Sven Anér: Palmemordet

Den otrolige Leif GW!

2012-03-12T16:13:00.001+01:00

Ett uttalande i stil med det som nu följer har veterligen aldrig tidigare kommit från någon annan högre tjänstemans läppar. Endast Leif GW Persson, professor, statstjänsteman och mumlande grå eminens inom den högsta och hemligaste ordensgraden, kan låta undslippa sig sådant vrövl. Men GW kan han.

Inget medium har fäst sig vid detta samtal mellan GW och SVT, men er blogg har lagt ner arbete (tack, Charlotte!) på att ta fram den ordagranna texten. Så här ser den ut, läs och häpna:

TV1 Brottsplats den 28 februari 2012 kl 21-22. Leif Persson utfrågas av Camilla Kvartoft på 26-årsdagen av mordet på Olof Palme.

CK: Förra året på 25-årsdagen av mordet slog du fast att det var en konspiration bakom mordet.

GW: Slog fast, ja det är min idé att det är så. För att såna politiska personer som Palme brukar mördas av politiska skäl av folk med nån sorts säkerhetsbakgrund, poliser, militär osv. Och i bakgrunden finns en konspiration.

CK: Svenska?

GW: Svenska ja, vi ska inte överdriva Palmes internationella betydelse, även om det skulle kunna vara så.

CK: Vem mördade Olof Palme?

GW: Ja, om jag visste det. Det är en 50-miljonersfråga, belöningen är ju 50 miljoner. Snart slutar jag vid polisen, och då får jag dessutom ta emot pengarna. Jag avvaktar med svaret. Men jag tror att det är i de kretsarna vi kommer att hitta gärningsmännen. För jag tror det är mer än en som varit med.

Fick alltså denne muttrande och mumlande GW sagt. Faktiskt lite grann mullrande också. Uttalandet ber jag er alla bloggbesökare själva analysera vid skärmen. Vad säger han egentligen? Att han redan nu vet att han kommer att få de 50 000 000 kronor som jag och ni och vi alla gnetat ihop till med våra skattepengar. Dessa 50 miljoner ska alltså GW ha, berättar han för oss i vår licensbetalda television, inget snack om saken.

Han namnger i dag ingen specifik person, men håvar in ett antal personer, hämtade från hans egen yrkesgrupp.

Jag erinrar mig en sann anekdot från min första arbetsplats, DN. En medarbetare med ebb i kassan skrev några svar på ett barnkorsord och smusslade med svaren högt upp i korgen, varefter lille Pelle och lilla Anna och vad han kallade sig för mycket riktigt fick 30 kronor i vinst, som W 6 nog fick glädje av.

Parallellen med GW? En mycket nära parallell. Det finns nämligen en regel som säger att en tidnings medarbetare inte får delta i av tidningen arrangerade tävlingar, och i logikens namn borde inte heller en anställd vid polisen kamma hem belöningar som är utfästa för allmänheten, inte för slantsugna och högt stabsplacerade personer som professor GW.

En fråga bara, innan ni analyserar själva: Var har GW sin info från? Från rikspolisstyrelsen med förgreningar? Skulle han inte i så fall ha slagit larm för så där 25, 26 år sen? Och vad har GW för hållhake på sina jobbarbasar, t ex på RPS-chefen Svenson med ett s? Och på Reinfeldt, Fredrik?

Sven Anér

God dag igen!

2012-03-08T16:09:00.001+01:00

8.3.2012. Det var ett par veckor sedan, men nu är boken klar och ligger för produktion hos Scandbook i Falun. Jag hade fått indikationer om att det fanns önskemål om en snabb bok, rätt in på Sabbatsbergsakuten, och boken kom också till ganska snabbt.

En del av innehållet är förstås känt för bloggbesökarna, men mycket har tillkommit, bland annat utförliga beskrivningar av myglet och strulet vid Dekorima och Sabbatsberg samt den detaljerade beskrivningen av dvd-skivorna som förstördes medan de befann sig i Postens vård. Om mina och Bo Alvbergers duster med den svenska rättvisan berättas också; rättvisan tycks mena att det är vi som ska straffas, inte sabotörerna som rättvisan inte bryr sig om att leta efter.

Boken heter

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme

– ja, Lisbeth Palme presenteras som centralt medverkande person. Denna bok bör köpas av alla som är engagerade i det dunkla Palmeärendet; den ställer regering och myndigheter mot väggen på ett sätt som de får svårt att slingra sig undan.

Jag ser i dag Eko-redaktionens fina grävande arbete kring vapentrasslet i Saudiarabien – sällan har så många svenska höjdare vetat så litet om den affär de själva har skapat.

Jag skickar i dag några Palmetips till just Eko-redaktionen. Här har ni detta tips, som en snabb brush-up efter bloggpausen:

Hur var det med Lisbeth Palmes hatt?

5.3.2012.

Jag har några skrivelser liggande hos ämbetet – när tid finns kanske någon kan svara?

Här ett nytt ämne. Det gäller vilken kappa och vilken hatt Lisbeth Palme bar mordkvällen?

Jag har inte i materialet sett några beskrivningar att ta fasta på. Enda vittnesuppgift av intresse verkar vara den person som berättar att han inne på biografen Grand tog upp Lisbeth Palmes hatt, som hon hade tappat på golvet, och gav den till Olof, som väl lämnade över den till sin maka.

Men om denna hatt var den svarta hatt som, på de bilder polisen sålt till mig, Lisbeth Palme bär till sin mörka tygkappa med slejf och kapuschong , så kanske mycket talar för att det är denna hatt som bärs under hela mordkvällen, kan det stämma?

Men detta skulle i sin tur medföra att Lisbeth Palme, om uppgifterna om den bruna mockapälsen stämde, gick ut en fredagkväll på stan med svart tyghatt till brun mockapäls – det känns mycket egendomligt.

Förhåller det sig i stället så att den mörka tygkappan bars av Lisbeth Palme under hela kvällen, från Västerlånggatan via biografen Grand och Dekorima fram till, med sex minuters fördröjning, Sabbatsbergsakuten, då i Christiansons kommissariebil? Men vart tar i så fall mockapälsen vägen? Den blir ju inte synlig alls. Fanns den aldrig med vid Dekorima känns det ju underligt att den i genomskjutet skick fick resa till Wiesbaden tillsammans med den ”T-shirt”, som enligt Åke Nilzén och Claës Palme aldrig bars av Lisbeth Palme på Sabb; där bar hon en oskadad ren vit blus.

Detta är adiafora, kanske Ämbetet tycker, men jag vill gärna ha ett svar, tämligen omedelbart. Jag ventilerar dessa frågor i min kommande bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” – jag kommer att inge denna bok till Ämbetet då den föreligger.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 – det går ju alltid bra att ringa.

Hur var det med ambulansens ankomst till Sabb?

6.3.2012. Till RÅ.

Den korrekta tidpunkten för Olof Palmes ankomst i Sollentunaambulansen till Sabbatsbergsakuten är

23.35,

då detta klockslag stämplas in på Olof Palmes journalkort. Jag har själv konstaterat detta klockslag vid besök på Sabbatsberg någon tid efter mordet.

Troligen sker den faktiska ankomsten ännu något senare, eftersom ankomsttider brukar stämplas in redan då ambulansen förvarnas och om patientens namn är känt.

Men exempelvis granskningskommissionen från 1999 skriver, som RÅ vet,

på sidan 142 (första utgåvan):

23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.

Det finns självfallet ingen anledning att misstro det instämplade klockslaget. I stället måste det muntligt bandinspelade klockslaget vara felaktigt, och därmed förskjuts hela den föregående, av granskningskommissionen registrerade kronologin. Mordet ägde i själva verket rum kl 23.28.

Jag har nu begärt fram det aktuella patientkortet men enbart mötts av två avvisande brev från rikskriminalpolisen; breven bifogas i kopia.

Jag noterar alltså, RÅ, att ett mycket centralt dokument har försvunnit ur Palmeutredningen. Det saknade patientkortet för Olof Palme kan sägas vara det absolut viktigaste dokument som utvisar ett originaldokumenterat skriftligen tryckt bevis för den aktuella ambulansens ankomst till Sabbatsberg. Övriga klockslag, som granskningskommissionen redovisar, finns enbart registrerade som bandinspelningar från LAC, inspelningar som lätt har kunnat ändras och justeras.

Det framstår för mig som anmärkningsvärt och upprörande att det enda skriftliga originaldokument som upprättades kring mordet aldrig refereras av Palmeutredningen och i dag uppges vara försvunnet. Insatschefen på platsen, kommissarie Gösta Söderström, och hans chaufför, polismannen Ingvar Windén, har båda angivit klockslaget 23.30 för deras ankomst till Dekorima samt angett 23.28 som det sannolika klockslaget för själva mordet.

Det noterades också i förundersökningsprotokollet, som RÅ vet, att Söderström och Windén anför avvikande mening, men berörda myndigheter har valt att nonchalera deras utsaga, avgiven av de första polismännen på platsen.

RÅ: klockslaget 23.31.40 för ambulansankomsten är ett omöjligt och helt osant klockslag. Jag utgår från att RÅ nu dels begär fram det aktuella patientkortet, dels föranstaltar om helt ny utredning av händelseförloppet kring Dekorima.

Jag vill avslutningsvis meddela att de skrivelser rörande fel och diskrepanser i polisutredningen, som jag sedan i går i separata skrivelser påtalar, kommer att av mig användas som bevisning vid de eventuella juridiska processer som kan följa på utgivningen av min bok

”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

Om mina skrivelser ej besvaras kommer detta faktum att av mig speciellt. åberopas.

./. 2 skrivelser från RPS.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, ring gärna om det underlättar.

Lika märkligt varje gång…

Ja, det är lika märkligt varje gång, att redogöra för dessa över 26 år gamla händelser för nyhetsfolk som ingenting tycks veta. Jag ger nu ett avsnitt ur Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme:

Expressens Karlsson: Du har ett scoop. Sven!

Då jag tänker på min kamp för rätt och sanning i Palmeärendet, där några faktauppgifter aldrig ifrågasätts eller dementeras, framstår mediernas iskalla attityd som det mest beklämmande. Det går inte att slåss mot den som alltid viker undan, gömmer sig, inte finns.

Jag tänker nu gå igenom några av de största och viktigaste svenska medierna, de som skapar opinioner, grundval för opinioner, för att kontrollera vilket intresse de har haft och i dag har för Palmeärendet, antingen i största allmänhet eller i min version. Dessa båda aspekter sammanfaller nästan alltid. Det är inte bara Sven Anér som inte får nämnas. Även ämnet som sådant är praktiskt taget tabu. Överspelat, undanstoppat, ad acta, förlegat, icke existerande.

Så det verkar inte som om det skulle spela någon roll om jag behandlade Palmeärendet medhårs, enligt gällande officiella önskemål, eller med den ”edge” som varit min praktiskt taget sedan mordet begicks. Det är inte jag som är den skyldige. Det är ärendet som sådant som bär på en inneboende skuld. Alla medier vet, fast de inte erkänner, att det var en katastrof som inträffade den 28 februari 1986. Inte bara mänskligt, händelsemässigt, utan genomgripande katastrofalt, för den svenska rättsstatens framtid.

Palmemordet hade kommit för att stanna, med drastiska verkningar framåt för en obestämd tid. Verkningar inåt i statsapparaten, som inte alltid skulle gå att upptäcka med blotta ögat, men som med åren blivit allt tydligare, som möglet blir synligt när eternitskivorna bänds bort från stuggaveln.

Men våra svenska medier har, med små små undantag i radikala tidningar på vänsterkanten, valt att, i varje fall från millennieskiftet, aldrig föra upp det brännande och brinnande ämnet på agendor eller på reportrarnas uppdragslistor.

En filmfotograf som jag samarbetade med för ett antal år sedan brukade, när allting körde ihop sig och allt verkade hopplöst, trösta mig med ”Glöm det”, sagt på ett vänligt skånskt idiom. ”Glöm det.” Och gå vidare och se glad ut.

Medier har genomgående glömt, eller rättare sagt förträngt, och är det någonting opinionsbildande och nyhetsinformerande organ inte får förtränga, så är det den stora, den största händelsen, den som kan skapa och störta ett samhälle.

Jag behandlar sedan våra vanligaste medier, de som vi har på vårt köksbord, på skärmar och i radioapparater, och jag märker vid en omläsning att jag är mycket kritisk, jag har sett förträngningen av Palmeärendet som ett hot mot vårt yrke, en kränkning.

Expressen hade, efter Karl-Johan Karlssons initiativ för ett par år sedan, chansen att göra sitt (och mitt) bästa scoop:

”Skulle du ha någonting emot om vi gick in i ditt material och gjorde en stor grej av det här konstiga Palmeärendet?”

Eftersom frågan gällde ett av mina största intressen här i livet svarade jag självfallet nej /=ja/ samt uttryckte min glädje över att en stor tidning äntligen hade vaknat. Karl-Johan och jag skildes åt med journalistiskt adrenalin rikligt flödande, och jag såg ett ljus i tunneln.

Sedan följde en period av väntan, interfolierad med glada, alltmer dämpade tillrop från Expressenmedarbetaren Karlsson:

”Vi jobbar med ärendet, vi tittar noga på saken, det kanske kommer att dröja lite, det har kört ihop sig, det blir tyvärr ingenting.”

Nej just det, ingenting. Karlsson hade hela storyn på en bricka, men chefredaktören hade sagt att ”nyhetsvärdet inte höll”.

Nehej. Så blev det.

Och därmed slut på titten in i ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

Eftersom jag är både författare och förläggare och bloggare kan jag ju utannonsera boken för inköp redan nu, fast utgivningen dröjer ett par veckor:

Köp ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme! Sätt in 139 kronor på postgiro 75 05 55-5 så har du boken i brevlådan kring månadsskiftet! Jag litar till mina bloggbesökare och till mina gamla prenumeranter på PALME-nytt under det förra årtusendet!

Er tillgivne Sven Anér

PS: Jo, bloggbesökare: det grova falsariet kring Lisbeth Palmes klädesplagg återges på bilder i svartvitt och färg på bloggen; bilderna ger precision och perspektiv.

Färgbilder av Lisbeth Palmes kappa och t-shirt

2012-03-05T09:42:00.003+01:00

Detta är färgfotografier av de plagg Lisbeth Palme påstås ha burit vid den påstådda påskjutningen vid Dekorima, och bilderna är tagna av Bundeskriminalamt.

Jag tar paus några veckor

2012-02-20T11:58:00.001+01:00

Jag tar paus några veckor eftersom jag arbetar på en ny bok om Palmeutredningen. Jag återkommer i mars.

Svara gärna på brev, POSTEN och TELIA!

2012-02-07T12:15:00.000+01:00

7.2.2007. Likalydande skrivelser till

Högsta ledningen för POSTEN, 105 10 och

Högsta ledningen för TELIA, Stureplan 8, 106 63 Stockholm.

Enligt ett flertal obesvarade skrivelser har jag begärt ett skadestånd om

5 000 kronor

från vartdera företaget, men vid kontroll av mitt plusgirokonto 75 05 55-5 har några motsvarande insättningar ej skett. Eftersom jag ej fått några svar utgår jag dock självfallet från att mina ansökningar har beviljats, varför jag utber mig beloppen insatta omedelbart, från båda företagen.

Ärendena gäller, om detta skulle ha gått företagen förbi, olovlig brevöppning och grovt sabotage av innehållen, vid tre separata tillfällen under december i fjol, samt olovlig telefonavlyssning vid samma tillfällen.

Ärendet ligger nu hos Polismyndigheten i Uppsala, Göran Pettersson, direkttelefon 010-567 69 89.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

7.2.2012 till Göran Pettersson (ankn 010-567 69 89) Uppsalapolisen.

2012-02-07T12:13:00.001+01:00

Det var givetvis med tillfredsställelse jag tog emot ditt meddelande i går att du eventuellt avser att inge egen anmälan i det aktuella ärendet.

Jag hoppas snart höra av dig. Jag översänder nu i kopior min brevväxling med överåklagare Björn Ericson.

Vänlig och engagerad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85, 752 39 Uppsala.

PS: Jag bifogar även Bo Alvbergers rapport 22.12.2011 rörande åverkan på de tre aktuella försändelserna som gick till hans brevlåda vid Slottsvägen 8 i Värnamo. Detta är alltså den grundläggande bevisnoteringen. DS.

Nej men se: Ericson ber nästan om ursäkt!

2012-02-07T12:12:00.000+01:00

7.2.2012.

Överåklagare Björn Ericson, 205 90 Malmö.

Jag noterar ditt brev 2.2.2012 och listar ett antal punkter:

Nr 1: ”i den del den uppfattades…” Detta är nytt för mig. Jag har inte fått se Säkerhetspolisens missivbrev till dig. Hade jag fått detta besked omedelbart hade ärendet kunnat påskyndas, sedan jag då fått veta att du vore intresserad endast av en del av mitt brev till Säk. Jag hade då omedelbart kunnat vända mig till Polismyndigheten i Uppsala, där saken numera ligger.

Nr 2: ”underlaget inte gav sådan stadga åt misstankarna…” Jag vänder mig mycket skarpt mot detta påstående. Hur beskriver man de aktuella ingreppen på ett tydligare sätt? Ifrågasätter du mina och Bo Alvbergers uppgifter? Kan du ge exempel på någon annan organisation som skulle kunna åstadkomma tre (!) liknande grova sabotage?

Nr 3: ”anmärkte i beslutet”, Ja, du nämnde detta, men du påpekade inte att du vore helt ointresserad av att föranstalta om en polisiär utredning, vilket alltså försenat utredningen. Redan det förhållandet, att en förundersökning en gång lagts ned av en överåklagare, har givetvis, vilket du säkert inser, försenat mitt fortsatta arbete med denna sak. Poliser är inte särskilt villiga att på nytt ta sig an ett ärende som redan en gång avgjorts av överåklagare, som du säkert förstår.

Nr 4: Våra mycket allvarliga ärenden, som samtliga innebär konflikt med två klara svenska lagrum samt med artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, kan även kopplas till TF som är en grundlag. Ärenden som du, uppenbarligen rutinmässigt, lägger ad acta. Jag begär att du överprövar din attityd till eventuell polisiär medverkan.

Ditt brev, som jag får i dag med viss fördröjning, ger alltså den info jag borde ha fått för länge sedan. Och jag läser alltså, med stor förundran, ditt kategoriska påstående att polis inte vore inblandad. På ren svenska: hur vet du det innan du eller någon polis gått in i ärendet? Avgör du viktiga ärenden utan något som helst införskaffad dokumentation? Kan inte internutredare kopplas in även innan en direkt utpekad polisman finns i ärendet? Till ditt blanka ”nej” behövs knappast någon föregående juridisk utbildning.

Jag begär att detta brev tillförs utredningen.

Jag kan nämna att saken i dag ligger hos Göran Pettersson (antagligen krinsp) vid Uppsalapolisen, direkttelefon 010-567 69 89, som vid telefonsamtal i går förutskickade att han avsåg att upprätta egen anmälan, inom Uppsala-polisen, rörande olovlig telefonavlyssning och därav följande olovlig brevöppning. Ditt brev och denna skrivelse går i kopior till Göran Pettersson.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Vad säger lagen? Europakonventionen?

2012-02-06T12:11:00.001+01:00

6.2.2012.

Detta ärende, som med sådan kraft drabbar Bo Alvberger och mig med flera, finns mycket skarpt noterat i min lätt hundörade blåa lagbok.

Frånsett de mycket klara direktiv som återfinns i tryckfrihetsförordningen, självklara för varje demokratisk stat, skriver Europakonventionens stater i reglerna för de mänskliga rättigheterna i

Artikel 8:

Nr 1. Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Nr 2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet.

Artikel 10.

Nr 1: Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser.

Jag läser igenom dessa konventionens mycket klara bestämmelser och finner hur bryskt personerna bakom avlyssningen och brevöppningen här uppe i det iskalla Sverige bryter mot höga herrars beslut vid internationella rådsbord.

Men vad bryr sig makt om förbud? Sven Anér

Uppsalapolisen går in med egen anmälan i brevaffären!

2012-02-06T12:09:00.000+01:00

6.2.2012. Jag lever i dag en typ av liv som jag torde vara ganska ensam om. Jag försöker sedan julafton i fjol, ja egentligen ännu tidigare, att väcka rättsvårdande svenska myndigheters intresse för ett antal fall av olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning, men det är först nu, den 6 februari 2012 kl 13.15, som jag förhoppningsvis har lyckats väcka polismyndighetens intresse, närmare bestämt Uppsalapolisens!

