom med några stycken riktigt snärjande frågor, mynnade förhöret – förlåt, samtalet – med Näss ut i ingenting, mer än att en del information faktiskt tycks ha försvunnit på sin byråkratiska väg från Palmeutredarna via Näss till Holmér, som hela tiden, uppenbarligen rent pro forma, instämde i Näss avskrivningsförslag.
Märk väl, det gällde hundratalet poliser som varit antingen själva misstänkt kopplade till mordet på Olof Palme eller som lämnat tips om sådana poliser (”skulle ha känt till saken före mordet…”). Djupt allvarligt, alltså, men hela rasket behandlat på det mest legära sätt, enligt parollen ”han är hörd”. Och därmed OK. ”Han är hörd”. Amen.
Kommissionen ställde bl a den självklara frågan om det inte gjordes någon sammanfattande bedömning av dessa många tips, ingen sammanställning av personkontakter mellan poliser som skulle ha kunnat peka på en konspiration? Nej, sa Näss, men om jag själv hade fått vara ensamrådande förundersökningsledare, då jäklar! Det var han nu inte. Vad var han då? Springpojke åt Holmér och dem som kom efter Holmér? Ja det är nog en korrekt beskrivning.
Carl Östling, mannen mest känd för sin blindtarm, får ta upp en stor del av hörningen, där man faktiskt då kan märka att kommissionsfolket känner sig uppleva historia eller åtminstone storpolitik. Frågorna blir fräna:
Tittade ni ordentligt på Östling! Jo, det hade gjorts. Hur var det med sviterna efter blindtarmen? Jo, han var i varje fall så krasslig att han inte hade kunnat springa uppe på fredagskvällen. Men ni har ju inget ordentligt läkarintyg? Har inte vi? Det måste finnas. Ja, men det är skrivet flera år efteråt och inte av den läkare som opererade. Nehej. Att Östling delade kontor med en person vid David Bagares gata precis utmed flyktvägen?
Här tar Näss nästan till brösttoner:
Skulle Östlund ha haft någon glädje av det? Ingen kunde ju veta, förrän någon minut före skottet, att mordplatsen skulle bli Dekorima, eller hur? Så glöm det där huset på David Bagare!
Detta är en av standardursäkterna: att det bestämdes så sent. I själva verket bestämdes det mycket tidigt, och Olof Palmes promenad från biografen Grand till Dekorima tillkom sannerligen inte på en slump.
Hans-Gunnar Axberger, då ännu bara vanlig kommissionsledamot, deltog med liv och lust i den kritik som vid denna hörning 1996 riktades mot polisens handläggning av Carl Östlund. Men när Axberger tre år senare, som kommissionens huvudsekreterare, skulle skriva den stora granskningsrapporten, inleder han med att konstatera att ”några misstankar har aldrig riktats mot A” (som Östlund får heta, anonymiserad). Inga misstankar? Det haglar misstankar mot Östlund under hörningen! Men i och med omstruktureringen av kommissionen efter Marjasins fall har tydligen nya instruktioner gått ut från Rosenbad.
Affären Krantz, bussföraren samt Tell och Piltz får också visst utrymme. Krantz misstros så långt det går och en bit till, bussföraren likaså, envist förhörda av just den kriminalinspektör Jan Sundström som sitter med vid hörningen och som tycks ha haft en enastående förmåga att missförstå såväl Krantz som bussförare. Sanningen, hela sanningen, kring buss 43 kanske vi får veta någon gång. Kanske.
”Sven Anér ville berätta för hela sockna” säger Näss under hörningen; det är när historien med vattenläckan, SS-hjälmen och telefonarrangemanget uppe på Traneberg kommer på tal: Var detta ett bevakningsnäste för mordkoll, eller var det en enkel telefonsvarare, inget märkligt med det?
Själv blev jag rejält och länge anklagad i denna affär, delvis korrekt: jag hade fått tipset från en kommunalman i Stockholm och rapporterade om vattenläckan till polisens spanare. Vicevärden hade varit tvungen att slå sig in i lägenheten och hugga undan skadat virke och golvplank, och därmed var fan lös. Jag ville dröja med publicering (i Arbetet, som jag den gången hade kontakt med), men när det dröjde sa jag mycket riktigt till polisen ungefär att jag tänkte ”berätta för hela sockna”, som PG Näss uttryckte det.
Hur pass viktigt det faktiska sakinnehållet i denna affär i realiteten var fick vi aldrig veta, men den innehöll tragikomiska detaljer. Som att husrannsakan begärdes och först underställdes lägenhetsinnehavaren/polisen –
Måste ni ha polismannens tillstånd för en husrannsakan? Kunde ni inte bara ha gått in? Undrades det från kommissionen.
Vi måste följa reglerna blev svaret från Näss, som tydligen genomgående arbetat med silkesvantar i Palmeärendet. Det visade sig att polismannen vägrade gå med på husrannsakan – men hörde av sig två dagar senare och hade ändrat sig: nu går det bra att gå in.
Vad hade polismannen gjort under mellantiden? Undrade kommissionsfolket; onekligen en sund reflexion.
Det går att undra hur ”hörningar” av detta slag arrangerades av granskningskommissionen? Och med vilket konkret syfte? Att få saker tillrättade i efterhand? Knappast, det gavs egentligen inga hemläxor. Och varför, när de kallats dit till detta säkert fyra timmar långa möte, inte se till att alla vore försedda åtminstone med de 94 registerkorten? Möjligen, det framgår inte säkert, hade Näss med sig sin originalbunt, men den höll han i så fall för sig själv.
Riktig klarhet om registerkorten nåddes väl inte, mer än att PG Näss än en gång kunde avsvära sig allt ansvar för denna låtsaskontroll av poliser som han fått medverka i.
Riktig ordning har det inte varit på alla papper. Det slinker vid ett tillfälle ur PG Näss att utförliga uppgifter om just Carl Östlund skulle framgå av dennes registerkort från 860625. Men när jag går igenom mina kortkopior finner jag att det enda kort som finns från detta datum endast upptar en halv, nedstruken rad samt ”hörd 860625”. Vilket inte stämmer på någon punkt, egentligen, för Näss skulle ju inte själv höra folk, och någon hänvisning till den öppna polisens eventuella spaningsuppslag finns inte.
Blanketterna var inte riktigt på Näss sida den här dagen. Han får försvinna in i diset som Hans Holmérs trognaste och lydigaste vän och i praktiken den som såg till att ingenting, absolut ingenting hände med dessa 94 polistips: ”Privat polisverksamhet”, ”han kände till mordet innan…” Sådana beskrivningar taggar inte säkerhetsmannen PG Näss, men när Anér larmar om en vattenläcka då tar det hus.