Men jag ska inte ropa hej ännu. Dagen började i sedvanlig motvind. Jag ringde diariet på Uppsalapolisen men fick beskedet att ingen av de båda versionerna av min anmälan från julafton (den gick till Säk först) hade kommit fram till Uppsalapolisen! Inget enda exemplar av de två separata försändelserna innehållande samma anmälan!

Det var det andra beskedet jag fått från detta diarium: Anér, 21 08 14-5075 – sorry, finns inte här, okänd. Men tala med Göran Pettersson, han kan kanske hjälpa dig…

Det gjorde jag kl 10.55: Ring mig efter lunch på mitt direktnummer!

Jag ringde, och vi fick två samtal, som tycktes leda ärendet framåt. Jag hade att kämpa mot den mycket begripliga oviljan från en vanlig polis (kanske är Göran Pettersson kriminalinspektör?) att över huvud taget fatta att oegentligheter skulle kunna pågå inom hans egen poliskår.

Men, vid det andra samtalet, när Pettersson började förhöra mig ganska rejält, märkte jag att han börjat ta saken på allvar, kanske på djupaste allvar. Pettersson ville från början att jag skulle ringa säkerhetspolisen i Stockholm, den som hade fått min ursprungliga anmälan, men jag sa nej. Säkerhetspolisen lämnar inte ut upplysningar i ett kriminalärende till en vanlig representant för allmänheten, nej, initiativet måste komma från polisen i Uppsala.

Och så verkar faktiskt bli fallet, kan det vara sant? Blockerande, fast kanske inte totalt blockerande, ligger förstås det faktum att överåklagare Björn Ericson i sin skrivbordsstol hos Riksenheten för polismål dekreterat, utan någon som helst föregående utredning, att någon polis ej begått något brott. Men den stötestenen tycks Pettersson nu ha rundat, och han lät förhoppningsfull när han sa att en förundersökning nu kan vara på gång.

Vi får se. Det är ju inte så här det ska gå till. Det är polisen som ska ha den egna inneboende gålusten, inte den polisiärt klent underrättade allmänheten. Det är nu 55 dagar sedan den första dvd-skivan ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” – svårt skadad stoppades ner i Bo Alvbergers brevlåda i Värnamo. Men den som väntar på något gott… Gott? Sven Anér

Till Riksdagsdirektören och till Presidenten för Svea Hovrätt!

2012-02-05T12:07:00.001+01:00

5.2.2012.

Till Riksdagsdirektören och till Presidenten för Svea Hovrätt!

I anslutning till det bifogade s k hot mail, skrivet av rådmannen vid Svea Hovrätt och moderate riksdagsledamoten

Anti Harald Avsan,

vill jag ånyo meddela att det var Avsan som den 28 februari 1986 sköt Olof Palme till döds, en person som det var Avsans skyldighet, som anställd vid Stockholms polismyndighet, att skydda och värna.

Hur kan jag säga detta? Jo: jag har vid flera tillfällen, alltsedan första upplagan av ”Palmemordet. Affären Anti Avsan” utkom i sin första upplaga vid upprepade tillfällen ställt skriftliga frågor till förundersökningsledningen i Palme-ärendet, dvs riksåklagaren resp rikskriminalpolisen med denna lydelse:

Var det Anti Avsan som sköt Olof Palme?

Jag har aldrig fått annat svar tillbaka än:

”Vi kommenterar inte den pågående förundersökningen.”

Förundersökningsledningen har sålunda aldrig förnekat att det var Anti Avsan som sköt Olof Palme till döds, och Avsan har heller inte, trots att jag anmodat honom att göra detta, mot mig riktat anmälan om grovt förtal.

Mot denna bakgrund uppmanar jag mina adressater att råda Anti Avsan att stämma undertecknad Sven Anér för förtal.

Jag anser att det är en upprörande situation som råder inom era respektive revir. En misstänkt mördare tillåts inneha och utöva två av de absolut viktigaste förtroendeämbeten landet har, domareämbetet och riksdagsledamotens uppdrag.

Jag ser många initiativ som en hovrättspresident och en riksdagsdirektör skulle kunna ta, framför allt att ställa Avsan mot väggen och begära att han – under sanningsförsäkran om detta låter sig göra – redovisar vad han gjorde minuterna kring mordet på Olof Palme. Den frågan torde aldrig ha ställts, så komprimerad, till Avsan.

Han är aldrig lagförd, endast, så sent som den 14 juni 1993, hörd upplysningsvis av sina kolleger inom Palmeutredningen, inte av i lag föreskrivna internutredare. Avsan är heller inte, vare sig live eller via uppvisade fotografier, konfronterad med de båda huvudvittnena ”Anki” och”Anneli”.

Anti Avsan har ständigt varit skyddad av polis och åklagare, aldrig utredd av polis och åklagare.

Det hot mail som jag nu bifogar (på nytt till Hovrättspresidenten) visar ett prov på Anti Avsans karaktär som är djupt cyniskt skrämmande. Han står bakom ett mail som han avslutar med hälsningen ”Heil!” – riskerar han inte sina poster vid Svea Hovrätt resp riksdagen med ett dylikt uttalande i öppet brev, tillgängligt på nätet? Bör han inte enligt gällande lag förflyttas från hovrätten och från riksdagen?

Jag ställer dessa frågor och framlägger dessa yrkanden i det klara medvetandet om ärendets vidd och allvar, inte minst för mig själv.

Jag önskar sålunda att mina adressater tar upp ärendet till noggrann granskning och därvid även överväger min egen position; naturligtvis ser jag gärna en behandling i domstol.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Fil kand, civilekonom, DN 1948-62, SVT 1963-71, därefter frilans TV-producent, författare av ca 30 böcker och över etthundra nyhetsbrev, utger bloggen

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

aldrig dementerad i ärendet Palmemordet. Medlem av SJF, SFF och PK. 210814-5075.

Jag önskar mina adressaters snara kommentarer, jämte dnr och namn på handläggare.

Björn Ericson: jag känner min och mina närmastes säkerhet hotad!

2012-02-02T12:07:00.000+01:00

2.2.2012. Till Överåklagare Björn Eriksson. För kännedom Riksåklagaren, att diarieföras.

Björn Ericson, jag avvaktar svar i ärendet 159-15954-11.

Och jag önskar tillägga att jag känner min och mina närmastes säkerhet direkt hotad. Sedan du valde att avsluta mitt ärende utan åtgärd i sak har tillkommit i detta ärende: ytterligare en dvd-försändelse har blivit saboterad, den gick till Umeå, och ett annat brev med dvd-skiva har försvunnit på väg till Nyköping.

Vidare har två omfattande skrivelser i detta ärende, ställda till Polismyndigheten i Uppsala, enligt uppgift från polisens diarieexpedition aldrig kommit polisen till handa.

Samtidigt har telefonen på vårt lantställe, 0174-500 66, slutat fungera; saken är anmäld till TELIA, som arbetat med ärendet men tydligen inte kommit någonvart.

Detta är ingen lekstuga, Björn Ericson, utan alldeles tvärtom. Olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning tillhör de otäckaste av ”manschettbrott”, om jag får kalla dem så. Den utsatte ser bakom dunkla skuggor ett beteende som han eller hon aldrig får grepp om, men som kryper in i hemmet på ett skrämmande sätt.

Jag är orolig för min och mina närmastes säkerhet, Björn Ericson.

Att i detta läge inte få minsta stöd från den myndighetsvärld som rimligen borde måna om sina undersåtars kroppsliga och andliga välbefinnande, utan i stället bli trakasserad under längre tid, är irriterade, deprimerande. Och skrämmande.

Detta brev går alltså också till RÅ för beaktande.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, förmodligen avlyssnad. Telefon till landet: 0174-500 66, ur funktion, anledning okänd.

Anti Avsan:”Heil!”

5.2.2012. Till Anti Avsan (m), Riksdagen, 100 08 Stockholm.

Brevet går även, för angelägen kännedom och åtgärd till:

Riksdagens Talman, till Hovrättspresidenten vid Svea Hovrätt, till RÅ samt till Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson.

Aldrig tidigare publicerad i tryck är den text som nu följer, ingående i den serie av hotfulla och hånfulla mail som jag delvis återgett i ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. men där jag drog gränsen vid denna grovt cyniska attack mot författaren – och min TV-kollega en gång i världen – Lars Krantz.

Vem är den faktiske författaren? Avsan eller någon som mailar i Avsans namn? Jag går in i den diskussionen sedan jag skrivit ut det märkliga debattinlägget.

From: anti avsan-at-hotmail.com

To: lars,krantz-at nationalmordet.nu

Subject: Till en dum jävel

Date Fri 16 Nov 2007 13:50:44 +0100

Hahaha din dumma jävel! Du föll i den grop jag grävde. Jag visste det! För om man sätter in Lisbeths namn i en text faller du direkt för frestelsen att föra fram din sinnessjuka teori. Nu har du gjort bort dej ordentligt. Och det var meningen. Jag vet naturligtvis till hundra procent att Lisbeth inte sköt Olof men jag körde den här grejen för att få dej och den där B-polisen Gösta Söderström att bli ovänner. Det skulle ju inte vara så bra om ni jobbade ihop. Och varför berättar jag det här för dej nu? För det första för att du redan gjort bort dej så grundligt och för det andra för att du på grund av din sjukdom inte kommer ha ork eller chans att rätta till det. Slutet börjar nalkas nu har jag hört av Thomas. Du kommer inte från hospiset där du sitter heller. Sen är du ju gravt alkoholiserad också. Jävla svin! Jag har sett dej på systemet flera gånger. Skuggat dej runt Odenplan osv. Så jag vet hela ditt liv under många år. På Beckomberga hade du varit den mest självklara patienten!

Nu kan jag berätta att det var jag som för några år sedan tog kontakt med Aftonbladet och berättade att du utgett dej för att jobba för dom och att representera dom och att du hade porrtidningar och andra ”hemska” tidningar i kassar i ditt hus. Men vem var det som ställde dit dom tror du? Ha ha ha! Sen blev du utfryst på Aftonbladet. Jag kan ju också berätta att jag satt upp lite lappar om dej mellan tunnelbanan i Gamla stan och SEB vid slottet ungefär. Lappar med en del av dina hemsidor som jag ändrat lite på och erkänt för din räkning en del. Folk har skrattat ihjäl sig när dom läst har jag sett och hört.

Det är jag som skickat mejlet i Söderströms namn till bl a --- en nära släkting till journalisten Sven Anér. Med hjälp av en dataexpert kan jag använda andras mejladresser hur lätt som helst. Likadant som jag skickat med Söderströms sons adress har jag skickat mejl till Söderström från dej. Flera gånger och varje gång har dom blivit förbannade. På dej! Ha ha ha! Dom har berättat för Alsén om dina mejl till dom.

Om du tycker det är jobbigt att folk nu efter din senaste sida med ett rejält klavertramp skrattar åt dej och Söderström, B-polisen alltså, kanske du behöver en pistol. Mitt gamla vapenföretag finns kvar, men dom jävla dumma myndigheterna tror att det är nedlagt eftersom det ser ut så på pappret. Säg till när du behöver pistolen så ska jag skicka den till dej. Och du – lägg inte ut nån kondoleansbok efter dej själv. Jag kommer att ordna som förut. Så den ryker på kort tid! Det kan jag lova. Så inte nån jävla Lars Bergman skriver nåt skit i den.

Tur som fan att du inte orkar hela den här historien vidare!!!!

Nej, nu har jag inte tid att mejla dej längre. Ska skicka några mejls från adressen lars.krantz-at-nationalmordet, och till några redaktioner, organisationer och politiker. Kanske också till poliser. Får se vad för skit jag ska skriva att du skriver. Ha ha ha!

Bra att du skrev att Söderström skickat mejl till dej! Bra att det var han som fick skulden för dom!

Jag mår så bra när jag tänker på att det inte är du utan --- som sitter och myser i solnedgången i Bohuslän; Glasbit??!!! Jävla idiot!

Jag ska se om vi inte kan ordna så du får betala lite ersättning till henne där. Du har ju ställt till det med en massa dålig ordning som hon fått ordna och haft kostnader för. Möjligen skulle man kunna ordna så att en större del av din pension också tas av myndigheterna: förbannade idioter ska ha en stor jävla smocka innan de hinner dö!

Dra åt helvete! Heil från oss alla fem

Anita Svan Asta Nivan Tina Navas Anna Vista Ivan Satan

Jag kommer inte att kommentera enstaka påståenden och sakuppgifter separat. Jag har varit tveksam redan då det gällt att skriva ut och publicera denna vidriga text, jag vill inte gräva i den ytterligare. Men jag vill att grundtexten ska bli allmänt känd.

Det känns givetvis ytterst angeläget att reda ut proveniensen, att konstatera vem som skrivit och sänt detta mejl. Teoretiskt skulle mailet kunnat ha skrivits av en person som fått materialet uppläst för sig av Anti Avsan och sedan sänt det, ovisst från vilken adress.

Men i så fall kommer ju texten de facto från Anti Avsan själv. Att någon annan person skulle ha skrivit denna grymma text mot bakgrund av samlat eget vetande anser jag omöjligt. Ingen enda person i Sverige kan ha varit i besittning av all denna information, där de rena sakuppgifterna i det stora hela förefaller vara korrekta.

Skulle detta ha kunnat undersökas av nätexpertis? Ja, självfallet. Dels borde texterna noggrant ha kontrollerats av en myndighet, från innehållslig synpunkt. Dels hade i varje fall avsändardatorn kunnat identifieras, och därifrån den faktiska avsändarpersonen, det senare dock svårare.

Vad har då i stället hänt? Absolut ingenting. Ingen myndighet, förslagsvis rikskriminalpolisen, har rört vid denna långa och grovt cyniska mailserie. Jag har återgett stora delar i ”Affären Anti Avsan”, men jag har i brist på expertkunnande och resurser inte kunnat utreda i botten.

Jag konstaterar att ansvarig för att denna långa text, som jag nu för första gången återger in extenso, skrivits eller i vart fall koncipierats på fredagseftermiddagen den 18 november 2007, sedan riksdagen tagit veckoslutsledigt, är förutvarande piketpolisen, dåvarande rådmannen vid Svea Hovrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Harald Avsan.

Det känns närmast overkligt att skriva in denna formidabla text på min dator i vinterkylan. Jag skulle kunna göra många reflexioner, men jag överlåter de flesta åt mina engagerade bloggbesökare.

Jag bestämmer mig för att tills vidare begränsa mig till de här kommentarerna:

Nr 1: Det är Avsan som helt och hållet står bakom detta mail. Avsan kan ju alltid protestera, om han så önskar. Detta brev går nu till Anti Avsan, riksdagsadressen.

Nr 2: Då Avsan producerar detta mail är han domare och riksdagsledamot, men han har uppenbarligen fri lejd inom hela det svenska samhället. Mailet är ju i stor utsträckning en våldsam utmaning: Ha ha ha (för att citera Avsan), ni kan inte ta mej, ni kan inte ta mej!

Nr 3: Detta mail har självfallet funnits tillgängligt för den svenska överheten, men det har passat bäst att gömma det, inte låtsas om det.

Nr 4: Svea hovrätt, Sverige riksdag. Det är oerhört.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Riksdagsdirektören och hovrättspresidenten – hur kan ni ha Anti Avsan arbetande hos er?

>Är svensk rättslig infrastruktur underminerad?

2012-02-02T12:04:00.002+01:00

2.2.2012. Till Upsala Nya Tidning, Chefredaktören och Nyhetschefen!

Sedan jag hörde av mig senast har detta hänt, se kopia av min skrivelse till säkerhetspolisen.

Jag önskar att Uppsalas stora nyhetstidning går in i ärendet. Släpp gärna fokuseringen vid mitt intresse för Palmeutredningen. Se i stället på det förhållandet att en etablerad Uppsalajournalist, genom märkliga och av polisen helt outredda manipulationer, hindras att utföra sitt arbete, att sköta sitt yrke.

När tryckfrihetsförordningen med lagens inledande ord konstaterar att

med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter

är detta inte tomma ord utan essensen i tryckfrihetsförordningens revir.

I mitt, och inte minst Bo Alvbergers, fall har myndighet eller annat allmänt organ, i extrem och kuslig omfattning i förväg lagt hinder – saken känns extra kuslig då jag nu fäster den på pränt.

Överhetens hantering av mig får ju effekter som ringar på vattnet. Den tveksamhet, för att uttrycka det milt, som från Rosenbad och Polhemsgatan, raskt sprider sig till alla medier; ”vad Anér säger är ingenting att bry sig om” - ordagranna citat som jag vid flera tillfällen fått refererade för mig – får snabb och radikal och tydligen önskad effekt.

Kan Upsala Nya Tidning ta ett initiativ?

Jag känner mig i dag som någonting ur Norrmalmstorgsdramat: det är jag som är den skyldige, inte den förfördelade. Jag får fadd smak i munnen.

Jag ber om assistans, helt enkelt.

Engagerad och allt mer oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A (med bevakad post), 752 39 Uppsala. Telefon i Uppsala 018-15 12 79 (möjligen fortfarande avlyssnad) och till landet: 0174-500 66 (sedan ett par veckor av okänd anledning ur funktion). Finns några naturliga förklaringar?

6.2: UNT har inte gått in i ärendet.

Säk – vad händer med AD-159-15954-11, Sven Anér?

2012-02-02T12:04:00.000+01:00

2.2.2012. Till Säkerhetspolisen, rubr ärende.

Det var den 14 december i fjol som det första olovliga öppnandet och saboterandet av innehållet i tre brev ägde rum. I dag är det den 2 februari 2012, och i sak har ingenting hänt som kunnat föra ärendet framåt, däremot bakåt.

Jag sände den 27 januari och den 31 januari i år två separata skrivelser till polismyndigheten i Uppsala, den första skrivelsen med huvudsakligt innehåll min ursprungliga anmälan 24.12 2011 till Säkerhetspolisen, som jag alltså vidarebefordrade till Uppsalapolisen. Jag sände alltså därefter ytterligare en anmälan till Uppsalapolisen 31 januari, bifogas i kopia.

Då jag i dag, 2.2., tar telefonkontakt med Uppsalapolisen får jag veta att ärendet över huvud taget inte finns inom Uppsalapolisen, vare sig under rubr ärendenummer eller under mitt personnummer 21 08 14-5075. Jag sände då, i dag, mina båda anmälningar på nytt till Uppsalapolisen, sedan jag blivit rekommenderad att vända mig till en ”stödperson”, som inte svarade.

Jag behöver, Säkerhetspolisen, inga stödpersoner. Jag kan ta vara på mig själv. Vad jag behöver är en hederlig och korrekt behandling av de myndigheter jag söker kontakt med, men det är dåligt med den kontakten.

Vad jag nu akut frågar mig är vart mina båda anmälningar till Uppsalapolisen tagit vägen? Är det samma postala bekymmer som gällde de ursprungliga tre sabotagen, i dag? Följda av ytterligare två: ett brev med saboterat innehåll, ett försvunnet brev.

Till saken hör möjligen också ett oförklarligt, och pågående, fel på vårt telefonnummer på landet, 0174-500 66. TELIA undersöker.

För mig som professionell nyhetsjournalist är det, i ett fall som detta, nödvändigt att omedelbart etablera en kontakt med polisen, bl a för att de medier, som jag kan kontakta, ska ha en möjlighet att se hur ärendet är etablerat hos aktuella myndigheter. När detta inte sker, trots att jag uppgivit att kontakten tagits, blir medierna givetvis undrande och tenderar att tappa förtroendet för mig, mycket begripligt.

I denna icke-aktiviteternas nedåtgående spiral får ärendet, med 2 x 2 års fängelse som maxstraff, försvinna in på myndigheters ad acta-hyllor. Ingenting händer i sak, och när jag på nytt vänder mig till olika polismyndigheter tycks jag bli betraktad som en mycket besvärlig person. Att två grova brott, aldrig ifrågasatta, finns i botten försvinner ur hanteringen.

Jag vädjar nu till Säk, som åtminstone rört ärendet, att undersöka anledningen till denna kusliga tystnad och overksamhet på olika plan samt utreda, inte minst, anledningen till att två brev till en polismyndighet kan försvinna.

Jag har i dag, till polismyndigheten i Uppsala, på nytt sänt de båda anmälningarna, till den verkan det hava kan.

Jag är ingen krånglig person som i onödan tar myndigheters tid. Jag är en av Sveriges mest rutinerade och erfarna nyhetsjournalister som aldrig fått några allvarligare fel i min yrkesutövning påtalade, men jag måste i dag dra slutsatsen att det är mitt publicistiska intresse för den pågående Palmeutredningen som satt mig i fokus, med egendomliga åtgärder från överheten som följd.

Situationen drabbar, som Säk förstår, mitt privatliv mycket hårt. Den ovissa känslan av fortfarande pågående telefonavlyssning och brevöppning blir i stigande grad irriterande, varför jag vore ytterst tacksam om Säkerhetspolisen med oförvillat omdöme toge sig an saken i hela dess vidd. Den ävenledes trakasserade gode vännen och kollegan Bo Alvberger upplever motsvarande situation och hör inom mediavärlden omdömen om mig och min person som knappast hade förelegat om svenska myndigheter släppt in frisk luft i hela detta komplicerade ärende: mordet på statsminister Olof Palme.

Jag anmäler alltså i dag formellt även till Säkerhetspolisen det hos Uppsalapolisen fyra gånger utan resultat anhängiggjorda rubricerade ärendet och ber Säkerhetspolisen agera.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 (möjligen fortfarande avlyssnad) samt 0174-500 66 (ur funktion, undersöks av TELIA).

Säk har inte svarat.

31.1.2012. Debattinlägg, erbjuds UNT. 210814-5075, Sven Anér.

2012-01-31T12:02:00.001+01:00

Bakgrunden till det ärende jag här tar upp går att finna i debatten kring det fortfarande officiellt ouppklarade mordet på Olof Palme, men även bortsett från den kopplingen står detta mycket cyniskt drivna ärende på egna ben.

Detta debattinlägg komprimerar saken, fram till och med denna tisdags händelser, 31 januari. Anonyma sabotörer kan alltså lokalisera och tajma mig och min son och våra sammanlagt fem försändelser samt göra fyra av dessa oanvändbara och stoppa den femte.

Jag anmälde tidigare denna sak till säkerhetspolisen, som inte föranstaltade om någon som helst polisutredning utan remitterade min anmälan till Riksenheten för polismål, varpå överåklagare Björn Ericson, utan att heller göra någon utredning, avböjde att förundersöka, närmst med hänvisning till att något ”tjänstefel” från några polisers sida inte föreligger.

Jag skrev då, i går och i dag, till polismyndigheten i min egen stad, Uppsala, begärde ett ingripande, och avvaktar nu sakens vidare utveckling.

Ärendet är, menar jag, mycket allvarligt. Redan de postala oegentligheterna är skrämmande och onekligen förbjudna, med 2 års fängelse som maxstraff. Till detta kommer att, enligt min klara övertygelse, dessa kriminella transaktioner knappast har kunnat genomföras om inte min telefon varit avlyssnad (och kanske är det än i dag) och lämnat de anonyma sabotörerna möjlighet att lokalisera mig och min telefon, avlyssna, agera. 2 års maxstraff även här.

Jag har talat med de sammanlagt tre adressater det gäller, bosatta i Värnamo, Nyköping resp Umeå, men jag har naturligtvis inte alls talat med huvudparten av mina andra dvd-beställare, som satt in ett belopp på mitt postgiro och därefter fått sin postförsändelse, oförstörd och helskinnad. Med de tre trakasserade adressaterna har jag vid de aktuella fem tillfällena samtalat i telefon, varje gång. Var jag då noggrant avlyssnad, varje gång?

Detta är ramen, Och det måste ju, för engagerade rättsliga myndigheter, framstå som helt ointressant att dvdn råkar röra sig inom Palme-sfären: post- och telefonbrott är grova, vilken bakgrunden än är. Det går att säga att mitt ärende kan nära kopplas till tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag; absolut förbud mot varje slag av censur, bland annat.

Var har de kriminella sitt högkvarter? Det vet jag inte, men uppenbarligen har min hemstad Uppsala varit intressant. Det känns som om vår hemfrid här på den lugna Karlsrogatan i Sommarro (efter två gamla sommarnöjen här för ett sekel sedan) vill försvinna. Jag kastar ett undrande öga på min telefonapparat, och jag tvingar mig själv att inte vara misstänksam mot vår vänliga brevbärare; saken ligger högre upp, kanske mycket högre upp.

Ärendet finns sedan den 30 januari hos min egen polismyndighet, Uppsalas, under diarienummer AD 159-15954-11, och jag hoppas att denna stora lokala polisorganisation inte släpper ärendet ur sikte. Är det vanligt att Uppsalabor får sina telefoner avlyssnade och sina brev öppnade, i fyra fall med innehållet i kuverten utplockat och saboterat, därefter med viss fördröjning utlämnat till adressaten, i det femte fallet stoppat?

Detta ärende, jag upprepar, behöver sannerligen inte knytas till Palmeutredningen för att bli uppmärksammat. Uppsalas invånare, i Fjärdingen eller Svartbäcken eller Sommarro, är förtjänta av lagligt bedriven post- och telefonservice. Jag förlitar mig nu på att UNT, med resurser så mycket större än mina egna, noggrant följer denna affär.

Mina sakuppgifter i ärendet har, under den dryga månad som gått, på minsta sätt bestridits. Men den officiella tystnaden har varit dov.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala

Brevet ej besvarat, artikeln ej införd

Uppsalapolisen! Två nya brevöppningar!

2012-01-31T11:59:00.002+01:00

31.1.2012. Till Polismyndigheten i Uppsala, ärende AD-159-15954-11, anhängiggjort hos Uppsalapolisen i går, 30.1.2012.

Jag erfar i dag att två nya attacker har gjorts mot min post med utsända dvd-skivor avseende dvdn ”Lisbeth Palme – Mordets stora gåta!”.

En person i Nyköping har sålunda inte fått den dvd-skiva som jag för flera dagar sedan sände till honom, medan en annan person, i Umeå, fått en skiva som var skadad, om än nödtorftigt spelbar. Beskrivning här nedan.

Ingreppen mot min postfrid och posthemlighet är nu fem till antalet, och samtliga följer samma kusliga mönster. Jag har sänt exemplar av dessa dvd-skivor till ett stort antal personer, men de fem försändelser som drabbats av skador eller stoppats har samtliga föregåtts av telefonsamtal mellan mig och resp adressat, vilket tycks mig bekräfta intrycket att varje postingrepp måste ha föregåtts av telefonsamtal mellan mig och vederbörande adressat. Då jag inte har talat med vederbörande, utan endast expedierat efter erhållen pg-inbetalning, har breven ej saboterats.

Jag anhåller nu att Uppsalapolisen omedelbart kompletterar mitt ärende med dessa uppgifter. Det börjar bli otäckt att bo här på Karlsrogatan, när telefonen avlyssnas och utsända brev saboteras. Jag anmodar Uppsalapolisen att omedelbart agera samt ge mig returinformation!

Så här skriver min adressat i Umeå i brev som jag fick i dag:

Sen jag fick se bilderna på skivorna frän mötet i bygdegården har jag granskat den jag fick av dig. Den jag först inte kunde öppna och sände åter, men fick tillbaks. Kvaliteten på ”min ” skiva är avsevärt sämre, full med repor och skrapmärken samt två halva cirklar som om man försökt ha haft sugkoppar, 2 cm i diameter, men halvt övertäckta. Märkena är inte tillräckligt djupa för att hindra filmen, men skivan ser ut som en som varit begagnad i flera år och aldrig legat i fodral. Hos mig har ingen annan rört den än jag själv.

Så långt Umebons beskrivning av skadan.

Till detta kan jag lägga att skivan var helt ny och fräsch när den sändes till Umeå. Jag vill nu alltså ha ett snabbt besked från Uppsalapolisen, bl a med uppgift om huruvida ni ger ärendet ett nytt diarienummer. Berätta även för mig vem som är handläggare. Engagerad och oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. 210814-5075.

Det första brevet med denna anmälan anmälan kom aldrig fram till Uppsalapolisen.

Var mordet preparerat in i minsta detalj innan det förövades?

2012-01-31T11:58:00.000+01:00

31.1.2012. Det har då och då spekulerats i anledningen till att det västtyska Bundeskriminalamt i Wiesbaden praktiskt taget omedelbart efter mordet kopplades in på laboratoriearbetet med kulor och klädesplagg från Olof och Lisbeth Palme. Var anledningen att ge extra intryck av extrem noggrannhet vid brottsutredningen, redan från första stund?

Låt se. Vad får experterna vid Bundeskriminalamt att arbeta med? De får två kulor som uppges ha dödat Olof resp snuddat vid Lisbeth Palme, de får ett antal klädesplagg. De viktiga resultaten av undersökningarna beträffande de båda kulorna blir

att dessa uppvisar samma blyisotopsammansättning sinsemellan, samt

att några ”humanrester”, dvs hudrester och liknande, inte kunnat påvisas på någon av de båda medsända kulorna.

Vad innebär nu detta? Vad kan det innebära?

Jo, att de båda kulorna medsända kulorna har samma blyisotopsammansättning och alltså härstammar från samma ”batch” av kulor, men huruvida de också skjutits med samma vapen har inte kunnat konstateras eftersom något vapen aldrig har uppvisats.

Och vad innebär detta, i sin tur? Det innebär att de kulor Bundeskriminalamt fätt att granska visar total likhet sinsemellan men att de inte kan kopplas till någon beskjuten person, möjligen till klädesplagg som sägs ha burits av vederbörande.

Om tygrester eller liknande kunnat fastställas på den kula som påståtts ha dödat Olof Palme utgör detta i så fall ett indicium för att detta är den dödande kulan, men kvar står att det naturligtvis är anmärkningsvärt att inga humanrester kunnat påvisas.

I fallet med den s k Lisbeth-kulan är saken ännu svagare dokumenterad, eftersom inte heller här några humanrester påträffats men också eftersom de officiella svenska uppgifterna rörande Lisbeth Palmes klädesplagg i dag inte håller streck: Lisbeth Palme bar aldrig någon ”T-shirt”, hon bar i varje fall vid Sabbatsbergsakuten från kl 23.42 mordnatten, och framåt, en ej genomskjuten mörk tygkappa, inte en påstått genomskjuten brun mockapäls. Ingen läkare vårdade Lisbeth Palme för påstådd skottskada, inget rättsläkarintyg utfärdades.

Kvar står – ja vad? Kvar står de till Bundeskriminalamt överlämnade båda kulorna, uppenbarligen i alla avseenden identiska, och – ja vad mer?

Egentligen ingenting mer. Bundeskriminalamt har litat på den svenska rikspolisstyrelsen och arbetat under erhållna premisser och tydligen inte ställt några kompletterande frågor, vilket framstår som tämligen ovetenskapligt. Om Bundeskriminalamt t ex hade bett om förklaring till att humanrester saknas liksom rättsintyg rörande Lisbeth Palmes påstådda skador, hade detta stora ärende omedelbart kunnat ta en annan vändning.

Och vad har i verkligheten hänt? Jag menar att de två identiska kulorna härstammar från ett svenskt laboratoriearbete, som antingen utförts omedelbart efter mordet eller, troligare, i lugn och ro av arrangörerna kunnat utföras före mordet. Två skott avfyras från samma vapen och med helt parallella kulor, och dessa kan i efterhand presenteras som de faktiska mord- resp Lisbeth Palme-kulorna, därmed ”bevisande” att Lisbeth Palme faktiskt blev påskjuten och dödligt hotad av en ensamstående gärningsman.

Därmed är mordet i hamn innan det har förövats, och alla laboratorieundersökningar kan i efterhand företas i lugn och ro samt ge önskat resultat.

Går detta att bevisa, Sven Anér? Jag börjar med Lisbeth-kulan (ja, det ska ju egentligen finnas två). Den påstått ”snuddande” kulan ska ha passerat mellan mockapälsen (som Lisbeth Palme aldrig bar?) och ”T-shirten” som hon bevisligen aldrig bar; tre, i praktiken fyra vittnen säger att det, på Sabbatsberg, handlade om ”en oskadad, ren, vit blus”. Vittnena är kommissarie Lars Christianson, sjukvårdskunniga Lena Östeman, dermatologen, professor Åke Nilzén samt, refererande Nilzén, advokaten Claës Palme.

Avsaknaden av humanrester på någon av kulorna är naturligtvis anmärkningsvärd, och bilden av ett förhandsarrangemang blir enligt min mening mycket tydlig. Att något rättsintyg rörande Lisbeth Palme aldrig begärdes och aldrig upprättades är också signifikativt. Hade ett sådant rättsintyg skrivits hade det givetvis legat i arrangörernas intresse att skicka med en översatt kopia till Wiesbaden; det skulle ju ha gett hela den yttre ramen till skottet och den i så fall påvisade skadan.

Har arrangemanget varit genomförbart? Visst. Om arrangörerna kunnat räkna med full acceptans från Bundeskriminalamts sida hade inga bekymmer behövt uppstå. Här ligger förstås klar och specifik kriminalitet från deras sida som sände falska kulor till ett världskänt laboratorium i dåvarande Västtyskland, ett brott mot alla vetenskapens lagar.

Vad ska då hända i dag? Ja, en möjlighet är som alltid att låta denna svarta affär bli ett domstolsärende, t ex genom att åtal väcks mot undertecknad Svdn Anér. Inför domstolsskranket borde allt kring mordet tas fram, förutsättningslöst. Då måste, onekligen, även mina kristallklara anklagelser mot domaren Anti Avsan få den publicitet de förtjänar.

Svårigheten är som alltid denna enkla: ett hederligt polis- och åklagararbete skulle tära hårt på det förtroende en demokratisk rättsstat normalt förtjänar. Jag fick igår ett rekommenderat brev med mottagningsbevis där rikskriminalpolisen meddelar att de ingenting någonsin tänker berätta om mordet på den svenske statsministern Olof Palme.

Lugnast så, tills fan är lös.

Sven Anér

30.1.2012

2012-01-30T11:57:00.000+01:00

Det är en vacker näst sista januaridag med sol och klar kyla, en kontrast till mitt eget oroliga sinne. Jag tänker på min närmast otrolige kombattant, överåklagaren (det är ganska högt upp, det) Björn Ericson i Malmö.

Den centrala satsen i hans beslut att lägga ner allt vad förundersökning heter i dvd-målet lyder alltså; jag är tvungen att kontrollera att jag har läst rätt:

Uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Jo, det står så. Då försöker jag analysera, inte med tung juridisk bakgrund men förhoppningsvis med en smula vanligt vett.

Menar Ericson att inget brott alls förövats? Eller menar han att visserligen har klara brott förövats, men dessa hör i så fall ”inte under allmänt åtal”.

Trots att båda brotten, olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning, har två år som maxstraff? Det är i sådana här stunder som jag frågar mig om min över 25-åriga verksamhet med egen machetekniv i en hyperbyråkratiserad djungel någonsin har tjänat något praktiskt syfte?

Eftersom mina påpekanden, aldrig så korrekta och logiska, alltid kan smulas sönder av en hyperbyråkrats dekret: Anér har fel. Glöm honom. Lägg honom ad acta!

Vart är ett sådant rättssamhälle på väg?

Beslutet avser att polis begått brott – där blir det extra komplicerat. Skulle det i normalfallet ha rört sig om brott men inte om en polis kunnat misstänkas?

När jurister talar sitt eget fikon- och kompisspråk hamnar jag på efterkälken. Flera av mina studentkamrater valde våren 1939 juristbanan, men jag avstod. ”Den andre i sitt anlets svett på paragrafer vränger”. Är detta vad det handlar om? Att vränga på paragrafer?

Sveriges rikes lag startar sin långa vandring bland dessa paragrafer med Regeringsformens 1 §, som stolt lyder:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Jag fick något i halsen, men det var kanske en kvardröjande flinga från havregrynsgröten. Sven Anér

Bakom de stora morden står alltid de stora staterna

2012-01-29T11:55:00.002+01:00

Jag är övertygad! Dag Hammarskjöld dog inte i en flygolycka för mer än 50 år sedan. Han blev mördad. Ryktena har funnits från första stund, men oftast viftats undan som konspirationsteorier.

Hammar listar därefter utsagor från nya vittnen, som han träffat vid sin resa nyligen till Ndola-området, och han slutar med en uppmaning till Carl Bildt:

Carl Bildt! Du var på plats i Ndola den 18 september, och du hörde säkerligen en del av de vittnesberättelser som jag hörde. Träd fram och kräv att FN medverkar till att alla parter lägger allt relevant material på bordet, och att en ny kommission får värdera det på nytt.

Jag skriver:

29.1.2012. KG Hammar!

Ditt spännande debattinlägg i dagens SvD är glädjande rensat från den vanliga undervegetationen av gissningar, ”konspirationsteorier”, avfärdade eller inte. Väjanden inför händelsers enormitet. Du konstaterar att du träffat vittnen som du tror på och inte kan bortse från; alltså blev Dag Hammarskjöld mördad – ja, det är en skarp och vass metod att bedriva forskning. Jag gillar den.

Jag har själv, sedan de båda tragedierna inträffade, ägnat stor energi åt de båda stora statliga svenska tragedier, som kan bilda en mörk trilogi: Ndola, mordet på Olof Palme samt sprängningen av ESTONIA, med åtföljande människorov.

Jag ska beröra tragedierna i korthet, var och en.

Ndola har jag endast följt på håll. Jag träffade 1954, på retur från repatrierartjänst vid 38: breddgraden, Dag Hammarskjöld i New Yorks FN-skrapa och under den klassiska DN-korrespondenten Sven Åhmans förmedling. Hammarskjöld rökte sin likaledes klassiska cigarrcigarrett och förklarade sig mycket glad över att jag tagit mig tid att besöka honom: en elegant anspråkslöshet vi kan möta hos de store.

Omedelbart efter mordet på Olof Palme hördes fem vittnen från biografen Grand (där mordkvällen inleddes) av polis. Alla fem noterade att den person, som senare kom att döpas till huvudvittne mot Christer Pettersson, inte kom till biografen Grand förrän kl 23.30 och alltså inte kan ha sett Christer Pettersson vid Grand kl 23.10 (denne skulle då ha hunnit Sveavägen ner och mörda Olof, var tanken).

När Christer Pettersson av polis och åklagare strax före jul 1988 gjordes till syndabock var vittnet, som skulle ha sett honom vid Grand, för länge sedan förbrukat, överbevisat. Ute ur bilden. Men Christer fick bli vår store nationalmördare, påtvingad den svenska allmänheten i ett decennium – ja, ännu i dag.

Så ska en slipsten dras, men det fordras att det är staten själv, representerad av såväl höjdare som underhuggare, som står vid veven. Därmed är också tystnad garanterad. Den stackars nedgångne Roger blev aldrig formellt avfärdad.

I ESTONIA-affären blev först nio estniska besättningsmedlemmar förklarade räddade, för att omedelbart efteråt förklaras saknade. Denna märkliga dubbla händelse kom av mig att kopplas till en märklig flyghändelse (flyg som i Ndola!).

Två västerifrån kommande plan, av amerikansk nationalitet, landade 27 och 28 september 1994 (förlisningsdagen!) på en diskret undangömd plats i utkanten av Arlanda flygplats, varefter de nio besättningsmedlemmarna, med kaptenen Avo Piht i spetsen, lastades ombord, fyra i ett av planen och fem i det andra.

De svischades bort, antagligen västerut, och har därefter inte blivit avhörda.

En story, kan tyckas, så mycket mer som de ytterst detaljerade uppgifterna om hela affären finns utförligt redovisade i det svenska luftfartsverkets arkiv, varifrån de på min begäran, möjligen aningslöst, lämnades ut till mig, varsågod, Sven Anér!

Mot denna totala öppenhet står myndigheters och mediers totala efterföljande slutenhet. Incidenten – sannerligen en incident! – har funnits nämnd endast i ett par nummer för år 2004 av mitt nyhetsbrev, då omdöpt från PALME-nytt till ESTONIA-brevet, samt i högsta grad nämnd i min och Lena Anérs bok ”MAYDAY”, 2004.

Jag har i åratal arbetat med själva saken, jag har dessutom försökt förmå medier att ta upp en nyhet som är den svenska statens egen, men för en CIA-kidnappning 1994 har inte funnits det ringaste intresse.

Det har aldrig sagts att inte händelsen är CIAs, och en professionell granskning av de många flygdokumenten skulle ge ytterligare klarhet. Det känns svindlande egendomligt att den svenska staten låter en ensam och relativt ålderstigen (född 1921) journalist och författare ensam behandla detta sprängstoff. Eller naturligtvis inte alls egendomligt, vad skriver jag?

De nio har fått försvinna. Jag blev god vän med kaptenen Pihts maka Sirje, som snabbt dukade under för stressen i den dubbla katastrofens spår.

Jag för nu samman trilogin: Ndola, Dekorima, där Olof dog, och Arlanda.

I alla tre fallen har den svenska statsmakten och dess s k rättsamhälle lämnat närmast övertydliga avtryck. Tystnaden kring Ndola, det skrämmande och cyniska manipulerandet av Palmemordets bevis och indicier, samt välkomnandet av CIAs ”snatch”-plan för ett niofaldigt människorov - ”Help yourselves, CIA!”