En bild av den vemodige mannen på ”fantombilden” fick följa med i konvolutet; den ansågs jag tydligen också ha begärt att få se.
En katastrof, sa Näss. En katastrof! Bildpubliceringen – eller hela Näss egen verksamhet i sammanhanget? Välj själv. Hans Holmér och PG Näss sågs ett par veckor före Palmemordet vandra längs Sveavägen, muntert pratande. En vandring som kan ses som en tanke.
Sven Anér
PS Det har inte varit någon journalistisk bragd att ta fram detta tidsdokument. Men varför kunde inget massmedium ha lyft på en lur till Säpo? DS.
Högsta förvaltningsdomstolen Mål nr 123-11
5.2.2011.
Överklagande
Jag överklagar rubr dom samt anför:
Det aktuella registerkortet D 7841 upptar två datumuppgifter: 880329 och 870813. Detta innebär att handlingen måste ha utskrivits före 870813, vilket i sin tur måste innebära att handling D 7841 har ingått i det våren 1989 föreliggande förundersökningsmaterialet rörande mordet på Olof Palme. D 7841 måste därmed vara offentlig handling i samma utsträckning som alla de handlingar som lämnades ut till pressen i maj 1989.
Om det skulle förhålla sig så att D 7841 undanhållits Stockholms tingsrätt är detta givetvis illavarslande, men detta får givetvis inte medföra att handlingen inte skulle få bli offentlig.
Jag anser mig alltså kunna konstatera att D 7841 rätteligen är offentlig och bör utlämnas till mig Den bör anses vara lika offentlig som t ex förhör E 15, med Lars Jeppsson, vilket 2011-01-10 på min begäran överlämnades till mig. Detta förhör, och efterföljande, ingick icke bland de förhör som i maj 1989 överlämnades till pressen, men har sålunda ändå av rikskriminalpolisen ansetts vara offentligt. Jag anmodar Högsta förvaltningsdomstolen att frisläppa D 7841, i enlighet med förfaringssättet beträffande E 15.
Det är, avslutningsvis Högsta förvaltningsdomstolen, utomordentligt viktigt att i dag all dokumentation, där detta över huvud taget är möjligt, rörande mordet på Olof Palme släpps fri. Det är i detta material som de flesta av sanningarna kring mordet står att finna, och det måste självfallet ligga i rättsstatens intresse att materialet blir allmänt tillgängligt för nationen i en ödesfråga.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Har RÅ några dokument?
3.2.2011. Till RÅ. Palmeärendet.
I statens granskningskommissions slutrapport, originalversionen sidorna 11-12, skrivs:
Brottsutredningen består i första hand av den skriftliga dokumentation som de brottsutredande myndigheternas arbete alstrat. Dokumentationen finns i allt väsentligt hos den utredande polismyndigheten. Därutöver finns en del handlingar hos förundersökningsledaren, dvs Riksåklagaren.
Begäran om utfående av allmänna handlingar:
Jag önskar en förteckning över det material som granskningskommissionen åsyftar och som uppenbarligen förvaras hos RÅ. Jag önskar även allt det på detta sätt förtecknade materialet översänt till mig.
Under förutsättning att ev uppkommande kostnad ej överskrider 500 kronor kan materialet sändas direkt. Överstiger kostnaden 500 kronor önskar jag först meddelande härom, innan materialet sänds. Skulle tvekan uppstå beträffande vilket material som avses torde dåvarande huvudsekreteraren, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger kunna ge besked.
Jag anhåller om omgående handläggning.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
I statens granskningskommissions slutrapport, originalversionen sidorna 11-12, skrivs:
Brottsutredningen består i första hand av den skriftliga dokumentation som de brottsutredande myndigheternas arbete alstrat. Dokumentationen finns i allt väsentligt hos den utredande polismyndigheten. Därutöver finns en del handlingar hos förundersökningsledaren, dvs Riksåklagaren.
Begäran om utfående av allmänna handlingar:
Jag önskar en förteckning över det material som granskningskommissionen åsyftar och som uppenbarligen förvaras hos RÅ. Jag önskar även allt det på detta sätt förtecknade materialet översänt till mig.
Under förutsättning att ev uppkommande kostnad ej överskrider 500 kronor kan materialet sändas direkt. Överstiger kostnaden 500 kronor önskar jag först meddelande härom, innan materialet sänds. Skulle tvekan uppstå beträffande vilket material som avses torde dåvarande huvudsekreteraren, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger kunna ge besked.
Jag anhåller om omgående handläggning.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Bo Lindblom, Amnestymedarbetare: ”Polisen inkompetent – eller medansvarig!”
2.2.2011. För JK Anna Skarhed! 576-11-21, Palmeärendet
Bo Lindblom, Laholm, Amnestymedarbetare, forskare, försvarare av mänskliga rättigheter, skriver till mig:
Laholm 2011-01-26.
Sven Anér, Hej!
Med det här brevet vill jag egentligen bara meddela att jag tror du har rätt i din analys av Palme-mordet.
Jag har 42 års erfarenhet av arbete för mänskliga rättigheter, och har bland annat bidragit till utredningar av ”försvinnanden” och politiska mord. Det har då gällt länder som Guatemala, El Salvador, Chile, Argentina. Jag har samarbetat med oberoende MR-kommissioner i de här länderna och med de så kallade ”galna mödrarna” i Argentina. Jag är för närvarande svenska Amnestys samordnare för arbetet med Burma, även kallat Myanmar. Jag saknar alltså inte erfarenhet av dunkla kriminalfall och offentliga lögner och bortförklaringar.
På natten den 1 mars 1986 blev jag uppringd av en chilensk vän, Francisco Matta, då bosatt i Halmstad. Han hade fått ett samtal från en annan chilenare, boende i Madrid. Denne hade meddelat att man i spansk television, just innan programmen avslutades, hade uppgett att Sveriges statsminister hade mördats. Medan vi ännu pratade satte jag på radion. Där spelades underhållningsmusik. Jag trodde därför att larmet var falskt, men chilenarna fruktade en statskupp. Medan jag ännu försökt lugna Francisco kom radions meddelande om att Olof Palme var mördad.
Sedan dess har jag noga följt händelseutvecklingen. Jag recenserade bröderna Poutiainens bok ”Inuti labyrinten” i tidningen Arbetet, och den recensionen byggde på en mycket noggrann läsning av deras dokumentär. Min slutsats var att vi antingen hade en otroligt inkompetent poliskår och polisledning eller att vissa poliser var medansvariga till mordet. Jag har sedan dess inte sett något som fått mig att ändra den uppfattningen.
Leif GW har i sina romaner läckt en del av det som han förmodligen vet om Palme-mordet. Men han är försiktig och maskerar sina fakta i den fiktiva berättelsen. Hans indirekta budskap är, som jag uppfattar det, att han vet mycket mer än vad han vill berätta. Vi får nöja oss med antydningar. Han är rädd om sitt jobb och sin ställning.
Jag har av tre skäl avhållit mig från att engagera mig i den fortsatta debatten. För det första har jag haft fullt upp med annat. För det andra har jag inte haft något eget material att tillföra. För det tredje har jag inte haft lust att bli idiotförklarad som ”privatspanare”.
Nu vill jag i alla fall uttala mitt stöd för ditt arbete.
Med vänliga hälsningar,
Bo Lindblom, Byvägen 32, 312 95 Laholm.
Det är debattinlägg av detta slag, tyvärr än så länge sällsynta, som kommer att föra Palmeärendet och Affären Anti Avsan framåt. Bo Lindblom berättade också, vid ett telefonsamtal, att en privatenkät som han för någon tid sedan företog bland sina kolleger inom Amnesty visade ett klart övertag för Christer Pettersson-teorin: ”Lisbeth såg honom ju…”.
Alltså en rundfråga bland politiskt insatta och engagerade personer: Christer Pettersson? Skrämmande perspektiv öppnas. Kan det vara så att anstiftarna av mordet på förhand insåg vikten av Lisbeth Palmes kommande vittnesmål och att dessa vittnesmål var vad som behövdes för att bevara den svarta hemligheten? Var Lisbeth Palme integrerad i mordkomplotten, när hon på Sveavägens oväntade östra sida ledde sin man mot Dekorima? Hade mordet inte, utan Lisbeth Palmes medverkan, gått att genomföra på ett för anstiftarna så lyckligt sätt? Tills vidare lyckligt sätt.
Bo Lindblom understryker under vårt samtal värdet av bröderna Poutiainens forskning. Jag instämmer och har alltid instämt. I den av mig så ofta kritiserade granskningskommissionens rapport finns så vitt jag kunnat se ”Inuti labyrinten” inte nämnd, men rapporten saknar person- och händelseregister. När Palmegåtan inom kort lyfts ut ur sitt skal kommer mycket av äran att tillfalla Kari och Pertti Poutiainen.
Det är den 2 februari i dag. Inget svar från vice RÅ Kerstin Skarp på min fråga: befann sig Anti Avsan vid Dekorima aktuell tid? Och några avslöjande dokument har rikskrims Stig Edqvist ännu inte sänt mig, vilket är ett grundlagsbrott, men mordet på Olof Palme stävar tills vidare sin egen väg genom sjön.
Anna Skarhed, du arbetar i dag med en hopplös sak! Sätt dig ner med Poutiainens ”Inuti labyrinten”, studera hederlig forskning – och tänk om!
Oroad, men ändå hoppfull hälsning! Sven Anér
Är hela statsapparaten Palmemordets jämngrå skyddsmur?
Jag har prövat rubrikens fråga nyligen. Går det att hitta skillnader i regeringens och myndigheters behandling av en fronderande journalist och författare som Sven Anér? Kanske. Jag ska försöka penetrera. Få se hur långt jag kommer.
Statsministern. Noll reaktion, noll respons. Reinfeldt var alltså den förste jag vände mig till sedan kommissarie Gösta Söderström – först av poliser på plats vid Dekorima – hade blivit översköljd av s k hot mail, med ilsken och i huvudsak anonym udd mot Söderström själv och hans närmaste och mot mig och mina närmaste. Jag skrev till Reinfeldt i slutet av september 2007 helt enkelt i hopp om att få ett klargörande besked: vad är detta, vem är det som skriver, hur ser regeringen på denna aktivitet?
Det fick jag aldrig veta. Reinfeldt har aldrig svarat, trots att mina brev gått såväl till statsrådsberedningen som till det moderata partihögkvarteret.
Som sagt: noll respons. Eller en icke-respons som når mig med hela tyngden av en statsministers onda vilja, onda samvete.
Statsrådsberedningen. Jag har försökt att få några besked från statsrådsberedningen, som är en statsministers personliga och rimligen mycket kvalificerade kansli. Här hamnar skrivelser till sittande statsminister, härifrån utgår svar; i mitt fall noll svar.
Efter viss möda fick jag, då i september 2007, kontakt med en postansvarig: jo, vederbörande kunde, han också efter viss möda, lokalisera mina skrivelser under samlingsrubriken ”brev från allmänheten”. Mitt ursprungliga larm till Reinfeldt har alltså aldrig hedrats med eget, separat diarienummer, varför det är tveksamt om det verkligen är korrekt diariefört. Men det är det, försäkrade mannen från statsrådsberedningen (ett semantiskt sorgbarn, jag frågar mig vem som har myntat det?). Så här gör vi med brev från allmänheten. Journalister är också allmänhet.
Statsrådsberedningen: noll respons, inget svar. Noll.
Övriga regeringsmedlemmar. Justitieminister Ask svarade i september 2009 på en interpellation från miljöpartisten Jan Lindholm, där mycket klara frågor hade ställts rörande Anti Avsans funktioner i samband med mordet på Olof Palme, men där de konkreta svaren uteblev. Ask kringgick interpellationens hela huvudfråga och svarade på detaljer som inte rörde Avsan.
Asks departement är helt ointresserat av Palmeaffären. Jag har frågat om justitiedepartementet har läst rapporten från den granskningskommission det en gång i världen tillsatte, men det finns inget dokument som visar att rapporten blivit rejält genomläst av ansvarig departementsanställd; möjligen är rapporten aldrig läst, det vet jag inte. Det finns ingen formell kommentar till rapporten.
Några enstaka regeringsmedlemmar har noterat att de fått min senaste bok, med fraser som om jag hade sänt dem en bok i trädgårdsskötsel, ”jag har noterat ditt intressanta arbete” eller liknande sockervadd.
JO – nej, ingen reaktion. Jag har rätt ofta skrivit till ämbetet, men då ställt mitt brev personligt till JO Hans-Gunnar Axberger, vilket väl knappast har underlättat kommunikationen. JO vill inte höra talas om Palmemordet.
Stockholms Tingsrätt, Svea hovrätt och Högsta domstolen – nej jag har inte varit domstolarnas bäste brevvän. Jag har nämnt för Stockholms tingsrätt att den gärna kunde titta på Anti Avsans antecedentia, men min propå har avfärdats med hu nej.
Att ingen av dessa domstolar ens tillsätter minsta enmansutredning för att kontrollera om det kan finnas sanningar begravda i Sven Anérs och andras texter kring Anti Avsan är givetvis egendomligt och illavarslande.