Mitt underlag är aldrig dementerat, men det är heller aldrig kommenterat.

Händelserna är alla tre lika vedervärdiga, men fastast på mina näthinnor sitter bilden av de båda tvillingsystrarna Veide, som var professionella dansare ombord på ESTONIA men rafsades med för denna kidnappingresa mot okänt mål – vad hade de gjort för ont?

Vad hade Hammarskjöld gjort för ont? Vad hade Olof Palme gjort för oförlåtligt ont? Vad hade två unga kvinnliga dansare gjort för ont? Vad kunde de ha vetat av farligheter?

Den svenska staten byggde, efter ESTONIA-katastrofen, en minneslund i sträng granit till de omkomnas minne, med namnen inristade. Jag har besökt platsen – ja, någon lund är det ju inte, bara kall sten. Intrycket blev prövande, bedövande. Varför sätta skickliga hantverkare att hamra nära tusen namn, när den stora hedern hade kunnat beviljas de nio kidnappade från ESTONIA genom en snabb, förutsättningslös granskning?

Papperen finns ju där, statsrådsberedningen, det är bara att ta fram och läsa:

Avo Piht, Hannely Veide, Hanka-Hannika Veide…

Dag Hammarskjöld, Olof Palme…

Men det är endast stater, i onda ärenden, som tror sig kunna lägga den stora munkaveln på hela nationer, på en hel värld. Ska de lyckas dölja denna sataniska trilogi? Har du öppnat en dörr, KG Hammar? Engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

KG Hammar har ännu inte svarat.

Hjälpte den svenska regeringen CIA att kidnappa 9 estniska medlemmar av ESTONIAS besättning?

2012-01-28T11:51:00.000+01:00

28.1.2012. Artikel erbjuds Stavanger Aftenblad, Stavanger.

Omedelbart efter det estniska fartyget ESTONIAS katastrofala haveri på Östersjön den 28 september 1994, lyfte två CIA-plan från Arlanda med sammanlagt nio personer ombord, destination okänd, men förmodligen västerut.

Saken akatualiseras ju i dagarna a Stavanger Aftenblads spännande uppgifter om CIA-verksamhetr i Norge!

Samtidigt meddelades beträffande ESTONIA att nio estniska besättningsmedlemmar, bland dem ESTONIAS kapten Avo Piht, hade räddats, en uppgift som snabbt ändrades till sin motsats: nu sades att de nia saknades!

Flög CIA-planen ut med de nio från ESTONIA? Ja, inga uppgifter säger motsatsen. Det svenska luftfartsverket, sektionen ute på Arlanda, innehar en helt komplett, och helt offentlig, redovisning av de båda flygningarna: alla relevanta tider, planens registreringsbeteckningar, uppgifter om ägare osv. Se faktaruta!

Jag fick år 2004 ut denna kompletta redovisning från Arlandas sektion av det svenska luftfartsverket, öppna statliga svenska dokument för vem som helst att begära ut, fullständiga in i minsta detalj, men mina försök att publicera detta dramatiska ärende i svenska medier misslyckades. Inget medium ville ta i den brännheta saken med tång. Vill inte i dag.

Jag skrev om ärendet i mitt nyhetsbrev ”PALME-nytt” för år 2004, och jag skrev tillsammans med Lena Anér boken ”MAYDAY”, också 2004, dock utan minsta mediala eko. Luftfartsverket har aldrig förnekat uppgifterna, men verket har inte självmant gått ut och kommenterat. Det officiella Sverige vill inte visa upp denna kusliga och cyniska incident.

Sålunda har det aldrig, från officiellt håll, bekräftats att det är kapten Avo Piht och åtta ur hans besättning som försvann västerut med de båda CIA-planen – har Sverige aktivt medverkat vid denna CIA-”snatch” av nio estländare? Och vilken skugga kastas då inte över själva det oerhörda haveriet då över 900 personer försvann?

Jag följde kring 2004-5 denna mörka affär mycket noggrant, bl a vid flera besök i Tallinn, men ingenting framkom som dementerade denna sakbeskrivning:

De nio från ESTONIA kidnappades i CIA-regi och med vänlig svensk assistans; bl a öppnades bokstavligen grindarna till ostörda platser i utkanten av Arlandas stora flygfält för diskret planuppställning och osannolikt diskret kidnappning. Inga andra nio försvunna, som skulle kunna ha kopplats till haveriet, har någonsin rapporterats.

Allt pekar sålunda på att detta är en av CIA arrangerad, mycket stor ”snatch” av kidnappade personer. Möjligen rör det sig om den allra största samlade ”snatchen” någonsin, i CIA:s regi. Det finns ingen samlad bokföring av denna kusliga verksamhet, det ligger i sakens natur, men mina studier i ämnet har pekat på att nio personer i en enda samlad ”snatch” är unikt. Motiv? Säg det. Visste de ”snatchade” för mycket? Och hade transatlantiska intressen hotats?

Själva haveriets bakgrund är fortfarande föremål för internationell utredning. Från myndighetshåll hävdas ”naturliga” orsaker, medan fronderande undersökare pekar på inslag i förlisningen som de menar (bland dem jag själv) visar på explosioner eller andra mänskligt åstadkomna skadeorsaker.

Jag kände och blev god vän med makan till Avo Piht, den ene av ESTONIAS båda alternerande kaptener. Sirje hoppades förgäves på en återförening med Avo, som blivit något av en helgonfigur i Estland. Men den psykiska pressen blev för hård, och Sirje finns inte längre

Den svenska regeringens inställning till ESTONIA-tragedin, i synnerhet om regeringen betraktas med de nio försvunna i blickfältet, måste betecknas som hycklande. Den svenska regeringen vet exakt vad som hänt och vad som ligger bakom, men har aldrig uttalat sig i detta allvarliga ärende, där den svenska överheten bokstavligen öppnade grindarna för CIA:s rättsstridiga verksamhet. Regeringen har ordnat en minneslund på Djurgården i Stockholm, med alla de dödas och saknades namn inmejslade i granit. Pretentiöst hyckleri?

I Estland har denna sak aldrig fått dö, och minst två organisationer arbetar, i ständig motvind, med den allvarligaste händelse som någonsin drabbat förhållandet mellan Estland och Sverige, som någonsin drabbat svensk heder.

Sven Anér, journalist och författare, tidigare bl a Dagens Nyheter och Sveriges Television, nu free lance författare av dokumentära böcker och debattinlägg, bl a i Palme- och ESTONIA-affärerna. I Palme-ärendet utpekar jag en f d polis, i dag domare och moderat riksdagsledamot, som gärningsmannen i Stockholms city. Den svenska rättsstaten dementerar ingalunda.

28.1.2012.

Jan Petter Helgesen, Stavanger Aftenblad!

Tack för angenäma samtal! Jag bifogar alltså en artikel för din tidning samt en faktaruta som jag själv skrev för ”MAYDAY”. Det officiella grundmaterialet kan du alltså själv ta fram från det svenska luftfartsverket, om du vill.

Saken är mycket stor, men av någon underlig – eller kuslig – anledning tenderar just de mycket stora händelserna och företeelserna att bli opublicerade. Kunde ditt Aftenblad rycka upp denna story ur dess letargi vore ju mycket vunnet.

Det är när jag skriver artiklar som synpunkter kommer fram under själva 542110skrivandet, ja det vet du. I dag framstår den svenska statens oerhörda hyckleri, med att lägga miljoner på en minneslund i granit i stället för att utreda CIA-affären, som höjden av hyckleri. Själv är jag övertygad om att ESTONIA sprängdes (jag har skrivit en bok med just den titeln). Det finns ju många teorier om varför hon måste sprängas, olaga vapeexport, bl a.

Skicka mig ett par ex av tidningen om artikeln publiceras! Arvoden är jag inte bortskämd med, så du kan ju skicka ett sedvanligt honorar.. Födelsenr:

21 08 14-5075 (så jag har varit med ett tag)

Kollegial och vänlig hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. S-752 -39 Uppsala. Sverige. 046-18-15 12 79

Jag har aldrig fått något svar från Stavanger Aftenblad.

Begäran om polisutredning av aktuellt ärende, till Polismyndigheten i Uppsala

2012-01-27T11:49:00.000+01:00

27.1 Nr 1: Begäran om polisutredning av aktuellt ärende, till Polismyndigheten i Uppsala,

Nr 2: Anmälan rörande grovt tjänstefel, samt

Nr 3: Begäran om överprövning av nedlagd förundersökning, båda till Riksenheten för polismål.

Nr 1: Begäran om polisutredning av aktuellt ärende.

27.1.2012.Till Polismyndigheten i Uppsala. Ärende AD 159-15954-11

Nedanstående ärende anhängigjordes av undertecknad Sven Anér den 24 december 2011 hos Säkerhetspolisen. Jag riktar nu samma anmälan till Polismyndigheten i Uppsala, eftersom någon reguljär polisutredning ej har initierats av vare sig Säkerhetspolisen eller av överåklagare Björn Ericson, Riksenheten för polismål. Här min ursprungliga anmälan till Säkerhetspolisen:

Julafton 24.12.2011

Säkerhetspolisen

Box 8304 (Ärendet fick dnr AD 159-15954-11)

104 20 Stockholm.

För kännedom och åtgärd: Statsministern.

Misstänkt olovlig telefonavlyssning, misstänkt olovlig brevöppning/återförslutning, misstänkt avsiktligt sabotage mot dvd-skivor under sändning från Uppsala till Värnamo.

Säkerhetspolisen. Mot bakgrund av min bifogade skrivelse i detta ärende, ställd till bland andra Reportrar utan gränser, samt mot bakgrund av meddelande ankommet 23.12.11 från läroverksadjunkten Bo Alvberger, anmäler jag, med djup undran och oro, rubrikens och de båda skrivelsernas misstankar.

Möjligen kan andra misstankar tillkomma, bl a skadeståndsskyldighet för förövaren/förövarna i olika avseenden.

Så vitt jag i dag kan se har de tre dvd-skivor som jag Sven Anér (2 st) och skivproducenten (1 st) vid tre tillfällen under december 2011 med vanlig post, porto 12 kronor, sänt till Bo Alvberger i Värnamo, lyfts ut ur kuverten, saboterats, åter inlagts och förslutits samt i stympat skick fått fortsätta färden till Bo Alvbergers brevlåda, Slottsvägen 8 i Värnamo.

Dessa anmärkningsvärda ingrepp mot min/Alvbergers egendom måste, så vitt jag kan förstå, ha föregåtts av avlyssning av min telefon, 018-15 12 79, kring dagarna 14, 15 och 20 december 2011.

Dvd-skivan i fråga bygger på en filmupptagning från ett allmänt möte den 19 november på Tuna Bygdegård, nära Alunda i Uppland. Skivan är på etiketten benämnd ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”, och innehållet torde kunna betecknas som politiskt och nyhetsmässigt kontroversiellt. Ansvarig för innehållet är jag själv, professionell journalist och författare.

Jag anmodar nu den svenska säkerhetspolisen att ofördröjligen utreda bakgrunden till ovan, och i de bilagda skrivelserna, redovisade, flerfaldiga och grova sabotage mot mina tre dvd-skivor. Sabotagen riktar sig därmed även mot den grundlagsfästa svenska tryckfriheten och de innebär därigenom också en form av grundlagsstridig censur.

Jag anmodar Säkerhetspolisen att bl a utreda om sabotagen kunnat utföras på annat sätt än via olovlig avlyssning av min fasta telefon i Uppsala, vilken alltså ännu i dag kan vara avlyssnad: det kan jag ju inte veta.

Säkerhetspolisens utredning måste bli grannlaga och omfattande. Naturligtvis vore det fel av mig att utesluta möjligheten av att sabotagen planerats och utförts just inom själva Säkerhetspolisen; vilken annan svensk organisation har samma möjligheter till ingrepp mot svenskt telefon- och postväsen?

Skulle Säkerhetspolisen finna att misstankar kan riktas just mot Säkerhetspolisen, måste jag utgå från att Säkerhetspolisen anför jäv och överlämnar ärendet till annan instans, vilken denna skulle kunna vara.

Jag utgår från omedelbar handläggning. Jag önskar, med vändande post, besked om diarienummer och namn på handläggare samt om möjligt en första kommentar.

Det känns angeläget att inte minst för den svenske Statsministern understryka detta unika ärendes vikt och vidd. Blixtljus kastas plötsligt mot hela den enligt uppgift pågående förundersökningen av mordet på Olof Palme, RÅ resp Rikskriminalpolisen. Jag bifogar en bild föreställande Lisbeth Palme anländande till Sabbatsbergs akutintag, jämte utförlig och korrekt, aldrig dementerad underskrift. Denna bild med underskrift ger komplett förklaring till DvD-rubriken:

Lisbeth Palme - mordets stora gåta

Omedelbar handläggning, tack, Säkerhetspolisen och Statsministern, i en för Sverige mycket oroväckande situation!

Sven Anér, journalist och författare, medlem av SJF, SFF och PK, aldrig på någon väsentlig punkt dementerad eller ifrågasatt i Palmesammanhang, däremot konsekvent nonchalerad.

Karlsrogatan 85 A, 752 49 Uppsala. 018-15 12 79 (förmodligen i dag avlyssnad).

./. Aktuell, i postningsögonblicket ej saboterad DvD-skiva, fotografi av Lisbeth Palme på Sabbatsbergsakuten, brev från Anér till bland andra Reportrar utan gränser, meddelande från Bo Alvberger till Sven Anér.

./. De tre saboterade dvd-skivorna . Så långt min ursprungliga julaftonsamälan till Säkerhetspolisen.

I detta ärende har därefter endast det hänt att Säkerhetspolisen remitterat saken till Riksenheten för polismål, Överåklagare Björn Ericson, samt att denne beslutat att förundersökning ej skall inledas, enligt nedanstående skrivelse:

2012-01-23. Till Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 UPPSALA

Underrättelse om beslut

Överåklagare Björn Ericson har fattat följande beslut i ärende där du är anmälare. Frågor om beslutet kan ställas till denne.

Tjänstefel

Id: AM-BR2012-851-F=, Ext ärendenr AD 159-15954-11

Förundersökning inleds inte

Uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.

23 kapitlet 1 § första stycket rättegångsbalken

Beslutet avser mt att polis har begått brott /Vad ”mt” bétyder vet jag inte. SA/

Jag vänder mig sålunda nu till Polismyndigheten i Uppsala, med följande motivering:

Någon reguljär polisutredning av detta enligt min mening mycket allvarliga ärende har över huvud taget inte förekommit. Det enda som skett är

att Säkerhetspolisen, uppenbarligen utan egen föregående utredning, remitterat ärendet till Riksenheten för polismål, samt

att överåklagare Björn Ericson vid Riksenheten beslutat att ej inleda förundersökning.

Men dessa åtgärder innebär ju på intet sätt en ordinarie polisutredning.

En reguljär polisutredning är av avgörande vikt i många sammanhang som gäller brott av detta slag. Sålunda kan hela skadeståndsfrågan över huvud taget inte behandlas så länge inte en polisutredning presenterats.

Jag listar nu sådana åtgärder som, vid en reguljär polisutredning, skulle ha vidtagits, Men Björn Ericson har sålunda

inte hört anmälaren, den förfördelade undertecknade Sven Anér,

inte hört den likaså förfördelade läroverksadjunkten och kulturdebattören Bo Alvberger,

inte hört den enda utomstående person som hittills berört ärendet, nämligen POSTENS säkerhetsman Alexis Larsson,

inte begärt in det mycket konkreta bevismaterial som föreligger, nämligen de tre saboterade och grovt förstörda dvd-skivorna med beteckningen ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”,

inte besvarat mina skrivelser i ärendet och underlåtit att besvara mina sju telefonsamtal till hans tjänstetelefon i Malmö.

Jag konstaterar då, i klarspråk, att Ericson ingenting gjort, och jag övergår därefter till en granskning av Ericsons beslut angående avbruten förundersökning, tidigare återgivet i denna skrivelse:

Ericson hävdar att någon förundersökning inte inleds eftersom

Uppgifterna i ärendet inte ger anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Jag hävdar nu, mycket bestämt, att de skäl Ericson anför inte kan godtas. De lagrum som åsyftas är RB 27:16 ff (telefonavlyssing, delvis tillämplig), samt BrB 4:8-9, (olovlig brevöppning).

Beträffande olovlig telefonavlyssning tar lagen, (BrB 4:8-9), närmast upp skyldighet för avlyssnande polis att inhämta domstolstillstånd (eftersom någon annan form av avlyssning uppenbarligen inte förutsatts), men lagrummens formulering ger ju mycket klart vid handen att olovlig telefonavlyssning måste beivras, med 2 års fängelse överst på straffskalan.

Beträffande olovlig brevöppning, BrB: 8-9, är lagen mycket explicit. Jag återger 8§:

Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.

Jag menar mycket bestämt att lagarna är mycket klara: för brott på de angivna båda punkterna stipulerar båda lagarna att fängelse i högst två år skall vara allvarligaste straff.

När nu Ericson hänvisar till RB 23:1, första st väcker han min stora förvåning. I detta lagrum sägs sålunda:

1§: Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Menar Ericson då att de brott som jag anmäler ej hör under allmänt åtal? Om det förhölle sig så skulle vem som helst när som helst kunna göra sig skyldig till de aktuella brotten utan att riskera påföljd, menar Ericson detta? Skulle vi, vilka som helst, Ericson och undertecknad Anér, till exempel, kunna utan hinder plocka försändelser ur personers postlådor och destruera innehållet? Min hypotetiska fråga känns givetvis absurd, och den leder till

Nr 2: Anmälan rörande grovt tjänstefel:

Jag anklagar överåklagare Björn Ericson för grovt tjänstefel, sedan han, under vilseledande hänvisningar till ett feldefinierat lagrum, lagt ned förundersökning rörande två allvarliga brott, mot brevhemligheten och telefonfriden, brott som är kriminaliserade i varje demokratisk stat. Jag begär att förundersökning omedelbart upptas mot Björn Ericson.

Vidare inger jag härmed till Riksenheten förpolismål

Nr 3: Begäran om överprövning av Björn Ericsons beslut

AD 159-15954-11, AM-7011-12.

Jag anser att Ericsons beslut i alla avseenden strider mot gällande lag.

Jag summerar dessa tre avsnitt av min skrivelse. Jag finner att hela ärendet präglats av en närmast total ovilja från överåklagare Björn Ericsons sida att med öppen blick gå in i detta från alla synpunkter mycket allvarliga ärende. Hans klara vägran att besvara telefonsamtal och brev från den ena förfördelade parten, alltså undertecknad Sven Anér, framstår för mig som skrämmande odemokratisk, liksom hans absoluta ointresse av att ta del av enda förekommande bevismaterial, som erbjudits honom, nämligen de tre, vid olika tillfällen grovt saboterade, dvd-skivorna ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”.

Enklaste polisutredning, om den initierats och fått löpa normalt, skulle givetvis ha innehållit de inslag jag nämner. Ericsons attityd har föga med normal svensk rättvisa att skaffa.

Jag begär sålunda överprövning under hänvisning till vad jag nu anfört samt till hela min kombinerade inlaga rörande begärd polisutredning, Ericsons tjänstefel samt begärd överprövning,

Skrivelsen går nu till Polismyndigheten i Uppsala, huvudsakligen avsnitt nr 1 men även övriga avsnitt bör beaktas, samt till Riksenheten för polismål, hela skrivelsen, att remitteras till gällande högre instans.

Det gäller en korrekt genomförd svensk rättsutövning.

Jag begär mina adressaters omedelbara besked avseende dnr och handläggare samt deras kommentarer.

Sven Anér, professionell undersökande journalist och författare, FK, DHS med propedeutisk juridik, debattör i dag framför allt i Palmeärendet, redaktör för egen blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

SFF, SJF, PK.

./. I anslutning till denna skrivelse inges fotografier av de tre aktuella, totalförstörda dvd-skivor, som utgör upptakten och bakgrunden till hela detta ärende. Bilderna inges sådana de föreligger på min blogg, enligt ovan. Anledningen till att fotografierna inges på detta sätt är att vid användande av papperskopior kvaliteten sjunker avsevärt. Jag betraktar alltså härmed de tre bilderna som ingivna. Inga övriga bilagor närsluts. SA.

Detta ex av min anmälan till Uppsalapolisen kom heller aldrig fram!

Bilder av de förstörda DVDskivorna

2012-01-26T14:40:00.005+01:00

Denna bild och ytterligare 15 har tagits av fotograf. Alla tre skivorna är fotograferade, men det finns inget samband mellan numret och tidsordningen på försändelserna.