Riksdagen – ja, riksdagen är ju Anti Avsans uppdragsgivare. Jag har, förutom med enskilda riksdagsledamöter från olika partier, talat med riksdagsdirektören (närmast personalchef, i begränsad omfattning) och givetvis med talmannen, som hög och oåtkomlig sitter på Helgeandsholmens krön. Men ingen som helst vilja här heller, ingen vilja att utreda. Eller, om så hade önskats, att nypa till denne journalist och författare som i tryckt skrift anklagar en ledamot för statsministermord. Nej nej.
Riksåklagaren och rikskriminalpolisen – de får komma under gemensam rubrik eftersom de innehar det gemensamma monopoluppdraget att leda förundersökningen rörande mordet på Olof Palme. En förundersökning som ursprungligen oftast fick heta förundersökningen rörande Christer Pettersson, men i dag förundersökningen av mordet på Olof Palme. Begreppsförvirringen har smittat av sig på den faktiska hanteringen av detta enorma och enormt misshandlade ämne.
Jag har skrivit om det tidigare: borde inte alla spaningsuppslag kring mordet ha tagits med vid förundersökningen av Christer Pettersson? Jo, självfallet. Nu följde en enorm snedbelastning av dokumentationen, till Christer Petterssons nackdel, och kvar på den aldrig redovisade tippen finns i dag, som jag ofta påpekat på bloggen, en beklämmande uppsjö av material som klart talar till Christer Petterssons fördel, som klart demonstrerar att Christer Pettersson, rent praktiskt och fysiskt, aldrig skulle ha kunnat mörda Olof Palme.
Detta är Palmeutredningens stora rättsröta, men den har gått ointresserade och djupt invigda poliser och åklagare förbi, den har gått största delen av den mediala bevakningen förbi.
Är det någon skillnad på RÅ:s och rikskriminalens sätt att agera, att reagera?
Kanske. RÅ säger alltid att hon (vice RÅ Kerstin Skarp) inte innehar några dokument, men jag ser just i granskningskommissionens rapport att ”viss dokumentation förvaras av riksåklagaren” – jaså minsann, vilken dokumentation då?
RÅ ägnar sig annars, då och då, åt att ta mig vid örat från fru Justitias kateder och berätta för mig att jag
”informeras om att ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta ” (Peter Lundkvist vid RÅ-ämbetet)
Naturligtvis ett otroligt aktstycke. Så skriver endast den som tyngs av kilovis med dåligt samvete. Brevet och dess anda strider självfallet mot både regeringsformen och tryckfrihetsförordningen och mot bestämmelserna rörande de mänskliga rättigheterna, men fru Skarp och hr Lundkvist kör över all denna juridik med sin egen bulldozer: så ska en slipsten dras och så ska envisa journalister tas!
Skarp och Lundkvist låtsas inte förstå att detta brev till mig, ÅM2011/0036, representerar riksåklagarämbetets evärdliga skam.
Rikskriminalpolisen försenar i dag utlämnandet av central dokumentation inom Palmesfären med inte bara månader utan hela kvartal, utan att tydligen få minsta tillsägelse från kamraterna inom RÅ. Uppenbarligen får rikskrim underhandsbeskedet från RÅ - och i praktiken från regeringen - att rikskrim kan fortsätta med denna försinkningsattityd in i evigheten. Parkinson har skrivit en bok om denna typ av elegant trakasseri, den heter ”The Law of Delay”, lagen om att försena. Skickligt tillämpad kan ”The Law of Delay” stoppa varje nyttigt men impopulärt projekt. Detta fordrar viss energi av utövarna, men sådan energi, i övermått, har den svenska rikskriminalpolisen, jag försäkrar.
Knepen är många. Bl a gör rikskrim så här:
Först ber jag att få ut papper A. Sen går minst två veckor, sedan får jag ett rekommenderat svarsbrev med mottagningsbevis där kriminalkommissarien Stig Edqvist meddelar mig att han har fattat ett eget tjänstemannabeslut om att jag inte får ut papper A. Beslutet går inte att överklaga. Däremot kan jag be att få ett myndighetsbeslut.
Edqvist blir knappast överraskad då han följande dag får en begäran från mig om ett sådant myndighetsbeslut; det var ju det jag från början ville ha. Så går ytterligare två veckor (eller tre, fyra) varefter juristerna vid Stockholms polismyndighet berättar för mig att jag inte får papper A. Jag överklagar då till kammarrätten i Stockholm som efter ett par veckor meddelar mig att jag inte kan få papper A, men att jag kan överklaga till en myndighet som i dag inte heter regeringsrätten utan något annat långt och krångligt som jag får slå upp. Och så vidare. Und der Edqvist lacht dazu.
Den här dystra och klart sadistiska metoden skulle aldrig kunna tillämpas av rikskrim om inte påbud utgått från högre instanser, i sista hand från regeringen, att trakasserier av Sven Anér är enbart lovvärda och måste fortsätta. In, som sagt, i evigheten.
Säkerhetspolisen: Ja, här ser jag trots allt en strimma av sol. Säpo sände mig faktiskt de i sammanhanget fantastiska 94 registerkorten, där dörrarna öppnas mot oegentligheter som få hade kunnat drömma om: förhör med nära hundra poliser eller polisanknutna personer som beslås med direkt irreguljära metoder i samband med Palmemordet: privat polistjänstgöring, ”han visste om mordet innan det begicks” osv.
Jag har grunnat och funderat. Har Säpo haft en extra tanke, en bitanke? Att inifrån den konkurrerande organisationen Säpo dra undan mattan för kollegerna inom rikskrim? Jag har förstås inte ett heltäckande svar, men jag får undra.
Rikskriminalen fullföljer dock, så långt det går, sitt åtagande: att aldrig släppa lös Sven Anér. Så rikskrim/Edqvist sitter nu med en begäran från mig att få ut de utförliga handlingar som, ordentligt diarieförda, finns kopplade till varje kortfattat registerkort, så att jag kan få tillgång till de kompletta bilderna. Den bevakas självfallet noggrant enligt ”The Law of Delay” – ännu inget svar.
Och så då JK, regeringens justitie kansler. Som alltså, faktiskt, nu har beordrat rikskrim att ge Sven Anér de papper han ropar efter. Först var det jag som blev tillsagd av JK att säga till rikskrim, men i dag verkar det som om JK har insett at rikskrim knappast lyder Sven Anér, varför JK har sänt en tillsägelse direkt till rikskrim: under över alla under! En självständig myndighet ger Palmepolisen en reprimand? Otroligt! Kommer någonting att hända? Det vet jag inte. Edqvist har inte reagerat än, när detta skrivs den 2 februari.
Men. Skulle Säpo och JK faktiskt ha öppnat en liten dörr på glänt genom att påskynda utlämnande av dessa oerhört centrala Palmedokument, som kan öppna hela den mörka affären? Det är det jag går och hoppas på. Jag ska berätta för de ivriga bloggbesökarna hur det går, vad som händer. Eller om det blir ändå mera delay!
Sven Anér
Bo Lindblom, Laholm, Amnestymedarbetare, forskare, försvarare av mänskliga rättigheter, skriver till mig:
Laholm 2011-01-26.
Sven Anér, Hej!
Med det här brevet vill jag egentligen bara meddela att jag tror du har rätt i din analys av Palme-mordet.
Jag har 42 års erfarenhet av arbete för mänskliga rättigheter, och har bland annat bidragit till utredningar av ”försvinnanden” och politiska mord. Det har då gällt länder som Guatemala, El Salvador, Chile, Argentina. Jag har samarbetat med oberoende MR-kommissioner i de här länderna och med de så kallade ”galna mödrarna” i Argentina. Jag är för närvarande svenska Amnestys samordnare för arbetet med Burma, även kallat Myanmar. Jag saknar alltså inte erfarenhet av dunkla kriminalfall och offentliga lögner och bortförklaringar.
På natten den 1 mars 1986 blev jag uppringd av en chilensk vän, Francisco Matta, då bosatt i Halmstad. Han hade fått ett samtal från en annan chilenare, boende i Madrid. Denne hade meddelat att man i spansk television, just innan programmen avslutades, hade uppgett att Sveriges statsminister hade mördats. Medan vi ännu pratade satte jag på radion. Där spelades underhållningsmusik. Jag trodde därför att larmet var falskt, men chilenarna fruktade en statskupp. Medan jag ännu försökt lugna Francisco kom radions meddelande om att Olof Palme var mördad.
Sedan dess har jag noga följt händelseutvecklingen. Jag recenserade bröderna Poutiainens bok ”Inuti labyrinten” i tidningen Arbetet, och den recensionen byggde på en mycket noggrann läsning av deras dokumentär. Min slutsats var att vi antingen hade en otroligt inkompetent poliskår och polisledning eller att vissa poliser var medansvariga till mordet. Jag har sedan dess inte sett något som fått mig att ändra den uppfattningen.
Leif GW har i sina romaner läckt en del av det som han förmodligen vet om Palme-mordet. Men han är försiktig och maskerar sina fakta i den fiktiva berättelsen. Hans indirekta budskap är, som jag uppfattar det, att han vet mycket mer än vad han vill berätta. Vi får nöja oss med antydningar. Han är rädd om sitt jobb och sin ställning.
Jag har av tre skäl avhållit mig från att engagera mig i den fortsatta debatten. För det första har jag haft fullt upp med annat. För det andra har jag inte haft något eget material att tillföra. För det tredje har jag inte haft lust att bli idiotförklarad som ”privatspanare”.
Nu vill jag i alla fall uttala mitt stöd för ditt arbete.
Med vänliga hälsningar,
Bo Lindblom, Byvägen 32, 312 95 Laholm.
Det är debattinlägg av detta slag, tyvärr än så länge sällsynta, som kommer att föra Palmeärendet och Affären Anti Avsan framåt. Bo Lindblom berättade också, vid ett telefonsamtal, att en privatenkät som han för någon tid sedan företog bland sina kolleger inom Amnesty visade ett klart övertag för Christer Pettersson-teorin: ”Lisbeth såg honom ju…”.
Alltså en rundfråga bland politiskt insatta och engagerade personer: Christer Pettersson? Skrämmande perspektiv öppnas. Kan det vara så att anstiftarna av mordet på förhand insåg vikten av Lisbeth Palmes kommande vittnesmål och att dessa vittnesmål var vad som behövdes för att bevara den svarta hemligheten? Var Lisbeth Palme integrerad i mordkomplotten, när hon på Sveavägens oväntade östra sida ledde sin man mot Dekorima? Hade mordet inte, utan Lisbeth Palmes medverkan, gått att genomföra på ett för anstiftarna så lyckligt sätt? Tills vidare lyckligt sätt.
Bo Lindblom understryker under vårt samtal värdet av bröderna Poutiainens forskning. Jag instämmer och har alltid instämt. I den av mig så ofta kritiserade granskningskommissionens rapport finns så vitt jag kunnat se ”Inuti labyrinten” inte nämnd, men rapporten saknar person- och händelseregister. När Palmegåtan inom kort lyfts ut ur sitt skal kommer mycket av äran att tillfalla Kari och Pertti Poutiainen.
Det är den 2 februari i dag. Inget svar från vice RÅ Kerstin Skarp på min fråga: befann sig Anti Avsan vid Dekorima aktuell tid? Och några avslöjande dokument har rikskrims Stig Edqvist ännu inte sänt mig, vilket är ett grundlagsbrott, men mordet på Olof Palme stävar tills vidare sin egen väg genom sjön.
Anna Skarhed, du arbetar i dag med en hopplös sak! Sätt dig ner med Poutiainens ”Inuti labyrinten”, studera hederlig forskning – och tänk om!
Oroad, men ändå hoppfull hälsning! Sven Anér
Är hela statsapparaten Palmemordets jämngrå skyddsmur?
Jag har prövat rubrikens fråga nyligen. Går det att hitta skillnader i regeringens och myndigheters behandling av en fronderande journalist och författare som Sven Anér? Kanske. Jag ska försöka penetrera. Få se hur långt jag kommer.
Statsministern. Noll reaktion, noll respons. Reinfeldt var alltså den förste jag vände mig till sedan kommissarie Gösta Söderström – först av poliser på plats vid Dekorima – hade blivit översköljd av s k hot mail, med ilsken och i huvudsak anonym udd mot Söderström själv och hans närmaste och mot mig och mina närmaste. Jag skrev till Reinfeldt i slutet av september 2007 helt enkelt i hopp om att få ett klargörande besked: vad är detta, vem är det som skriver, hur ser regeringen på denna aktivitet?
Det fick jag aldrig veta. Reinfeldt har aldrig svarat, trots att mina brev gått såväl till statsrådsberedningen som till det moderata partihögkvarteret.
Som sagt: noll respons. Eller en icke-respons som når mig med hela tyngden av en statsministers onda vilja, onda samvete.
Statsrådsberedningen. Jag har försökt att få några besked från statsrådsberedningen, som är en statsministers personliga och rimligen mycket kvalificerade kansli. Här hamnar skrivelser till sittande statsminister, härifrån utgår svar; i mitt fall noll svar.