Visa bildspel

Förundersökning inleds inte

2012-01-26T13:21:00.003+01:00

Den 23 januari i år beslutar överåklagare Björn Ericson att förundersökning inte inleds. Jag går omedelbart vidare i rättspyramiden.
SA

Kommentarer

2012-01-25T12:01:00.000+01:00

Kommentar: ”Vittnen kom för att stanna!”

Ja visst! När nu detta fantastiska, ibland skrämmande Internet har möjlighet att svälja otroliga mängder text – visst, varför inte lägga ut all denna text på nätet!

En mängd administration kommer till, men det finns i dag, i en annan generation än min egen, personer som har detta revir som sitt eget och som med några handgrepp – nå, rätt många handgrepp – kan lista ”en databas med alla fakta samlade. Jag föreslår dessutom en nätsida som en forskningsstation för dem som vill ägna sig åt att försöka uppklara mordet”,

som Anonym skriver den 17 januari.

Vad jag själv kan bidra med är att jag, givetvis kostnadsfritt, ställer allt mitt tillgängliga material till förfogande: alla böcker från ”Polisspåret” till ”DE SAMMANSVURNA”, hela den nu löpande bloggen osv.

I sammanhanget kan annars säkerligen upphovsrättsliga frågor komma in i bilden; hur vet endast jurister.

Men svårigheter är till för att lösas – kan Google kan vi!

Vem vill gå in i denna säkerligen delvis svårgenomträngliga djungel? Själv avstår jag, med ålderns rätt om inte annat. Men saken har all min support!

Sven Anér (med många utropstecken, det är saken värd!)

Säk: Har ärende AD-159-15954-11 stannat upp?

2012-01-25T11:59:00.001+01:00

25.1.2012.

Till Säkerhetspolisen, rubr ärende:

Sedan Säkerhetspolisen den 1 januari i år remitterat detta ärende till överåklagare Björn Ericson har jag inte fått något ytterligare livstecken; har affären gått i stå?

Jag frågar av flera anledningar: Nr 1: När jag ursprungligen vände mig till Säkerhetspolisen, satte jag då i gång en normal polisutredning (som om jag hade vänt mig till polisen i Uppsala, där jag bor) ? Med andra ord: vidtog Säkerhetspolisen då normala polisiära åtgärder, eller såg Säkerhetspolisen som sin uppgift att endast remittera ärendet till Ericson? Har, med andra ord, vissa polisiära åtgärder i denna sak aldrig blivit vidtagna?

Jag frågar eftersom såväl POSTEN som TELIA, dit jag vänt mig med skadeståndsanspråk, understryker att ingenting kommer att hända i denna fråga förrän polisen framlagt sin grundliga utredning, Och Björn Ericson i Malmö är ju inte polis. Jag har frågat Ericson om han i dag anlitar poliser i ärendet, men jag når inte Ericson.

Jag ber alltså om Säkerhetspolisens svar på denna punkt, vilken även i högsta grad berörs av punkt

Nr 2, nämligen säkerhetsaspekterna. Dessa är ju många, och jag vet i dag inte om de är granskade över huvud taget. Jag listar några:

Pågår brevöppning av Alvbergers och ev min post fortfarande?

Dito beträffande våra telefoner?

Görs någonting för att granska/stoppa denna trafik?

Inser Säkerhetspolisen att den rådande situationen skapar stor oro, inte bara hos Bo Alvberger och mig själv, utan även, i hög grad hos våra närmaste?

Jag får, Säkerhetspolisen, en känsla av att Björn Ericson tar ärendet tämligen lugnt, och jag är bekymrad över att jag aldrig når honom, vare sig via brev (som ej besvaras) eller vid försök till telefonkontakt. Ge mig en förklarande kommentar! Jag uppskattar självfallet Säkerhetspolisens inledande åtgärd, det enda som hänt i saken!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Päls eller kappa – jag ber RÅ svara!

2012-01-25T11:58:00.000+01:00

25.1.2012. Till Riksåklagaren, ANGELÄGET!

Alltsedan de första timmarna efter mordet på Olof Palme publicerade polis och åklagare, inte minst Stockholms dåvarande länspolismästare, uppmaningar till den svenska allmänheten med innebörd att detta vore ett spaningsmord samt att myndigheterna behövde all hjälp i form av informationer rörande mordet. Så småningom utlovades en belöning till lyckosam uppgiftslämnare, med som högst 5 miljoner. Allmänhetens stöd behövdes oundgängligen, var budskapet.

I dag är spaningsläget i princip oförändrat, varför RÅ och rikskriminalpolisen rimligen är i samma trängande behov av informationer som skulle kunna leda mordutredningen framåt.

Jag finner det i denna situation märkligt att de informationer som jag själv på senare tid lämnat till RÅ och rikskriminalpolisen över huvud taget inte har noterats, endast lagts till handlingarna, nu senast med kommentaren att ärendet vore avslutat.

Nej, RÅ, ärendet är inte avslutat. Jag preciserar nu mina uppgifter rörande den centrala frågan om Lisbeth Palmes klädsel vid Dekorima, och jag skriver enkelt men enligt min mening med ofrånkomliga slutsatser. Alltså:

Nr 1: Lisbeth Palme har, före mordet och fram till det ögonblick då hon går in i Olofs ambulans, varit iförd brun mockapäls. Denna uppgift har, så vitt jag kunnat se, aldrig lämnats som specifikt påstående, utan endast i form av ett beslagsprotokoll från Stockholmspolisen samt i form av utlåtanden från bl a Stockholmspolisen och senare rikskriminalpolisen, Naturhistoriska riksmuseet, Statens kriminaltekniska laboratorium samt Bundeskriminalamt i Wiesbaden. Dessa institutioners verksamhet är dock aldrig kopplad till vad Lisbeth Palme företagit sig under mordkvällen utan bygger endast på vad Lisbeth Palmes tillvaratagna persedlar kunnat ge i form av information.

Det finns inga klara vittnesmål som utsäger att Lisbeth Palme bar en mockapäls vid biobesöket och vid Dekorima. Det närmaste jag kunnat hitta återfinns i spaningsuppslagen L 1634 och L 1636-1, där, som Rå vet, två vittnen berättar att Lisbeth Palme vid ett tillfälle under bioföreställningen ”tappade sin hatt”, vilken togs upp från golvet och återbördades till Lisbeth Palme.

När Göteborgs-Posten den 2 mars 1986 publicerade den, som det skulle visa sig, klart sensationella bilden (bifogas med bildunderskrift) av Lisbeth Palme vid en polisbil iförd en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, borde alla uppgifter om en mockapäls omedelbart ha ifrågasatts: Hade Lisbeth Palme bytt från mockapäls till tygkappa under sin avslutande färd med polisbil till Sabbatsberg, sedan hon någon gång under ambulansfärden övergett Olof och gått över till en polisbil? Denna fråga, och flera andra, diskuterades redan i årgången för år 2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt men nådde knappast någon ytterligare publicering.

Två bilder från Sabbatsbergsakuten, tagna av resp pressfotografen Ulf Karlsson vid Lars Christiansons kommissariebil kl ca 23.42 resp av pressfotografen Almqvist ett ovisst antal minuter senare, (bilderna bifogas i fotostatkopior), visar att Lisbeth Palme ostridigt bar den mörka tygkappan vid två tillfällen vid Sabbatsberg.

Frågan får då bli: har Lisbeth Palme aldrig under mordkvällen, före, under och efter mordet, burit en mockapäls utan hela tiden obrutet burit den mörka tygkappan?

Här går jag över till

Nr 2: Bar Lisbeth Palme den mockapäls, som omedelbart efter mordet sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden för laboratorieundersökningar, fram till en punkt någonstans på ambulansens väg från Dekorima till Sabbatsberg, varefter pälsen byttes ut mot kappan?

Det får bli spekulationer från min sida. Mockapälsen skulle i så fall ha tagits om hand, kanske av polis, under den avbrutna ambulansfärden. Men det finns ingen bild av Lisbeth Palme bärande mockapälsen, och så vitt jag kunnat finna heller inga vittnesuppgifter.

Jag konstaterar att det är tänkbart att Lisbeth Palme burit pälsen vid något tillfälle, men detta är ingalunda bevisat. Att Lisbeth vid flera tillfällen burit den mörka tygkappan vad Sabbatsberg är fullt klart bevisat.

Jag fortsätter med att beskriva ytterligare omständigheter och frågor i detta mycket viktiga sammanhang:

Nr 3: Hela påståendet om att Lisbeth Palme blev påskjuten vid Dekorima saknar stöd, med undantag för uppvisad och påstått genomskjuten päls och ”T-shirt”. Jag hävdar mycket bestämt att detta handlar om rena arrangemang från förövargruppens sida. Jag menar att separata påskjutningar mot pälsen resp mot ”T-shirten” utförts efter mordet, under laboratorieförhållanden. Att observera är att påskjutningarna då har måst utföras med användande av det faktiska mordvapnet; Bundeskriminalamt konstaterar full överensstämmelse mellan blyisotopspären i Olof Palmes vävnader resp i de båda plaggen. Samma vapen har alltså använts. Det är i dag omöjligt att säga om dessa påskjutningar skett före eller efter själva mordet.

4: En annan viktig fråga som diskuterats är varför det framstått som så viktigt att påstå att Lisbeth Palme beskjutits? Svaret har hittills förmodats vara ett önskemål att kunna visa att Lisbeth Palme befunnit sig i livsfara och att hon verkligen blev beskjuten. Gärningsmannen skulle då ha varit en person som velat döda även Lisbeth Palme.

Men hur kunde en gärningsman, som träffade Olof Palme med absolut dödande precision, missa en måltavla som Lisbeth Palme, som befunnit sig kanske mindre än en meter från gärningsmannen? Och hur skulle en kula ha kunnat ta denna märkliga väg: mellan päls och ”T-shirt”, utan att nämnvärt, eller alls, skada Lisbeth Palme på ryggen?

5: Till denna fråga ansluter sig det mycket märkliga förhållandet, specifikt påtalat av juristkommissionen, att Lisbeth Palme, som efter den påstådda beskjutningen hela tiden befinner sig i professionell sjukhusmiljö (ambulans och Sabbatsbergsakuten), aldrig begär ett rättsintyg och att en professor i dermatologi, som ytligt granskar Lisbeth Palmes rygg, inte ställer samma krav på rättsintyg.

Ett klart vittnesmål från dermatologen lyder:

”Jag vek upp Lisbeth Palmes till synes helt oskadade blus och baddade en lätt rodnad.”

Knappast en faktisk skottskada.

6: Om det förhåller sig så, som jag förmodar, nämligen att de engagerade vetenskapliga laboratorierna direkt blev förda bakom ljuset av svensk polis och svenska åklagare, är detta förhållande synnerligen allvarligt. Men jag menar att det är Riksåklagarens absoluta skyldighet att utan förutfattad mening granska hela detta komplex av frågor. Annars förblir den svenska rättsstaten ett frågetecken.

Jag önskar ett snabbt svar i sak. Skulle någon eller några av mina informationer och påståenden enligt RÅ utgöra brott utgår jag från att RÅ vidtar nödig åtgärd.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. 2 bilder i fotostatkopior.

Vill Björn Ericson ha mailade bilder av dvd-skivorna?

2012-01-24T11:57:00.000+01:00

24.1.2012.

Björn Ericson, Riksenheten för polismål, Malmö.

Björn Ericson, Jag har sökt dig per telefon under den här veckan, men jag har inte nått dig.

Jag frågar nu: Kan jag maila fotografier av de så grovt saboterade dvd-skivorna, och vilken mailadress ska jag i så fall använda?

Jag anser, som jag tidigare skrivit till dig, det vara av yttersta vikt för den fortsatta utredningen att se hur dvd-skivorna ser ut. Som jag sagt tidigare kan även själva skivorna överlämnas till dig, under betryggande förhållanden. Låt mig också tillägga att denna tid är mycket prövande, inte bara för Bo Alvberger och mig utan även för våra familjer, eftersom vårt privatliv kränks. Vi kan inte veta om våra telefoner fortfarande är avlyssnade och om brev fortfarande öppnas.

Ytterligare en sak: POSTEN och TELIA tar inte upp mina skadeståndsanspråk förrän när en polisutredning föreligger: pågår i dag en polisutredning eller endast en åklagarutredning? Anlitar du polis för den fortsatta utredningen?

I skuldfrågan kan jag naturligtvis inte utesluta säkerhetspolisens koppling eller medverkan.

Den första dvd-postningen skedde den 14 december, och i dag har vi den 24 januari. Både Bo Alvberger och jag skulle uppskatta om ärendet kunde föras vidare! Sabotage som vid tre separata tillfällen riktats mot vår hemfrid känns mycket oroväckande, före ett eventuellt uppklarande!

Mycket oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Till Rikskriminalpolisen. Palmeenheten:

2012-01-23T11:56:00.000+01:00

23.1.2012. Jag översänder, i fotostatkopior, dels Ulf Karlssons fotografi, vilket enligt mina noteringar togs ca kl 23.42 mordkvällen den 28 februari 1986, dels sidorna 8/00:5. 9/00:3 samt 11/00:9 ur årgången för år 2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt.

Jag önskar nu Palmeenhetens kommentarer till Ulf Karlssons fotografi och till bilder och bildunderskrifter på sidorna 8/00:5 och 9/00:3. Jag önskar vidare rikskrims förklaring till att Stockholmspolisen, på sin tid, över huvud taget fick tillgång till dessa bilder, dels en förklaring till att rikskriminalen, enligt PALME-nytt-sidan 11/00;9, utan att vara ombedd, tar det egna initiativet att sälja bilderna till mig.

Det råder enligt min mening ingen tvekan om att bilderna faktiskt föreställer Lisbeth Palme. Hon bär samma vita stövlar på såväl Ulf Karlssons som Stig Almqvists bilder, och båda två fotograferna noterar också, var för sig, att bilderna föreställer Lisbeth resp Lisbeth och Mårten Palme.

Jag sätter värde på ett snabbt och utförligt svar!

Angelägen och oroad hälsning!

Sven Anér

Det otroliga ”Roger”-beviset fäller rättssamhället

2012-01-21T11:36:00.001+01:00

Det har varit fel från allra första början. Påståendet att vittnet Roger Östlund skulle ha sett Christer Pettersson vid biografen Grand ca kl 23 - 23.10 är och har alltid varit ohållbart, eftersom Roger, enligt polisens fem egna och mycket trovärdiga vittnen, Pia Engström och ”flygtrafikledaren” bland andra, placerar Rogers något vingliga ankomst till biografen Grand vid kl 23.30.

Detta är så solklart, och har hela tiden varit solklart i förundersökningsprotokollet från våren 1989, men den svenske riksåklagaren drar sig inte för att löpa linan ut och håller sig fast vid kriminalinspektören Thure Nässéns ursprungliga, redan i konceptionen skrämmande cyniska lögn,

Christer Pettersson var aldrig vid biografen Grand denna vinterkväll, och han blev följaktligen aldrig sedd av Roger. Skulle han ha blivit sedd kl 23.30 – vilket han inte blev – hade saken ändå varit ointressant, eftersom mordet skedde kl 23.28.

Men RÅ, som i denna affär biter huvudet av skammen och låtsas lita på det sena och vaga vittnet Roger Östlund, drar med sig Roger och Christer upp till Högsta domstolen i en fantasmagori utan tillstymmelse till stöd i den faktiska verkligheten. Så här sa RÅ:s trogne medarbetare Jan Danielsson när han, möjligen något andfådd, anlände till HD:

Vad angår frågan om /huruvida/ Christer Pettersson varit vid Grand omkring kl 23.00, dvs vid tiden för föreställningens slut, har genom A:s /svarttaxivittnets/ uppgifter även den saken kommit i ny belysning. Inte heller A kan rimligen ha förväxlat Christer Pettersson med någon annan. Christer Pettersson var en person som han kände sedan tidigare. Jag menar sålunda att det genom A:s uppgifter i förening särskilt med de uppgifter som lämnats av Roger Ö och flygtrafikledaren nu kan bevisas att Christer Pettersson var vid Grand också när föreställningen slutade.

Detta är ett i lager på lager otroligt aktstycke, en smörgåstårta från det högsta svenska åklageriet. För vad flygtrafikledaren faktiskt säger till förhörande polis några dagar efter mordet på Olof Palme är att

strax efter kom det in en man - i biograflobbyn – klädd i en grön parkas. Mannen såg härjad ut. Han frågade E /flygtrafikledaren/ om denne hade något plåster. E drog sig undan mannen. Mannen ställde sig vid telefonautomaten. Klockan var vid detta tillfälle c:a 23.30.

Alltså när flygtrafikledaren säger ”ca 23.30” påstår RÅ att flygtrafikledaren sagt ”omkring kl 23.00”. Och detta vill RÅ att HD ska tro på. HD tror inte säkert, men slår heller inte något larm. Detta sker den 5 december 1997, alltså närmare tolv år efter mordet och närmare tio år efter den första hämtningen av RÅ:s egen syndabock, Christer Pettersson.

Ett allvarligare övergrepp i rättssak torde aldrig ha begåtts i Sverige, och då det begås är det den högste svenska åklagaren som står bakom. RÅ ljuger, och därmed är allt, allt inom Christer Pettersson-affären och inom hela Palmeaffären en enda stor kletig lögn, inte minst allt officiellt blaj om Lisbeth Palmes uppträdande på arenan.

Vad jag här har skrivit är ju sannerligen inte nytt. Jag skrev det först 1990 i ett kompendium som heter ”Fyra Nycklar”, och jag har aldrig släppt saken. Men mina journalistkolleger har inte nappat; det skulle ha känts för farligt.

Med feghetens signum överlämnar mina kolleger saken till eftervärlden. För att få stanna där? Nej, så sannerligen!

Sven Anér

Brottslig brevöppning i Palmeärendets spår!

2012-01-19T11:53:00.001+01:00

19.1.2012. Till Riksdag & Departement, 111 28 Stockholm.

Tre av Posten saboterade och förstörda dvd-skivor med titeln ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” vållar oro inom inte bara POSTEN utan också inom TELIA, säkerhetspolisen och Riksenheten för polismål, överåklagare Björn Ericson.

Saken, komprimerad: Undertecknad Sven Anér hade den 19 november i fjol arrangerat ett allmänt möte på Tuna bygdegård i Uppland, där jag diskuterade Lisbeth Palmes eventuella koppling till mordet på Olof. Av mötet blev en filmad dvd som försäljs av mig.

Kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo önskade recensera dvdn i en tidskrift, varför han bad mig att sända honom ett ex. Detta kuvert sändes som vanligt brev den 14 december i fjol och framkom till Alvbergers adress i Värnamo den 15 december, öppnat och åter förslutet och med dvdn repad och raspad och försatt ur spelbart skick. Nya dvd-skivor sändes den 15 och 20 december, varvid samma makabra procedur upprepades: öppnade kuvert, saboterat innehåll, en av skivorna ”nedsmetad med något brunt klet”, enligt Alvberger. Tre separata ingrepp, vilket kanske är unikt.

Saken har i dag blivit ett ärende hos säkerhetspolisen, AD-159-15954-11, och det ligger alltså just nu remitterat till Riksenheten för polismål i Malmö, överåklagare Björn Ericson. Sven Anér har, för att sätta fart på ärendet, begärt skadestånd om 5 000 kronor från såväl POSTEN som TELIA.

Det faktum att fallet nu ligger hos Riksenheten för polismål visar att det är just poliser som är misstänkta; endast sådana fall går till denna riksenhet.

Jag kan naturligtvis inte undgå att knyta den olovliga brevöppningen, och den eventuella olovliga telefonavlyssning som torde ha föregått de postala ingreppen, till dvd-skivans innehåll: kopplingen av Lisbeth Palme till mordet på Olof.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Till redaktionen: Säkerhetsmannen Alexis Larsson finns inkopplad på POSTEN. Även juristerna vid POSTEN och TELIA, samt, som nämnt, överåklagare Björn Ericson vid Riksenheten för polismål i Malmö.

Hjälp mig med TELIA!

Björn Ericson, Riksenheten för polismål

Arende AD 159-15954-11:

Jag fick i dag på eftermiddagen ett samtal från en kvinna vid TELIA med ett –sonnamn (hon upprepade aldrig namnet), som meddelade att hon läst ett brev från mig (jag har skrivit flera brev) i ovanstående ärende, men underströk att hon inte kunde ge mig något som helst svar mer än att polisen får ta hand om detta ärende och så småningom höra av sig till mig.