Efter viss möda fick jag, då i september 2007, kontakt med en postansvarig: jo, vederbörande kunde, han också efter viss möda, lokalisera mina skrivelser under samlingsrubriken ”brev från allmänheten”. Mitt ursprungliga larm till Reinfeldt har alltså aldrig hedrats med eget, separat diarienummer, varför det är tveksamt om det verkligen är korrekt diariefört. Men det är det, försäkrade mannen från statsrådsberedningen (ett semantiskt sorgbarn, jag frågar mig vem som har myntat det?). Så här gör vi med brev från allmänheten. Journalister är också allmänhet.
Statsrådsberedningen: noll respons, inget svar. Noll.
Övriga regeringsmedlemmar. Justitieminister Ask svarade i september 2009 på en interpellation från miljöpartisten Jan Lindholm, där mycket klara frågor hade ställts rörande Anti Avsans funktioner i samband med mordet på Olof Palme, men där de konkreta svaren uteblev. Ask kringgick interpellationens hela huvudfråga och svarade på detaljer som inte rörde Avsan.
Asks departement är helt ointresserat av Palmeaffären. Jag har frågat om justitiedepartementet har läst rapporten från den granskningskommission det en gång i världen tillsatte, men det finns inget dokument som visar att rapporten blivit rejält genomläst av ansvarig departementsanställd; möjligen är rapporten aldrig läst, det vet jag inte. Det finns ingen formell kommentar till rapporten.
Några enstaka regeringsmedlemmar har noterat att de fått min senaste bok, med fraser som om jag hade sänt dem en bok i trädgårdsskötsel, ”jag har noterat ditt intressanta arbete” eller liknande sockervadd.
JO – nej, ingen reaktion. Jag har rätt ofta skrivit till ämbetet, men då ställt mitt brev personligt till JO Hans-Gunnar Axberger, vilket väl knappast har underlättat kommunikationen. JO vill inte höra talas om Palmemordet.
Stockholms Tingsrätt, Svea hovrätt och Högsta domstolen – nej jag har inte varit domstolarnas bäste brevvän. Jag har nämnt för Stockholms tingsrätt att den gärna kunde titta på Anti Avsans antecedentia, men min propå har avfärdats med hu nej.
Att ingen av dessa domstolar ens tillsätter minsta enmansutredning för att kontrollera om det kan finnas sanningar begravda i Sven Anérs och andras texter kring Anti Avsan är givetvis egendomligt och illavarslande.
Riksdagen – ja, riksdagen är ju Anti Avsans uppdragsgivare. Jag har, förutom med enskilda riksdagsledamöter från olika partier, talat med riksdagsdirektören (närmast personalchef, i begränsad omfattning) och givetvis med talmannen, som hög och oåtkomlig sitter på Helgeandsholmens krön. Men ingen som helst vilja här heller, ingen vilja att utreda. Eller, om så hade önskats, att nypa till denne journalist och författare som i tryckt skrift anklagar en ledamot för statsministermord. Nej nej.
Riksåklagaren och rikskriminalpolisen – de får komma under gemensam rubrik eftersom de innehar det gemensamma monopoluppdraget att leda förundersökningen rörande mordet på Olof Palme. En förundersökning som ursprungligen oftast fick heta förundersökningen rörande Christer Pettersson, men i dag förundersökningen av mordet på Olof Palme. Begreppsförvirringen har smittat av sig på den faktiska hanteringen av detta enorma och enormt misshandlade ämne.
Jag har skrivit om det tidigare: borde inte alla spaningsuppslag kring mordet ha tagits med vid förundersökningen av Christer Pettersson? Jo, självfallet. Nu följde en enorm snedbelastning av dokumentationen, till Christer Petterssons nackdel, och kvar på den aldrig redovisade tippen finns i dag, som jag ofta påpekat på bloggen, en beklämmande uppsjö av material som klart talar till Christer Petterssons fördel, som klart demonstrerar att Christer Pettersson, rent praktiskt och fysiskt, aldrig skulle ha kunnat mörda Olof Palme.
Detta är Palmeutredningens stora rättsröta, men den har gått ointresserade och djupt invigda poliser och åklagare förbi, den har gått största delen av den mediala bevakningen förbi.
Är det någon skillnad på RÅ:s och rikskriminalens sätt att agera, att reagera?
Kanske. RÅ säger alltid att hon (vice RÅ Kerstin Skarp) inte innehar några dokument, men jag ser just i granskningskommissionens rapport att ”viss dokumentation förvaras av riksåklagaren” – jaså minsann, vilken dokumentation då?
RÅ ägnar sig annars, då och då, åt att ta mig vid örat från fru Justitias kateder och berätta för mig att jag
”informeras om att ytterligare skrivelser av likartat innehåll som den du nu har inkommit med i fortsättningen kan komma att lämnas utan någon åtgärd utan att du underrättas om detta ” (Peter Lundkvist vid RÅ-ämbetet)
Naturligtvis ett otroligt aktstycke. Så skriver endast den som tyngs av kilovis med dåligt samvete. Brevet och dess anda strider självfallet mot både regeringsformen och tryckfrihetsförordningen och mot bestämmelserna rörande de mänskliga rättigheterna, men fru Skarp och hr Lundkvist kör över all denna juridik med sin egen bulldozer: så ska en slipsten dras och så ska envisa journalister tas!
Skarp och Lundkvist låtsas inte förstå att detta brev till mig, ÅM2011/0036, representerar riksåklagarämbetets evärdliga skam.
Rikskriminalpolisen försenar i dag utlämnandet av central dokumentation inom Palmesfären med inte bara månader utan hela kvartal, utan att tydligen få minsta tillsägelse från kamraterna inom RÅ. Uppenbarligen får rikskrim underhandsbeskedet från RÅ - och i praktiken från regeringen - att rikskrim kan fortsätta med denna försinkningsattityd in i evigheten. Parkinson har skrivit en bok om denna typ av elegant trakasseri, den heter ”The Law of Delay”, lagen om att försena. Skickligt tillämpad kan ”The Law of Delay” stoppa varje nyttigt men impopulärt projekt. Detta fordrar viss energi av utövarna, men sådan energi, i övermått, har den svenska rikskriminalpolisen, jag försäkrar.
Knepen är många. Bl a gör rikskrim så här:
Först ber jag att få ut papper A. Sen går minst två veckor, sedan får jag ett rekommenderat svarsbrev med mottagningsbevis där kriminalkommissarien Stig Edqvist meddelar mig att han har fattat ett eget tjänstemannabeslut om att jag inte får ut papper A. Beslutet går inte att överklaga. Däremot kan jag be att få ett myndighetsbeslut.