Svaret känns torftigt. Att ett företag inte skulle få kommunicera med en förfördelad kund framstår som mycket egendomligt. Men förhållandet understryker ju ärendets vikt. Vad jag själv vill understryka, beträffande eventuell telefonavlyssning, är detta:

Bo Alvberger och jag har inte haft annan kontakt i detta ärende, innan det började rulla, än per telefon. Inga tidigare brev i just denna sak, och vi har inte haft några personliga sammanträffanden. Jag har alltså mycket svårt att förstå hur arrangörerna av de tre brotten kunnat fokusera just på Alvberger och mig, tillsammans, om inte avlyssning av min telefon, eller av båda telefonerna, har skett. Detta förhållande, i förening med den bevisligen företagna olovliga brevöppningen, känns mycket oroande, som en mycket allvarlig kränkning av min och min fru Lenas hemfrid. Är jag avlyssnad i dag? Det kan jag ju inte veta; det ligger i olovlig avlyssnings karaktär att allt sker hemligt. Självfallet. Vi är allvarligt kränkta. Tre gånger kränkta.

Jag vill vidare än en gång understryka vikten av att du tar del av det föreliggande bevismaterialet, dvs de tre saboterade dvd-skivorna. Detta sabotage är ju också ett ytterst allvarligt ingrepp inte bara i vår hemfrid utan i min yrkesverksamhet som författare och journalist, en verksamhet som sägs vara omgärdad av lagens regler och omtanke. Jag hoppas nu på klarhet från din utredning. Om rättssamhället har frågor i samband med Lisbeth Palmes eventuella koppling till Olofs död måste ju denna sak prövas öppet, av åklagare och domstol. Aktiviteter av det slag som nu drabbar mig och Alvberger hör självfallet inte hemma i en rättsstat.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Ärendet Quick eskalerar, gåtan tätnar – men SvD rycker på axlarna!

2012-01-19T11:52:00.000+01:00

19.1.2012. I går meddelades att Thomas Quick, med sitt nya namn Berglöw, har beviljats resning i det mest dramatiska av de aktualiserade mordfallen, mordet på den unge Johan Asplund, som blev ett riksärende då det begav sig.

Men SvD:s redaktionsledning tycker att ”inte Quick nu igen” och presterar inte en rad i ämnet idag. Detta är en pervers journalistisk bedömning. I själva verket blir alla nya resningar i detta mål ett allt allvarligare krisartat memento för slappa svenska myndigheter, som godtroget låtsats tro på Quicks allt märkligare påståenden.

För varje resning som tillkommer blir frågan allt skarpare: vilka låg faktiskt bakom Quicks alla självpåtagna mord? Hur kom Quick på idén att ta på sig just dessa mord?

Det mesta pekar på att Quick, som på ett märkligt sätt hela tiden blev polisers och åklagares och psykologers gullgris under de allt makabrare ”utredningarna”, i själva verket, i sina drogade tillstånd, motståndslöst matades med den information som skulle hjälpa denna nedgångna överhet att så bekvämt klara av ännu ett litet mord.

Allt fler verkliga mördare i Sverige och Norge (!) går nu fria, men någon drastisk specialundersökning av detta unika ärende triggas inte. Och nu meddelas att Stockholmspolisen i dag inte löser mer än 14 procent av anmälda brott, trots nya färska miljarder.

Det ligger ett konstitutivt fel i detta. Ett kusligt och cyniskt konstitutivt fel.

Sven Anér

”Skadestånd, 5 000 kronor”

2012-01-19T11:51:00.000+01:00

19.1.2012. TILL TELIA, högsta ledningen och juristerna!

Med hänvisning till utlåtandet från Riksenheten för polismål, 2012-01-10, Björn Ericson, i ärendet under rubriken

AD-159-15954-11, ”Skrivelse om olovlig avlyssning mm”

begär jag av Telia

ett skadestånd om 5 000 kronor;

beloppet torde insättas på mitt pg 75 05 55-5.

Jag önskar omedelbar reaktion från TELIA samt besked om vilken befattningshavare som kan bli min förhandlingspart i detta ärende.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Skulle en myndighet handla som POSTEN och TELIA?

2012-01-18T11:51:00.000+01:00

18.1.2012.

Jag är, som mina bloggbesökare så väl vet, van att föra strider mot regering och myndigheter, och där känner jag mig på min mammas gata. Ofta får jag ett klent gensvar, mina önskemål går inte alltid igenom, men jag släpps ändå in i systemet. Jag finns där som registrerad, numrerad, diarieförd part.

Det ger en viss trygghet, ett visst fotfäste.

Men att strida mot de icke myndighetsbaserade POSTEN och TELIA är något helt annat. Jag fastnar, som jag tidigare beskrivit, i ett grått opersonligt nät av anonyma, nödtorftigt artiga kvinnoröster, som undrar och undrar vad det är jag vill och varför jag vill. ”Vad gäller saken?”

Då blir jag stingslig. Jag kan inte redovisa hela min dvd-affär ideligen, ideligen, för en person som för mig bara är en röst. Jag säger att jag vill tala med en jurist, men det går inte. Efter över en halvtimmes stillsamt andligt slagsmål lägger jag till sist på luren efter att ha blivit bistert tillrättavisad av säkerhetsmannen Larsson, som inte älskar mig, som har fått mig för sina synders skull och som ser mig som ännu icke häktad, får jag en känsla av.

Det ginge att tänka sig att denne Larsson skulle ha satsat på en liten ursäkt. Inga märkvärdigheter, men ett litet ”sorry” hade väl inte varit otänkbart? Jo, från Larsson.

Är det här POSTENS och Larssons och TELIAS normala beteende vid deras kontakter med kunder som blivit grovt förfördelade? Det tror jag inte. Jag tror att det är den nära kopplingen till Palmeärendet som får folk, som inte vill tala med mig för allt smör i Småland, att viska ”hu”, ta bort mannen! Jag väntar i nio minuter i telefonen, livligt påhejad av en vårdad damröst som lögnaktigt påstår att mitt samtal är av värde för POSTEN och att POSTEN hoppas att jag väntar lite till. Så småningom tystnar även den automatiserade damen, och jag sitter ensam med min ljudlösa telefon, en ensamhet som vid en nunatak på Grönland, kan jag tänka mig.

Nej, jag tror inte att det här är standard behaviour från Postens sida. Eller TELIAS (som hittills inte gett mig tillstymmelse till livstecken; POSTEN har dock gett mig Larsson). Det är det eviga smittade Palmeärendet som slår till. Jag är frilansförfattare, redan det är skumt. Vilket företag? Ja, Sven Anér Förlag? Jaså. Jaha.

Det ligger en vittring kring allt som rör Palmeärendet, en vittring som röjs av byråkrater som när knarkhundar nosar sig till amfetamin. Palmeärendet? Nej, det ska vi inte röra, nej jag får inte koppla till en jurist. Palmeärendet vänder allas taggar utåt, och är du så djävla korkad att du skickar en dvd (Tre. Tre? Ja ändå värre då) som det står ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” på, så får du skylla dig själv om det går lite snett. Ja, jag spånar. Och skadestånd vill du ha? Det ska vi nog bli två om. Larsson lät speciellt amper då skadeståndet kom på tal. Det tyckte han visst inte om.

På med luren en sista gång, en sista tröstlös gång. Tyvärr – eller vad jag ska säga – deppar jag inte ner mig särskilt länge. Jag sätter mig vid ordbehandlaren igen. Den är mitt vapen. Tills någon börjar hoppa kråka på den också.

Sven Anér

Besvarar POSTEN inte brev? Vill inte tala i telefon?

2012-01-18T11:49:00.000+01:00

18.1.2012. Till POSTEN – än en gång. Klockan är nu 13.30 denna onsdag, och jag har suttit sedan 13.05 i er växel. Skickats fram och tillbaka mellan kundtjänst och olika anonyma röster. Jag har bett att få tala med någon av juristerna, men detta var tydligen en majestätsförbrytelse, eftersom växeln aldrig får koppla till juristerna utan bara till kundtjänst, och i kundtjänsten sitter jag ett antal minuter med löfte att bli kopplad, varpå ingenting händer och jag ger upp. Hamnar så småningom hos er säkerhetsman Alexis Larsson, som är mycket ljumt intresserad av min affär. Larsson tror sig veta att det finns ett registreringsnummer för ärendet, men det tänker han inte ta fram, och vad som händer med min skadeståndsansökan lyckades han inte förklara för mig.

POSTEN: jag är journalistveteran, jag vet hur jag ska skaffa mig ett besked – i normalfallet alltså. Men POSTEN har vattentäta skott och bryr sig uppenbarligen inte om ett så skrämmande fall som mitt, med tre på varandra följande dvd-skivor saboterade medan de befunnit sig i POSTENS hägn. Inte mycket till hägn.

Kan vi åtminstone göra så här:

EN JURIST RINGER MIG!

Är det för mycket begärt? Jag har, före min pensionering, varit anställd vid Dagens Nyheters redaktion och vid Sveriges Radio-TV. Där ingick det i våra självklara sysslor att om en allmänhet ringde vi skulle hjälpa denna allmänhet till rätta. POSTEN tror att allting löses via en koppling till Kundtjänst, men motsatsen är fallet. Följ nu mitt lysande förslag:

EN JURIST RINGER MIG!

Sven Anér, fil kand, civilekonom, journalist, författare, SFF, SJF, PK

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Är justitiedepartementet intresserat?

2012-01-18T11:47:00.000+01:00

18.1.2012. Till Justitiedepartementet.

Kort men mycket väsentlig fråga till justitiedepartementet, som 1994 beställde en statlig granskningskommission i Palmeärendet:

Kommissionen påstår, i sin rapport till departementet sommaren 1999, att Olof Palme anlände till Sabbatsbergs akutintag

kl 23.31.40,

medan enda föreliggande officiella dokument, Olof Palmes patientkort, är instämplat

kl 23.35.

Jag begär att justitiedepartementet omedelbart utreder och klargör. JO Hans-Gunnar Axberger, som tjänstgjorde som kommissionens huvudsekreterare, kan säkert hjälpa till.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

När skedde mordet?

2012-01-17T11:46:00.000+01:00

17.1.2012.

Bloggbesökare har påpekat att granskningskommissionen, efter en lång och detaljerad men samtidigt vag tidsuträkning, kommer fram till att

23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC /länsalarmeringscentralen/ enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.

Men det uppseendeväckande är att Sabbatsbergs akutmottagnings egen ankomsttid för ambulansen med Olof Palme är instämplad på Olofs patientkort till 23.35, sålunda 3 minuter och 20 sekunder senare än LAC-tiden! I själva verket kan det ha handlat om uppemot 4 minuter senare, eftersom patientkortet kan ha klockstämplats medan ambulansen var inrapporterad men ännu inte hunnit ända fram.

Jag for själv till ambulansmottagningen och granskade Olof Palmes patientkort. Stämpeln hade mycket riktigt slagit in ”23.35”.

Hur kan då granskningskommissionen säga 23.31.40, en tidpunkt byggd enbart på en obekräftad uppgift från den ambulansförare som körde Olof, ensam, till Sabbatsberg? Lisbeth Palme hade, som jag berättat på bloggen, övergett Olof flera minuter tidigare och inte anlänt förrän ca 23.42 till Sabb.

Att en statlig granskningskommission helt nonchalerar den enda säkra tidsuppgiften rörande Olofs ankomst till Sabbatsberg, 23.35 (23.36), är förstås både obegripligt och upprörande.

Åt tiderna kring mordet ägnade jag stort intresse i min första bok om Palmemordet, ”POLISSPÅRET” (1988), men exakta, otvetydigt dokumenterade uppgifter har knappast funnits, utöver den klockade stämpeluppgiften på Olof Palmes patientkort.

Uppenbarligen har ett intresse förelegat hos, om jag får kalla dem så, arrangörerna, att presentera hela mordhanteringen som korrekt och snabbt avklarad, medan verkligheten visar motsatsen. I ett försök till tidsschema, som jag återger i slutet av ”Polisspåret”, noterar jag mordtiden till ”23.21.30, möjligen något tidigare”, medan jag senare, sedan jag sett Olofs patientkort, anger ankomsttiden till Sabbatsberg till 23.35

En genomgång av min tidlista visar rent groteska diskrepanser. Sålunda anländer Gösta Söderström, med Ingvar Windén som chaufför, kl 23.30 till Dekorima, enligt såväl Söderströms som Windéns klockor. Att dessa båda då är första poliser på platsen har aldrig ifrågasatts. Men enligt myndigheternas tider kommer Söderström/Windén till Dekorima kl 23.24, och därefter kommer faktiska och påstådda klockslag genomgående att skiljas åt med just dessa sex minuter.

Är detta viktigt? Ja, det är ytterst viktigt. Därför, till exempel, att om Sollentunaambulansen lämnar Dekorima, som myndigheterna påstår, kl 23.28 skulle Olof Palme varit borta från brottsplatsen två minuter innan Söderström anländer! Och så vidare, i en ständig förskjutning. Jag läser på ”Polisspårets” pärm:

Dödsskottet mot Olof Palme föll ett antal sekunder efter klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986.

Det vet vi.

Men vad hände sen? Och NÄR hände det?

Polis och åklagare, makt och myndighet påstår att räddningsarbete och polislarm utlöstes omedelbart. Men ett tiotal vittnen säger att det tog tid. Att allt tog tid. Att det tog sex minuter längre tid.

Sex magiska minuter.

POLISSPÅRETS sex magiska minuter.

Uppgifter stämmer inte, uppgifter går inte ihop, och i Sven Anérs dagbok från oktober december 1987 tar POLISSPÅRET form.

Men den statliga granskningskommissionen läste aldrig mitt POLISSPÅR. Den visste bäst. Den visste sex minuter rätt fast de var fel.

Sven Anér

"Fem vittnen måste ha fel om Lisbeth har rätt!"

2012-01-17T11:44:00.001+01:00

17.1.2012.

Den politiska debattören Lena Andersson skriver, i essän ”Elementär induktion”, ingående i samlingen ”Förnuft och högmod” (Natur & Kultur 2011):

För att Lisbeths historia ska stämma måste fem vittnen ha helt fel.

Det är ett mycket klart uttalande. Och serien av kritiska uttalanden, riktade mot Lisbeth Palmes utsagor i mordsammanhanget, är mycket lång; jag tror aldrig att jag har läst en så diger katalogaria i ämnet. Några exempel:

Lisbeths beteende åren efter mordet har varit synnerligen märkligt; den motsträviga inställningen till polis och rättsväsende, det kategoriska utpekandet av Christer Pettersson, den kompromisslösa hållningen, oviljan att samarbeta och det synbara ointresset av att lösa mordet. ---

Lisbeth Palme ger under den första tiden efter mordet flera skiftande vittnesmål om gärningsmannens utseende och klädsel. ---

Vid konfrontationen med Christer Pettersson i december 1988 säger Lisbeth Palme inte bara ”Det ser man vem som är alkoholist”, vilket är nog så avslöjande. Hon säger också: ”Han stämmer med min beskrivning.” Han stämmer med ”den påhittade beskrivningen”.

Lena Andersson lägger stor vikt vid paret Palmes märkliga korsande av Sveavägen, för att titta in i skyltfönstret till en stängd klädesbutik, Sari.

Men om det i stället utspelar sig någon form av avtalat möte vid Tunnelgatan måste Lisbeth Palme efter mordet hitta på en orsak till varför de gör detta i övrigt omotiverade sidbyte, En klädbutik blir då mycket lämplig.

Och så vidare, och så vidare.

”Den som har störst orsak att dölja…”, ”tvingas hon hålla fast vid det för all framtid…”, Lisbeth Palmes beteende åren efter mordet har varit synnerligen märkligt…”

Lena Anderssons kritik mot Lisbeth Palmes ”beteende” (ordvalet är signifikativt) slutar aldrig. Hela essän mynnar ut i raka och aldrig väjande uttalanden:

Det verkar otroligt konstigt att en människa skulle kunna komma så nära Olof Palme utan att Lisbeth märker något alls.

Så långt intressant, klart intressant. Men så kommer, på sidan 181, halvt osynligt insmuget i ett långt stycke som söker förklara varför människor ljuger:

Men hon är också den som har störst orsak att dölja vad som egentligen händer. Självklart inte för att hon är inblandad eller något sådant nonsens. Människor undanhåller fakta av helt andra skäl.

Med denna nästan makabra västgötaklimax rycker Lena Andersson undan mattan för både sig själv och hela den i övrigt tämligen korrekt redovisade, tunga kritiken mot Lisbeth Palmes ”beteende”.

Den svärtade meningen nyss är så egendomlig att jag undrar om Natur & Kulturs förlagsredaktörer haft ett finger med i spelet:

”Nej, Lena, du måste få in något om att Lisbeth Palme är helt oskyldig!”

Har den repliken uttalats, och har Lena gett med sig? Frågan måste få ställas, men den får knappast något svar.

För en statsministerfru föreställer jag mig att minsta oro för att makens statsmannarykte ska solkas eller att det som utspelat sig just före mordet blir svårt att förklara för svenska folket, är tillräcklig för att reflexmässigt välja tystnaden.

Jaha. Men om Lisbeth Palme ljuger kring mordets viktigaste fakta, är hon då inte inblandad? Nonsens, säger Lena Andersson.

Jag tycker Lena Andersson på denna avgörande punkt talar nonsens.

Sven Anér

Kan Palmemolnet bidra till social oro?

2012-01-16T11:41:00.001+01:00

16.1.2012.

Jag läser på TV 4 Text sen vi kommit hem från en halkig dag inne i Uppsala; två gamla personers rädsla för halka är ytterst påtaglig. Nu läser jag:

Juholt varnar för social oro

S-ledaren Håkan Juholt varnar för att ökade sociala klyftor i Europa kan leda till säkerhetspolitiska hot. ”Det finns alla skäl till oro”, säger han. Juholts budskap i anförandet på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen var att den säkerhetspolitiska debatten måste vidgas till att omfatta sociala klyftor och arbetslöshet, vilket kan leda till ökad extremism och rasism i Europa. Vi måste se runt hörnet för att förutse vad konflikter kan emanera ur.

Det är lätt att dela Juholts oro. För min egen del framstår, vilket jag nämnt tidigare på bloggen, det skamligt olösta Palmeärendet som ett mycket farligt latent orosmoment för den svenska allmänhet som går som katt kring het gröt: - Vad då, Palmemordet? Det var länge sen…

Filmen om bl a detta Palmemord, där jag själv medverkar och inte skräder orden, kommer att presentera fakta och problem helt nakna, och en debatt kring denna film (signerad Måns Månsson) måste rimligen väcka oro:

Var det inte Christer Pettersson?

Nej, det var det inte. Men Christer Pettersson kvarstår, även efter sin död under ej utredda omständigheter (obduktionsrapporten hemligstämplad!), som den mörka symbolen för det grövsta och svartaste skämtet i svensk kriminalhistoria. I svensk historia.

Jag ringer en gammal fotografkollega från min tid i Klara. Han befann sig när Olof Palme mördades mitt i det pågående journalistiska svepet och deltog i spekulationerna kring kurder och fantombilden och 33-åringen. Men med ålderns rätt har han släppt detta hala mord och blir nu förvånad när han hör att jag fortfarande ägnar mig åt det.

”Var det då inte Christer?”. Även bland fackfolk har Christer-myten slagit rot – vilket ansvar ligger därmed inte på den svenska rättsstatens usla och samvetslösa företrädare? Jag tar några namn ur högen, som svischar genom mitt huvud: Thure Nässén, Solveig Riberdahl, Kerstin Skarp, Hans Ölvebro, Anders Helin, Stig Edqvist – det blir närmast ofattbart då jag ser dem alla skymta fram på näthinnan. Då poliser och åklagare, under en brottslig statsledning, sviker sin enda stora uppgift finns ingenting kvar av svensk heder. SA.

17.1.2012.

Jag läser de senaste kommentarerna på bloggen och tycker mig se en tydlig vattendelare. Jag ser dem som försvarar Lisbeth Palme och friar henne från all skuld och allt ansvar, och jag ser dem som i princip följer min egen linje.

Låt mig då först konstatera: i ett vanligt land, med ett normalt fungerande rättssamhälle, skulle detta ha skett, under förutsättning att Lisbeth Palme aldrig funnits med i mordbilden:

Redan vid min hårda attack under hela sommaren och hösten år 2000 borde Lisbeth Palme direkt ha gått ut med en anmälan mot mig, Sven Anér, för förtal. Då hade luften kunnat rensas. En rättegång hade gett svaret, ja eller nej. Men så skedde inte i den svenska rättsstaten. Fältet lämnades öppet, fritt fram för var och en att gissa: kunde Lisbeth Palme ha varit förvarnad om mordet, kunde hon i förväg ha kopplats in?