Edqvist blir knappast överraskad då han följande dag får en begäran från mig om ett sådant myndighetsbeslut; det var ju det jag från början ville ha. Så går ytterligare två veckor (eller tre, fyra) varefter juristerna vid Stockholms polismyndighet berättar för mig att jag inte får papper A. Jag överklagar då till kammarrätten i Stockholm som efter ett par veckor meddelar mig att jag inte kan få papper A, men att jag kan överklaga till en myndighet som i dag inte heter regeringsrätten utan något annat långt och krångligt som jag får slå upp. Och så vidare. Und der Edqvist lacht dazu.
Den här dystra och klart sadistiska metoden skulle aldrig kunna tillämpas av rikskrim om inte påbud utgått från högre instanser, i sista hand från regeringen, att trakasserier av Sven Anér är enbart lovvärda och måste fortsätta. In, som sagt, i evigheten.
Säkerhetspolisen: Ja, här ser jag trots allt en strimma av sol. Säpo sände mig faktiskt de i sammanhanget fantastiska 94 registerkorten, där dörrarna öppnas mot oegentligheter som få hade kunnat drömma om: förhör med nära hundra poliser eller polisanknutna personer som beslås med direkt irreguljära metoder i samband med Palmemordet: privat polistjänstgöring, ”han visste om mordet innan det begicks” osv.
Jag har grunnat och funderat. Har Säpo haft en extra tanke, en bitanke? Att inifrån den konkurrerande organisationen Säpo dra undan mattan för kollegerna inom rikskrim? Jag har förstås inte ett heltäckande svar, men jag får undra.
Rikskriminalen fullföljer dock, så långt det går, sitt åtagande: att aldrig släppa lös Sven Anér. Så rikskrim/Edqvist sitter nu med en begäran från mig att få ut de utförliga handlingar som, ordentligt diarieförda, finns kopplade till varje kortfattat registerkort, så att jag kan få tillgång till de kompletta bilderna. Den bevakas självfallet noggrant enligt ”The Law of Delay” – ännu inget svar.
Och så då JK, regeringens justitie kansler. Som alltså, faktiskt, nu har beordrat rikskrim att ge Sven Anér de papper han ropar efter. Först var det jag som blev tillsagd av JK att säga till rikskrim, men i dag verkar det som om JK har insett at rikskrim knappast lyder Sven Anér, varför JK har sänt en tillsägelse direkt till rikskrim: under över alla under! En självständig myndighet ger Palmepolisen en reprimand? Otroligt! Kommer någonting att hända? Det vet jag inte. Edqvist har inte reagerat än, när detta skrivs den 2 februari.
Men. Skulle Säpo och JK faktiskt ha öppnat en liten dörr på glänt genom att påskynda utlämnande av dessa oerhört centrala Palmedokument, som kan öppna hela den mörka affären? Det är det jag går och hoppas på. Jag ska berätta för de ivriga bloggbesökarna hur det går, vad som händer. Eller om det blir ändå mera delay!
Sven Anér
JK Anna Skarhed – du har aldrig sett en affär lik denna!
2.2.2011. För JK Anna Skarhed. Palmeärendet. 576-11-21.
Jag återkommer till rubr ärende, vilket jag längs olika villovägar och av rättssamhället utlagda villospår följt sedan hösten 1986. Jag har aldrig gett upp, jag ger inte upp i dag.
Jag startar nu från en konkret utgångspunkt, närmare bestämt det samtal jag i dag hade med din medarbetare Anna-Karin Larsson. Anna-Karin lovade då att i dag gå mig till mötes i min konflikt med rikskriminalen; hon skulle skriva till dem och anmoda dem att lämna ut eller åtminstone handlägga ärendet med de dokument som jag sedan i november begärt att utfå. Vissa dokument har i praktiken vilat ännu mycket längre.
Jag har fortfarande inte hört ett ljud från rikskriminalen.
JK Anna Skarhed – du kan aldrig någonsin under din juristkarriär ha träffat på ett ärende tillnärmelsevis likt ärendet mordet på Olof Palme. Aldrig någonsin. Jag har heller själv aldrig gjort detta, under min 64-åriga bana som nyhetsjournalist och författare. Aldrig.
Vad är då så speciellt med detta Palmeärende? Jag ger min egen position i ämnet i dag:
Mordet på Olof Palme koncipierades inom en falang av det svenska rättssamhället från årsskiftet 1985-86 och framåt.
Mordet på Olof Palme arrangerades av Stockholms länspolismästare Hans Holmér veckorna före den 28 februari 1986.
Mordet på Olof Palme utfördes, fredagen den 28 februari 1986, av dåvarande piket/baseballpolisen, sedermera rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Harald Avsan, biträdd av ett outrett antal poliser och andra statstjänstemän.
Mordet på Olof Palme har aldrig underkastats korrekt förundersökning eller annan granskning, utan har solkats av falska påståenden om diverse falskeligen uppdiktade gärningsmän, av vilka den mest uppmärksammade och centrale har varit Christer Pettersson.
Att mordet på Olof Palme inte begicks och inte kunde ha begåtts av Christer Pettersson framgår av fem klara, av polisen framtagna vittnesmål från biografen Grand samt av en tk som är förfalskad.
Att riksåklagaren någonsin valde att begära resning mot Christer Pettersson av Svea hovrätts friande dom i Högsta domstolen, trots att riksåklagaren var väl medveten om att Christer Pettersson var oskyldig, är ett juridiskt bottennapp som är nära nog otroligt.
Lika otroligt är att den statliga granskningskommissionen, genom sin ledamot och huvudsekreterare, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, i slutrapporten kan påstå att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts” är lika otroligt. Men sant.
Alltså: samma grupper av instanser och personer som är ansvariga för mordet på Olof Palme har drivit en skenrättegång mot en falskeligen utsedd syndabock. Detta är så långt och så lågt straffrätt kan komma.
Anna Skarhed, vad jag här ovan har skrivit har jag med olika formuleringar i ett stort antal skrivelser meddelat ett stort antal regeringsorgan och myndigheter: statsministern, statsrådsberedningen, justitieministern, justitieutskottet, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, rikskriminalpolispolisen, JK, JO m fl, och jag har i flera av dessa skrivelser, bl a till RÅ, begärt att bli åtalad för t ex falsk angivelse om någon av mina uppgifter skulle påstås vara felaktig.
Men jag har aldrig blivit åtalad, ett faktum som jag måste tolka som ett klart indicium på, dels, att mina faktauppgifter är korrekta, dels, att den svenska överheten värjer sig mot att få se denna sak prövad av domstol.