Den 6 september 2000 skriver jag till

Statsminister Göran Persson.

Enligt det s.k. huvudprotokollet i förundersökningen avseende Christer Pettersson sägs, sidan 3: ”Fru Lisbeth Palme medföljde i ambulansen till Sabbatsbergs sjukhus”. Påståendet är osant. Som bilden visar, tagen av reporterfotografen Ulf Karlsson kl ca 23.43 den 28 februari 1986 vid Sabbatsbergsakuten, anländer Lisbeth Palme inte i en ambulans – vilken kom kl 23.35 enligt Olof Palmes instämplade sjukjournal – utan i en polisbil, och hon är inte iförd den mockapäls hon bar vid Dekorima utan en tygkappa med kapuschong och ryggskärp. Varför ljuger Axel Morath och Ingemar Krusell i huvudprotokollet? Du måste undersöka – innan rättsstaten rasat. Sven Anér

Enligt mina anteckningar har jag aldrig fått något svar. Ett sådant hade dock inte varit svårt att formulera. Göran Persson hade kunnat låta en medarbetare i statsrådsberedningen gå igenom de stora dagstidningarna från den 1 och 2 mars 1986, och han hade då funnit att den bild jag talar om redan den 2 mars hade influtit i den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten, med den aldrig dementerade eller korrigerade underskrift som jag tidigare återgett på bloggen:

Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen, som körde henne till sjukhuset, och springer in på akutmottagningen.

Jag fortsätter, under den stora bilden i PALME-nytt nr 8 för år 2000:

Och väckte aldrig denna Göteborgs-Postens dramatiska bild från den 2 mars /tagen den 28 februari, min anm/ något intresse? Här publicerar Sveriges näst störst dagstidning, med upplaga långt över 200 000 exemplar, en bild som visar att Lisbeth Palme anländer till Sabbatsberg i annan bil och i annan kappa, men inga granskare reagerar, inga granskare dementerar.

På förhand arrangerad komplott? Ja, polisers märkliga uppträdande kring mordet och mordsekunden har onekligen påtalats och analyserats. Men ambulanserna har i princip lämnats i fred. Det är egentligen bara PALME-nytt som uttryckt sin klara skepsis gentemot Sabbatsbergsambulansen 912, och Sollentunaambulansen 951 har väl även PALME-nytt nödtorftigt accepterat, med reservation för talet om personalbytet vid Dekorima.

Nu är situationen i grund förändrad. Jag erfar, i tredje hand, att polisens Palmeutredare är djupt störda av PALME-nytts senaste avslöjanden och sägs leta efter originalbilden av Lisbeth Palme vid Sabbatsberg, dock utan framgång. Hur en originalbild, jämförd med t ex PALME-nytts storbild i nr 7 eller med GP-bilden, skulle förändra läget är dock svårt att förstå.

Liksom det är svårt att förstå hur tidvis så många som tjugofem rutinerade polismän i över fjorton år har kunnat tröska med detta mord utan att, tydligen, någon gång öppet erkänna för sig själva: det här är ju fel! Allt är fel!

Så långt PALME-nytt nr 9 från år 2000. Mina uppgifter har sedan dess aldrig kommenterats, aldrig dementerats.

Var är ni, POSTEN och TELIA?

2012-01-15T11:31:00.001+01:00

15.1.2012. Till JURISTERNA hos POSTEN och TELIA! Rubr ärende har nu nått Riksenheten för Polismål, men jag har ännu inte nått TELIA och hos POSTEN enbart en mycket strikt säkerhetschef Alexis Larsson. Larsson har jag bett vidarebefordra brev till ledningen för POSTEN, men det kan jag inte veta om han har gjort.

POSTEN och TELIA! Jag väntar sedan snart en månad på besked! Jag har av POSTEN krävt ett skadestånd på

5 000 kronor,

men jag hör ingenting.

Finns jurister anställda hos de båda företagen? Kunde dessa höra av sig? Eller är olovlig brevöppning och olovlig telefonavlyssning små standard- bekymmer, som inte föranleder någon brandkårsutryckning?

Jag sänder den nu genererade dossiern till mina fack, SJF och SFF!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

20.1.2012.

När undertecknad Sven Anér vid allmänt möte i Uppland den 19 november i fjol kopplar Lisbeth Palme till mordet på Olof uteblir de öppna kommentarerna. I stället slår en hemlig liga till mot den dvd som efteråt beskriver mötet. I ett våldsamt angrepp mot alla kulturella värderingar går den hemliga ligan till attack.

Den slår sig in via olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning och saboterar vid tre separata tillfällen tre dvdskivor med titeln ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”, som Sven Anér gång på gång försökte posta till kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo, för en recension. Skivorna plockas i lönndom ut ur sina konvolut, repas, kletas ner och förstörs, för att därefter, oanvändbara och i trippelt hån, äntligen stoppas ner i Alvbergers brevlåda, i en lömsk attack mot en kanske hård men hederlig bevakning av vår eviga rättsskandal, ett statsministermord på öppen gata.

Svenska media har ännu inte bevakat detta skamgrepp mot kultur och grundlagsfäst pressfrihet, men säkerhetspolisen har, möjligen för att den anser sig själv jävig, remitterat det unika ärendet till Riksenheten för polismål, där överåklagare Björn Ericson nu arbetar med saken. Uppenbarligen misstänks någon form av olovlig polisinblandning, eftersom Riksenheten, som namnet anger, enbart ägnar sig åt polismål. Jag har begärt huvudsakligen ideella skadestånd från de båda inblandade företagen, POSTEN och TELIA, men hittills har därifrån ingenting hörts i sak rörande angreppet mot dessa kunder som, möjligen naivt, valt att lita på POSTEN, lita på TELIA.

I denna dossier redovisar jag dagsläget helt öppet. Det är Sveriges öde i orostid som står på spel.

21.1 2012. Miljöpartiet! I tider av politiskt strul, som i natt övergick till kaos, bör Miljöpartiet se till att åtminstone Palmeärendets kaos avskaffas! Gå in i den cyniska och kusliga affär som denna dossier redovisar, en attack mot allt vad samhällstrygghet, presskultur och laglydnad heter!

PS: Dvd-sabotaget till polisåklagare!

2012-01-14T16:33:00.000+01:00

13.1.2012. I dag kom detta i brevlådan:

2012-01-10 Diarienr (åberopas vid korresp): AD-159-15954-11, Sven Anér Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala

Skrivelse om misstänkt olovlig avlyssning m.m.

Er skrivelse om misstänkt olovlig telefonavlyssning m.m. (vårt diarienummer AD 159-15954-11) är överlämnad för bedömning och handläggning till överåklagare Björn Ericson vid Riksenheten för polismål.

Med vänliga hälsningar, Säkerhetspolisen (ej undertecknat).

Jag hade börjat ge upp hoppet, och jag satt just i den blå TV-soffan och funderade på vad som vore mitt bästa nästa steg när det rasslade till i hallen.

Det möjligen löftesrika är det förhållandet att Riksenheten för polismål, i Malmö, endast tar sig an sådana ärenden där misstänkt polisverksamhet figurerar. Säkerhetspolisens besked om att den sänt ärendet till Riksenheten visar alltså, av allt att döma, att misstankar mot just poliser, för eventuell olovlig telefonavlyssning resp för olovlig brevöppning (brott som båda kan ge två års fängelse), är aktuella. Så kanske händer något.

Jag har tidigare funnits med i ärenden där Björn Ericson blivit min handläggare, och de gångerna har ärendena utfallit till min nackdel. Men då har ärendena inte varit så klara som jag anser att detta dvd-ärende är.

Livstecknet från SÄK är det första som når mig i denna så otäcka sak. Med POSTEN har jag alltså haft ett telefonsamtal med en tämligen bister säkerhetschef Alexis Larsson, det är allt, medan TELIA tydligen inte besvarar brev över huvud taget.

Det är ju oerhört viktigt att mitt och Bo Alvbergers ärende verkligen blir genomlyst. Rättsstaten vilar på brevhemlighet och telefonsäkerhet, jämför FRA-debatten, och den grova misshandel som mina tre dvd-skivor i tre efter varandra följande försändelser blev utsatta för känns ju som grundskott mot samhället, mot den höga kultur vi berömmer oss av.

Dvdn handlar om Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof. Det ger ett perspektiv.

I shall keep you posted. Jag kommer att berätta vidare på bloggen.

Sven Anér

Till Riksenheten för Polismål För angelägen kännedom: POSTEN och TELIA!

2012-01-14T11:29:00.001+01:00

14.1.2012. Överåklagare Björn Ericson
Polismyndigheten i Malmö.
Ärende AD-159-15954-11.

Björn Ericson – Jag ser med tillfredsställelse fram mot ärendets vidare utveckling. Två synpunkter:
Mitt eget bidrag till ärendet framgår lättast och mest fullständigt ur min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Har du ytterligare frågor ställer jag förstås upp.
Vidare: det enda aktuella bevismaterialet i ärendet, de tre så grovt saboterade dvd-skivorna, finns tillgängliga via
Bo Alvberger, Slottsvägen 8, 331 51 Värnamo, 0370-167 38.
Jag har själv inte sett skivorna i skadat skick, eftersom Alvberger inte vågat posta dem från Värnamo till Uppsala i nuvarande situation. Han postar dem inte heller nu, t ex till Riksenheten för polismål, men lämnar givetvis ut dem till polis i Värnamo.
Avslutningsvis: den mycket arroganta inställningen från POSTENS och TELIAS sida är anmärkningsvärd. Jag har ingen person, inget telefonnummer och ingen adress att vända mig till, och de båda företagen svarar mig inte.
Engagerad men oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Film om feghetens Palmemord

2012-01-13T16:31:00.002+01:00

13.1.2012. Palmemordet är inte överallt placerat på de bortersta hyllorna. Filmskaparen Måns Månsson torde i dag lägga sista handen vid en film som behandlar ”privatspanar”-problemet: tänk om dessa personer hela tiden haft rätt? Rätt om varje liten punkt och om de stora kolsvart dragna linjerna? Vad händer då?

Filmen ställer obyråkratiska och obundna frågor. SVT har visningsrätt, likaså biografbranschen. För den svenska allmänheten nya synpunkter, nya uppgifter kommer att spridas över Sverige och kanske även internationellt. Filmen koncentreras tydligen inte så mycket på det faktiska händelseförloppet som på de tankar som fanns, inte minst inom den svenska poliskåren, då mordet begicks och på de tankar som blivit aktuella i dag. (Fredagen den 13!)

Ska den svenska allmänheten i förväg vaccineras mot denna film, eller ska budskapet komma som en kall avrivning? En iskall avrivning? SA

Hannes Råstam död.

2012-01-13T16:29:00.000+01:00

Jag hann få några inspirerande telefonsamtal med Hannes innan han dukade under för sin cancer. Vi befann oss på samma våglängd, och jag rosade Hannes för hans envishet, oviljan att ge upp.

Det var Thomas Quick som var aktuell vid dessa samtal, och vi talade inte minst om de utredningar som måste följa på Quicks många beviljade resningar, utredningar som ska ge svaret på frågorna: vart har de verkliga mördarna tagit vägen? De faktiskt ansvariga för de åtta nio mord som fått ligga i lägervall medan den makabra jakten drivits på en mer eller mindre tvingad Quick: ja, jag erkänner, det är ju så ni vill ha det… Använder makt och myndighet Thomas Quick för att bli av med besvärliga mordgåtor? Hannes Råstam hade många frågor kvar att ställa, som journalistisk ensamvarg.

Det var så befriande att tala med Hannes, verkligen samtala. Det öppna samtalet får sällan rum i det revir jag försöker göra till mitt, endast de små kitsliga breven om att förundersökning pågår och att sekretess föreligger, svepskäl som byråkraterna inte själva tror på.

En sista hälsning till Hannes. Det fanns inte så många av hans sort.

Sven Anér

Det heter faktiskt pissa på ren svenska!

2012-01-12T16:27:00.001+01:00

De skakande levande bilderna på de pissande, inte moralistiskt ”urinerande”, amerikanska soldaterna i Afghanistan riktar omedelbart blickarna mot de över femhundra svenska soldaterna på plats i samma land. Dessa svenskar bär uniformer som är snarlika (eller identiska med?) de amerikanska och naturligtvis kan ortsbefolkningen inte skilja dessa uniformer och människorna i dem åt. Om vi skulle ha högre moral, eller så.

Nu sprids öknamnet ”pissråttor” över Afghanistan, och den krassa risken är förstås stor att repressalier kan komma att riktas även mot den svenska förläggningen.

Den här typen av oursäktliga trakasserier tar uppenbarligen hårdare i öst än i väst. Vi såg den reaktionen då en kvinnlig USA-soldat hånfullt blottade en fånges nakenhet, vi kommer att se den många gånger i pissbildernas spår.

Givetvis kommer debatten om hemtagandet av de svenska soldaterna åter upp på dagordningen, men troligen kommer Tolgfors att upprepa sitt gamla mantra om att svenskarna behövs där de är, med några blågula fraser iblandade. Men, Tolgfors, var det från början meningen att vi skulle jämställas, till förväxling jämställas, med råa amerikanska soldater med en urartad amerikansk patriotism som ryggsäck? Reinfeldt, Tolgfors gör vad du säger åt honom: säg åt honom då!

13.1: Två av de pissande soldaterna är nu identifierade. Vad följer? En hycklande rättegång där det kommer att försäkras att dessa herrar var isolerade rötägg? Fan trot.

Sven Anér

Öppen skrivelse till RÅ

2012-01-10T16:27:00.000+01:00

10.1.2012.

Till RÅ: Härmed anmäler jag mig själv, Sven Anér, för

falsk angivelse jämlikt BrB 15:6.

Som bakgrund till denna anmälan bifogar jag mitt öppna brev av den 8 januari 2012 till Olof Palmes efterlämnade maka, Lisbeth Palme. Jag riktar, som synes, i detta brev allvarliga anklagelser mot Lisbeth Palme.

Skulle RÅ anse att dessa anklagelser är obefogade och orättmätiga begär jag alltså att RÅ måtte vidta rättsliga åtgärder mot mig.

Om, å andra sidan, RÅ skulle välja att ej vidta några sådana rättsliga åtgärder mot mig kommer jag att notera att mina anklagelser mot Lisbeth Palme för medverkan vid mordet på Olof är berättigade.

Jag önskar omedelbar handläggning. Jag önskar omedelbart besked rörande diarienummer och handläggare, jämte RÅ:s kommentar med motivering.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Öppet brev 8.1.2012 till Lisbeth Palme.

POSTEN: Jag begär skadestånd!

2012-01-10T16:25:00.002+01:00

10.1.2012. Till säkerhetschefen Alexis Larsson, att överlämnas till rätt skadeståndsansvarig instans inom POSTEN. F k: TELIA.

Härmed begär jag

5 000 kronor

som skadestånd för liden skada vid intrånget mot mina tre försändelser (den tredje sänd från dvdn:s producent i Bromma)), enligt den dossier rörande det inträffade som i dag finns hos POSTEN.

Jag är medveten om att POSTEN inte kan göras ansvarig för vanliga brev som förkommer eller av olyckshändelse skadas.

Mitt – och Bo Alvbergers – fall är något helt annat, vilket POSTEN förstås är helt medveten om. Det rör sig om tre likartade försändelser, vilka olovligen öppnats och fått innehållen grovt saboterade, varefter innehållet stoppats tillbaka i konvoluten som därefter förslutits på nytt och först därefter, med oanvändbart innehåll, placerats i Bo Alvbergers brevlåda, vid tre separata tillfällen.

Här måste självfallet totalt postalt ansvar inträda. Sedan jag två gånger i Uppsala och producenten en gång i Bromma lagt försändelserna i postens brevlådor har försändelserna aldrig varit ur POSTENS sikte och hägn, och försändelserna har hela tiden utgjort POSTENS ansvar, fram till att de grovt saboterade försändelserna överlämnats till Alvberger som inte kunde utnyttja de aktuella dvd-skivorna; detta har ju varit avsikten med de tre transaktionerna.

Vid en normal stöld försvinner brev och innehåll, men här bevaras konvoluten hela tiden i POSTENS ägo och insyn. Det är hos POSTEN som sabotagen sker – närmast otroligt.

Den enda utredning som företagits är Larssons förhör med vederbörande brevbärare på ankomstorten Värnamo, varvid endast framkommit att brevbäraren ”inte haft något problem” med detta, ett uttryck som förmodligen ska innebära att brevbäraren säger sig ingenting veta i ärendet.

Något ytterligare har POSTEN inte gjort. Själv har jag, som jag meddelat, anmält saken till säkerhetspolisen, som gett mig ett ärendenummer men inte namn på handläggare. Vad säkerhetspolisen eventuellt gjort vet jag sålunda inte.

Huruvida Bo Alvberger kommer att begära skadestånd för egen del vet jag i dag inte. Själv begär jag sålunda, för omedelbar utbetalning,

5 000 kronor,

utgörande ersättning för sammanlagt 10 timmars åsamkat extra arbete, telefon, porto mm samt ideell ersättning för hånfullt genomförd smutskastning mot min dokumenterande journalistiska verksamhet och mot mitt journalistiska samarbete med min kollega Bo Alvberger. Saken lämnar, om POSTEN förstår vad jag menar, en otäck smak i munnen, och det ytterst slappa gensvar jag hittills mött från POSTENS sida känns direkt beklämmande. Jag har sålunda ännu inte fått tillstymmelse till ursäkt. Detta gäller även Bo Alvberger.

Jag har omtalat för POSTEN att de tre grovt saboterade dvd-skivorna, innehållande skarp polemik mot den hittillsvarande utredningen av mordet på Olof Palme, finns tillgängliga om de skulle efterfrågas, men POSTEN har hittills saknat intresse.

Min hittillsvarande kontakt med POSTEN, dvs med säkerhetschefen Alexis Larsson (som jag sålunda anmodar att vidarebefordra denna skadeståndsanmälan till rätt instans inom POSTEN) har skett endast per telefon, ett samtal, varefter Larsson uppenbarligen ansett sig befriad från ärendet.

Låt mig tillägga att jag inte tror att Bo Alvberger och jag skulle ha utsatts för en liknande behandling på det gamla Postverkets tid. Då var handhavandet, på alla postverkets domäner, professionellt.

Beloppet- 5 000 kronor – bör insättas på mitt pg-konto 75 05 55-5.

Jag önskar omedelbart svar från POSTEN, med angivande av handläggare.

Jag är fackligt ansluten till Svenska Journalistförbundet och till Sveriges Författarförbund, med tillgång till de båda fackens juridiska expertis.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, även fax.

Palmevittnen kom för att stanna

2012-01-10T16:24:00.001+01:00

10.1.2012. För Miljömagasinet, en kompletterande kommentar till runan över Olle Alsén. Tacksam för införande.

Sedan jag i min runa över min mångårige journalistkollega Olle Alsén skrivit att

det var Olle som, först och ensam, preciserade mordanklagelserna i Palmefallet, det var Olle som riktade strålkastaren åt det håll dit den till sist måste komma att lysa,

vill jag gärna göra en komplettering. Det var tipset från Olle Alsén, ett tips som han från början stod helt ensam bakom, som ledde till detta klara utpekande av en före detta piketpolis, något som plötsligt gav ny och konkret uppmärksamhet åt ett tynande polisspår i Palmeärendet: en uppmärksamhet som består, bakom ridåer.

Då OlleAlsén i slutet av november 1992 framlade sina mycket konkreta misstankar för en synnerligen ovillig Palmeutredare Hans Ölvebro hade han i portföljen uppgifter som i normalfallet borde ha lett till, allra minst, en forcerad förundersökning. Men så skedde inte, så fick inte ske. Så får inte ske i dag. Inte på RÅ:s kansli, inte bland kriminalkommissarie Edqvists orangeröda pärmar, inte i mediaredaktionernas hårddiskar.

Olle Alsén introducerade de unga vittnena Anki och Anneli, avfärdade av Ölvebro. En eftervärld ska inte avfärda dem. De kom för att stanna i den stora svenska historien.

Sven Anér

Mordet på Olof Palme – ett oläkt sår

2012-01-08T16:23:00.000+01:00

8.1.2012. Till Redaktionen av Verdens Gang.

Jag heter Sven Anér, journalist med start på DN 1948 och i dag, vid 90 år, bloggskrivare och nära nog ende aktive bevakare av det påstått olösta mordet på Olof Palme. I själva verket mördades Olof av domaren och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan, som då var s k baseball-polis i Stockholm. Min bok ”Affären Anti Avsan”, aldrig dementerad, bifogas.