Det är, Anna Skarhed, tystnaden som av den svenska överheten uppfattas som enda bot i denna affär. Bryts denna tystnad, t ex genom att Sven Anér åtalas, börjar rättens maskineri rulla i gång, ängsligt hemlighållna dokument blir offentliga, ärendets sanna presentation går inte att hejda.
Därför all tystnad, därför all ovilja att ge mig besked på de punkter där jag hittills ställts utanför. Så när du skriver att du förutsätter att rikskriminalpolisen ”omgående lämnar ut efterfrågade allmänna handlingar” etc, bryter du tystnaden och tar i själva verket det rejäla och modiga steget fram mot något som kan bli upptakten till en lösning av mordet på Olof Palme.
Ja, frågan är ju vilket som är värst: att en ung polisman skjuter sin statsminister, eller att hela den svenska ämbetsmannahedern kastas till gamarna?
Du har nu två möjligheter. Du kan lägga denna skrivelse ad acta . Du kan inleda en rättsprocess mot undertecknad Sven Anér för falsk angivelse. Valet är ditt.
Med fortsatt vänlig men oroad hälsning till dig och till Anna-Karin Larsson! Sätt er ner och fundera: hur gör vi med Sven Anér? Eller: hur gör vi med det grymt solkade mordet på statsminister Olof Palme, där 94 av PG Näss registerkort pekar rätt ut mot poliser som kan ha varit irreguljärt involverade i detta statsministermord, någonstans i den kusliga trakten av högmålsbrott!
Som sagt: fundera, Anna Skarhed och Anna-Karin Larsson! Fundera i en skrämmande ödesfråga.
Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Jag återkommer till rubr ärende, vilket jag längs olika villovägar och av rättssamhället utlagda villospår följt sedan hösten 1986. Jag har aldrig gett upp, jag ger inte upp i dag.
Jag startar nu från en konkret utgångspunkt, närmare bestämt det samtal jag i dag hade med din medarbetare Anna-Karin Larsson. Anna-Karin lovade då att i dag gå mig till mötes i min konflikt med rikskriminalen; hon skulle skriva till dem och anmoda dem att lämna ut eller åtminstone handlägga ärendet med de dokument som jag sedan i november begärt att utfå. Vissa dokument har i praktiken vilat ännu mycket längre.
Jag har fortfarande inte hört ett ljud från rikskriminalen.
JK Anna Skarhed – du kan aldrig någonsin under din juristkarriär ha träffat på ett ärende tillnärmelsevis likt ärendet mordet på Olof Palme. Aldrig någonsin. Jag har heller själv aldrig gjort detta, under min 64-åriga bana som nyhetsjournalist och författare. Aldrig.
Vad är då så speciellt med detta Palmeärende? Jag ger min egen position i ämnet i dag:
Mordet på Olof Palme koncipierades inom en falang av det svenska rättssamhället från årsskiftet 1985-86 och framåt.
Mordet på Olof Palme arrangerades av Stockholms länspolismästare Hans Holmér veckorna före den 28 februari 1986.
Mordet på Olof Palme utfördes, fredagen den 28 februari 1986, av dåvarande piket/baseballpolisen, sedermera rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Harald Avsan, biträdd av ett outrett antal poliser och andra statstjänstemän.
Mordet på Olof Palme har aldrig underkastats korrekt förundersökning eller annan granskning, utan har solkats av falska påståenden om diverse falskeligen uppdiktade gärningsmän, av vilka den mest uppmärksammade och centrale har varit Christer Pettersson.
Att mordet på Olof Palme inte begicks och inte kunde ha begåtts av Christer Pettersson framgår av fem klara, av polisen framtagna vittnesmål från biografen Grand samt av en tk som är förfalskad.
Att riksåklagaren någonsin valde att begära resning mot Christer Pettersson av Svea hovrätts friande dom i Högsta domstolen, trots att riksåklagaren var väl medveten om att Christer Pettersson var oskyldig, är ett juridiskt bottennapp som är nära nog otroligt.
Lika otroligt är att den statliga granskningskommissionen, genom sin ledamot och huvudsekreterare, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, i slutrapporten kan påstå att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts” är lika otroligt. Men sant.
Alltså: samma grupper av instanser och personer som är ansvariga för mordet på Olof Palme har drivit en skenrättegång mot en falskeligen utsedd syndabock. Detta är så långt och så lågt straffrätt kan komma.
Anna Skarhed, vad jag här ovan har skrivit har jag med olika formuleringar i ett stort antal skrivelser meddelat ett stort antal regeringsorgan och myndigheter: statsministern, statsrådsberedningen, justitieministern, justitieutskottet, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, rikskriminalpolispolisen, JK, JO m fl, och jag har i flera av dessa skrivelser, bl a till RÅ, begärt att bli åtalad för t ex falsk angivelse om någon av mina uppgifter skulle påstås vara felaktig.
Men jag har aldrig blivit åtalad, ett faktum som jag måste tolka som ett klart indicium på, dels, att mina faktauppgifter är korrekta, dels, att den svenska överheten värjer sig mot att få se denna sak prövad av domstol.
Det är, Anna Skarhed, tystnaden som av den svenska överheten uppfattas som enda bot i denna affär. Bryts denna tystnad, t ex genom att Sven Anér åtalas, börjar rättens maskineri rulla i gång, ängsligt hemlighållna dokument blir offentliga, ärendets sanna presentation går inte att hejda.
Därför all tystnad, därför all ovilja att ge mig besked på de punkter där jag hittills ställts utanför. Så när du skriver att du förutsätter att rikskriminalpolisen ”omgående lämnar ut efterfrågade allmänna handlingar” etc, bryter du tystnaden och tar i själva verket det rejäla och modiga steget fram mot något som kan bli upptakten till en lösning av mordet på Olof Palme.
Ja, frågan är ju vilket som är värst: att en ung polisman skjuter sin statsminister, eller att hela den svenska ämbetsmannahedern kastas till gamarna?
Du har nu två möjligheter. Du kan lägga denna skrivelse ad acta . Du kan inleda en rättsprocess mot undertecknad Sven Anér för falsk angivelse. Valet är ditt.
Med fortsatt vänlig men oroad hälsning till dig och till Anna-Karin Larsson! Sätt er ner och fundera: hur gör vi med Sven Anér? Eller: hur gör vi med det grymt solkade mordet på statsminister Olof Palme, där 94 av PG Näss registerkort pekar rätt ut mot poliser som kan ha varit irreguljärt involverade i detta statsministermord, någonstans i den kusliga trakten av högmålsbrott!
Som sagt: fundera, Anna Skarhed och Anna-Karin Larsson! Fundera i en skrämmande ödesfråga.
Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)