Det genom årtiondena märkliga med Palmemordet, som skapat tusentals pärmar med polisiära handlingar, är att svenska myndigheter och svenska media lämnar saken helt åt sitt öde. Ingenting görs, ingenting skrivs, inga kommentarer eller dementier av vad t ex jag säger och skriver.

Jag får ensam röra mig i en kusligt tomt ekande värld.

Jag föreslår nu, Verdens Gang: ta del av min bok (en av flera i ämnet), ta del av min tekniskt inte så lysande men innehållsmässigt unika dvd, som jag bifogar, inspelad den 19 november i fjol vid det enda allmänna möte i Palmeärendet som arrangerats i Sverige hittills under 2000-talet, ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”.

Men ännu har inga svenska kommentarer följt – skulle Verdens Gang kunna öppna ett andningshål?

Full bakgrundsinformation får tidningen fortlöpande via min mycket välbesökta blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

som i dag utgör praktiskt enda inslag i vad som skulle kunna kallas en svensk Palmedebatt. Ett öppet brev från mig till Lisbeth Palme inflyter om någon dag på bloggen, där jag direkt utpekar Lisbeth Palme som medansvarig för mordet på Olof. Som jag kände en aning, enbart i relationen journalist till en politiker; jag uppskattade hans öppna yttre framtoning.

Gå in på bloggen, se dvdn och se bilden av Lisbeth Palme på Sabbatsberg, sedan hon under färden från mordplatsen till sjukhuset har övergivit sin döende/döde man – och hör gärna av er till

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, S-752-39 Uppsala. 018-15 12 79.

Kollegial, vänlig men oroad hälsning

./. bok, dvd, bild, med utförlig caption, av Lisbeth Palme på Sabbatsberg.

Öppet brev till Lisbeth Palme

2012-01-08T16:22:00.001+01:00

8.1.2012. Lisbeth Palme!

Jag har sedan några månader tillbaka mycket klart och skarpt noterat att du under mordkvällen anlänt till Sabbatsbergs akutintag sex minuter efter Olof. Du har uppenbarligen körts dit i en kommissariebil, med Christianson/Rehnstam och inte i Olofs ambulans, som du steg in i vid Dekorima. Uppgifterna har på myndighetshåll aldrig dementerats. Där står saken i dag.

Jag begär nu din hjälp, bl a eftersom jag sedan i december i fjol försäljer min dvd ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”. Jag har sökt nå dig med ett vanligt brev, men Eniro hittar dig inte. Detta öppna brev på min mycket välbesökta blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

torde dock i någon form bli känt för dig.

På nämnda blogg, och på min dvd, återger jag den avgörande relevanta bild, där du på Sabbatsbergs akutintag uppenbarligen hastigt lämnar kommissariebilen, iförd en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, alltså inte den mockapäls du bar vid Dekorima. Vid mitt möte på Tuna bygdegård visades denna bild i monumentalformat och väckte uppseende.

Nu presenterar jag två alternativ: antingen tar du avstånd från Ulf Karlssons bild, eller också förklarar du hur bilden, som visades i stort 4-spaltigt format i Göteborgs-Posten redan den 2 mars 1986 utan att påtalas, har tillkommit, eller också medger du de fakta som utgör bakgrund till bilden. Antingen eller.

Lisbeth Palme – jag är inte okänd för dig. Vi har träffats två gånger, båda tillfällena före mordet på Olof. Detta skedde sommaren 1970, då jag medföljde Olofs och din resgrupp vid det officiella Washingtonbesöket, samt senare under samma sommar, då Olof bad mig komma ut till Harpsund för att klara ut en politisk förveckling i samband med det nyss avslutade Moskvabesöket; du fanns inte med i Moskva.

Jag anser att du någon gång efter mordet borde ha hört av dig till mig, men jag har inte hört av dig och har inte haft telefonkontakt. Till min nyssnämnda blogg inkommer förfrågningar rörande din position i denna stora mordaffär, och jag kan endast svara att uppgift står mot uppgift.

Jag frågar dig nu åter: kan du ge mig en korrekt beskrivning av det händelseförlopp där du, så nära knuten, medverkade, kring den 28 februari 1986? Hur och varför bytte du kappa, hur kunde du överge Olof under ambulansfärden, hur kunde du osant påstå att du blivit påskjuten vid Dekorima, varför ordnade du inte med rättsintyg rörande påstådd skada, hur kunde du tillåta att två i efterhand laboratoriepreparerade plagg omedelbart sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, trots att du visste att skadorna på plaggen tillkommit på annan plats än Dekorima och trots att du aldrig bar den ”T-shirt” som Bundeskriminalamt undersökte? Och så vidare.

Jag har efter över 25 års arbete aldrig kunnat finna att dessa frågor blivit korrekt besvarade, av dig eller i utredningen över huvud taget.

Lisbeth Palme, tillåt mig att möjligen bli patetisk. Sanningen, Lisbeth Palme, är en i längden ståndaktig företeelse, och vår historia omhuldar sanningar, däremot inte lögner. Sanningar återfinns, möjligen först efter några decennier, på historiekrönikornas blad, men dit hittar sanningarna alltid, till slut.

Tror du verkligen att sanningen om Olofs död, sanningen om din medverkan, skulle kunna hållas utanför? När jag säger ”din medverkan” gör jag detta med allvar och övertygelse. Du måste, medan du går arm i arm med Olof mot hans förutbestämda död vid Dekorima, ha varit fullt insatt i mordets förberedelser, och du måste ha varit informerad om mordplanerna under flera dagar, kanske veckor före den avgörande händelsen. Jag hävdar detta kusliga men faktiska förhållande bl a mot bakgrund av att du utan att protestera överger Olofs ambulans och sätter dig i Christiansons kommissariebil, alltså ett oerhört sätt att agera.

Lisbeth Palme, min försäljning av dvdn ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” fortsätter under ökande efterfrågan, men jag kommer självfallet att avbryta denna försäljning om och när jag får faktaupplysningar från dig som skulle kunna visa att min presentation på någon avgörande punkt vore felaktig. Kan du ge mig sådana faktaupplysningar?

Eller förhåller det sig så – och detta är en mycket hård fråga – att du förlitar dig på regeringens och myndigheters ständiga beskydd i mörk sak?

Svara mig nu! Vi hederligt arbetande journalister är faktiskt, om uttrycket tillåts, inte löss i den svenska fanans veck. Vi är precis motsatsen. Vi arbetar för heder, hederlighet och sanning, i fallet Olof i motvindar med en styrka lik den som ett stormdrabbat Sverige upplevde de senaste veckorna.

Jag kände Olof en aning, jag fick se en kontur av hans mänsklighet, medmänsklighet. Ge mig nu, och ge framför allt den svenska allmänheten, en kontur av mordet, som det verkligen var!

Djupt oroad, djupt skakad hälsning!

Svara till

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39, eller per telefon till 018-15 12 79.

Kanske skulle ett telefonsamtal kunna reda ut några knutar, i en affär som i dag är endast hårdknutar!

Det ultimata dokumentet: köp dvdn!

Skynda dig att skaffa ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta! Snart kommer hela mordgåtan att spricka, och då blir min dvd det slutgiltiga, ultimata dokumentet: aldrig motsagt, aldrig dementerat.

Så sätt in 60 kronor på pg 75 05 55-5, och du har den tunga informationen för framtiden!

Sven Anér

De många helgdagarna

2012-01-07T16:21:00.001+01:00

(7.1.2011) kan bli till en prövning för oss som är äldre. Jag bor hemma, och min dator står här hemma, och vardagen skiljer sig knappast från de röda helgdagarna och deras klämdagar. Men vardagen ger dock en inblick i det pulserande liv som kan tänks pågå utanför ytterdörren.

Låter jag nedslagen? Inte överdrivet. Jag har en möjligen oförtjänt tur när de stora krämporna hittills har hållit sig på avstånd.. En god vän på ett av mina jobb svarade alltid, på förfrågan om hälsan, att ”tack, jag får gå oppe”. Ja, det är förstås det största vi har att begära. Samt ett liv utanför Carema. Nej, nu deppade jag visst till igen.

JK tycker inte att jag nödvändigtvis måste gå uppe; jag bara bråkar och trilskas. (Min ordbehandlare tycker inte om ”trilskas”. Ett bra svenskt ord. Har jag funnit). Brevet från medarbetaren Larsson, som du just har läst, är naturligtvis uppseendeväckande. JK brukar ibland sända mig en lista över vad en justitiekansler bör göra eller inte göra; listan upptar huvudsakligen besked om vad han inte bör göra.

JK bör, om jag fattar honom rätt, inte lägga sig i den svenska rättvisans gång. Den sköts så bra av polis och åklagare. Möjligen kan JK tänka sig att ingripa i extremt viktiga och vanskötta fall, men Palmeärendet är inte något extremt viktigt (?) eller vanskött (?) fall, enligt JK.

Det är som om ett ärende, som väl en gång har etablerats inom den s k rättsstaten, därmed är oåterkalleligen oåtkomligt för synpunkter eller kritik. Vad far eller mor gör är a priori rätt, och barnen ska inte sticka upp, anser i varje fall moder Ask och moder Skarp. Från denna utgångspunkt kan sålunda fel aldrig uppstå i den svenska rättsstaten, vilken nu med god styrfart närmar sig gamla 30-talsideal.

Några av våra vänner, även verkligt goda vänner, brukar då och då antyda att jag kunde låta Palmeärendet vila. Du behöver inte nödvändigt jobba häcken av dig varje dag sedan du druckit ditt morgonkaffe. Jag kan då svara att det inte är jag som bestämmer. Inte? Vem bestämmer? Saken bestämmer själv, försöker jag kontra, men blir knappast trodd.

Men jag menar vad jag säger. En mycket stor, officiellt oförklarad händelse har en publicistisk sprängkraft som inte lämnar en journalist oberörd. I varje fall inte min typ av journalist. Detta kan låta som ett stöddigt credo, men det kan jag inte hjälpa mina bloggbesökare med.

När Tommy Lindström hade satt sprätt på drygt hundratusen kronor till en oauktoriserad personalfest på rikskriminalen, mitt under brinnande (?) Palmebekymmer, svarade han regelmässigt internutredarens frågor med att ”det kan jag inte hjälpa dig med”.

Det var förstås ett mycket bra skurksvar: ”det kan jag inte hjälpa dig med”. Lite vemodigt men mycket klart utsagt: kunde jag skulle jag självfallet hjälpa er, men sorry…

Svaret kan även användas i hemmets vardag. ”Har du sett mina glasögon?” ”Det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med…”

Jag märker att jag försöker föra ner Palmekrisen till ett prosaiskt plan, men jag lyckas nog inte. Jag kan inte som Palmeutredarna sätta in nya byråkratiska papper i nya orangeröda byråkratiska pärmar och låtsas som om det regnar eller snarare som om solen skiner.

Jag tackar för era fortlöpande kommentarer. En del kommer från de i dag 19(!) engagerade ”följarna”. När jag avstår från kommentarer beror detta oftast på att det är svårt att kommentera utan tuggmotstånd; jag kan ju för det mesta endast instämma i vad ni säger, och instämma är kanske inte precis min livsluft.

Snart är det vardag igen, och då kanske min överhet kan berätta för mig och alla bloggbesökare varför överheten ägnar sig åt att hoppa kråka på mina dvd-skivor rörande Lisbeth Palmes nära koppling till mordet på Olof, när jag aningslöst skickar dem på posten. Varför gör överheten det? Och kletar på brun gegga, som gör skivorna ospelbara. Är det något självpåfunnet Monopolspel ni ägnar er åt?

Undrar den mystifierade undersåten Sven Anér

Palmemordet – öppnar Fria Tidningar sina spalter?

2012-01-05T16:18:00.000+01:00

5.1.2012. Till Fria Tidningar, redaktionen.

Jag heter Sven Anér och har sedan hösten 1986, ett drygt halvår efter mordet på Olof Palme, försökt journalistiskt bevaka denna händelse med dess otaliga förgreningar.

Sedan drygt två år tillbaka ger jag ut min egen blogg i ämnet,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Jag har god besöks- och kommentarfrekvens, bl a 19 ”följare”; jag ber redaktionen gå in på bloggen!

Vad som just nu händer – och återspeglas enbart, aldrig dementerat, på min blogg - är det som jag här har komprimerat i bifogade förslag till artikelmanus för Fria Tidningar:

Manus, insänds 5.1.2012 till Fria Tidningar, tacksam för publicering!

Mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 sägs inte vara uppklarat. Detta påstående från makts och myndigheters och mediers sida har i praktiken stått oförändrat sedan mordnatten: den ”ensamme gärningsmannen” är fortfarande okänd.

Detta påstående får inte diskuteras, och kanske allvarligast är alla, praktiskt taget alla, mediers slaviska tystnad; jag gav i fjol ut ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, där jag på över 300 sidor redovisar den totala omöjligheten att få en enda av mina uppgifter, ett enda av presenterade fakta accepterade eller åtminstone accepterade för debatt.

Jag fokuserar nu på detta svåra ärendes senaste dagar. Jag hade den 19 november 2011 arrangerat ett allmänt möte på Tuna bygdegård nära Alunda i Uppland. Mitt anförande, interfolierat av debatt, videofilmades, och filmen transponerades efteråt till en dvd-skiva vilken jag sedan ett par veckor distribuerar. På mötes-dvdn anklagar jag Lisbeth Palme för direkt koppling till mordet på Olof.

Efter tre separata överenskommelser per telefon sände jag ett exemplar av denna skiva tre gånger, 14, 15 och 20 december i fjol, till min gode vän och journalistiske kollega, läroverksadjunkten Bo Alvberger i Värnamo. Samtliga dessa försändelser anlände till Alvbergers brevlåda grovt saboterade: repade, ristade, insmorda med något brunt klet, omöjliga att använda vid en uppspelning.

Saken ligger sedan 24.12.11 anmäld hos säkerhetspolisen under ärendenr AD 159-15954-11, men någon handläggare verkar ännu inte ha tillsatts.

Däremot ringde mig 5.1.12 postens säkerhetsman Alexis Larsson och förklarade att den aktuelle brevbäraren i Värnamo sagt sig inte ha observerat någonting egendomligt. Larsson betonade värdet av att ha villabrevlådor låsta samt att sända viktiga försändelser som rek. Där lägger Posten ner ärendet, om jag fattade Larsson rätt. Någon ursäkt från Larssons sida hörde jag inte.

Jag är djupt oroad och skakad av det som inträffar. Attackerna mot Alvberger och mot mig går på tvärs mot egentligen alla de etiska grundvalar vi som kulturmedarbetare har att tillgå och att stödja oss mot: brevhemligheten, telefonhemligheten (eftersom aktionerna inte kan ha företagits utan vägledande olovlig avlyssning), grundlagens absoluta förbud mot censur. Ingen kultur, med öppenhet som förtecken, kan leva under de skrämmande förljugna premisser som jag i dag tvingas acceptera. Stora medier är informerade men ointresserade. Sven Anér, kulturarbetare 6.1.2012.

Anna-Karin Larsson, uppenbarligen JK:s betrodda medarbetare, skriver den 4 januari 2012:

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 ALMUNGE

Din skrivelse till Justitiekanslern

Du har i ett flertal skrivelser till Justitiekanslern – som det får uppfattas – uppmanat Justitiekanslern att granska hur förundersökningen i det s.k. Palmeärendet bedrivs. I brevsvar skickade den 8 augusti, 14 september och den 19 oktober har du informerats om att Justitiekanslern inte kommer att vidta någon åtgärd med anledning av vad du har anfört.

Du har nu återkommit i ärendet med en skrivelse daterad den 8 december 2011. Din skrivelse har lagts till handlingarna i akten men leder inte till något annat ställningstagande av Justitiekanslern än det som tidigare har redovisats till dig.

Du kan inte räkna med något ytterligare svar i detta ärende, utan brevväxlingen får nu anses avslutad.

Med vänlig hälsning, Anna-Karin Larsson.

5.1.2012. Till Alexis Larsson, Postens säkerhetschef, POSTEN, Stockholm.

2012-01-05T16:15:00.001+01:00

Du gav ingen adress när du ringde mig i morse, men kanske detta brev når dig. Du bör besvara det brev jag nu sänder dig med brev från dig, samt ange adress och telefonnummer.

Jag översänder utförlig genomgång, för Säk, av ärendet samt utdrag ur min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com för 3.1.2012.

Är bloggens påstående om inregistrering av all post korrekt? Ingrepp mot brevhemligheten? Sänd mig kopia av Datainspektionens tillstånd!!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Telefon/fax: 018-15 12 79.

Hur har sabotaget gått till?

5.1.2012. Till Säkerhetspolisen, ärende AD 159-15954-11, Sven Anér.

Säkerhetsmannen på Posten, Alexis Larsson, ringer. Han har talat med brevbäraren i Värnamo som uppger sig inte ha sett något anmärkningsvärt. Larsson menar att det är lätt att stjäla ur en utomhus villabrevlåda, varför en sådan bör förses med hänglås. Vidare bör värdefulla ting eller papper sändas som rek. Polisen har nu avskrivit ärendet, efter att, tydligen, som enda åtgärd ha hört brevbäraren i fråga. De tre saboterade dvd-skivorna har posten inget intresse av. The End – fast posten är medveten om att ärendet även ligger hos säkerhetstjänsten. Så långt Larsson.

Jag ställer mig på flera punkter frågande. Kvar står till att börja med det faktum att tjuven/sabotören måste ha fått tipset i förväg samt att detta tips måste ha influtit via olovlig telefonavlyssning.

Men om ärendet på intet sätt ska ha varit kopplat till den normala brevbäringen i Värnamo inträder komplikationer.

Det första brevet med dvd-skiva postas 14.12 i Uppsala, anländer morgonen den 15.12 till Värnamo postutdelningscentrum, delas i normalfallet ut ca kl 11 fm. En oredlig person, X, har då mycket få rimliga minuter på sig att fiska upp just dvd-kuvertet ur brevlådan,

X ska nu öppna kuvertet, ta ut skivan, sabotera denna, försluta kuvertet igen och – ja, vad sen? Kuvertet måste tillbaka till Bo Alvbergers brevlåda, förslutet och till synes fräscht. När då? Ja, inte samma dag, alltså 15.12. Alvberger skulle förstås reagera om han finner en enstaka försändelse i sin brevlåda på eftermiddagen 15.12 – var kommer det brevet ifrån?

Och så skulle denna procedur ha utförts tre gånger? Vid sex (!) tilfällen skulle de tre kuverten ha plockats upp resp lagts tillbaka i Alvbergers brevlåda, och varje tillfälle har då utgjort en stor fara, eskalerande fara för X, sysslande med transaktioner som kan rendera upp till två års fängelse.

X riskerar att bli sedd sex gånger, antingen från ett av Alvbergers fönster eller av någon gående eller förbiåkande på Slottsvägen. Redan en enda sådan transaktion vore naturligtvis farlig. Nu sker detta sex gånger. Att utföra hela öppnandet, sabotaget, återförslutningen samt tillbakastoppningen i brevlådan på plats vid Slottsvägens trottoar, sex gånger, har varit omöjligt. Jag behöver inte utveckla detta resonemang närmare.

Mina misstankar måste då gå antingen till brevutbärningen i Värnamo eller till någon omsorteringsstation på vägen från Uppsala till Värnamo. Längs den rutten har en i så fall annan ”X” goda möjligheter att hitta önskat kuvert; han vet exakt hur adressen ska se ut, och kan alltså lätt plocka ut det, naturligtvis enklast vid finsorteringen inför utdelningen till Slottsvägen 8. I så fall – och jag kan ju inte säkert veta om det är så här det har gått till - kan hela sabotageproceduren genomföras före den ordinarie utlämningstiden, på en plats där denne X kan få vara i fred i några minuter; jag har ju inget eget tidsschema för verksamhet av det här slaget.

Posten delas ut i normal tid, med någon försening, men posten är i dag ofta försenad, Alvberger märker ingenting ovanligt. Detta upprepas den 16 och 21 december, exakt samma procedur, vilket är märkligast. Vem vågar fnatta sex gånger inom två veckor till en villabrevlåda som alltid kan vara utsatt för full insyn? Och eftersom ingenting pekar på att de tre utbärningarna varje gång fördröjts med ett dygn blir ett externt brott mycket svårt att föreställa sig.

Jag menar mycket bestämt att varken SÄK eller Posten bör utesluta möjligheten av intern oredlighet. Jag sänder nu, när de många helgdagarna börjar sina, detta inlägg till säkerhetspolisen, till den verkan det hava kan.

Motivfrågan är, menar jag, solklar. Det är inte någon vanlig musik-dvd som attackerats, utan en dvd som innehåller klara utpekanden från min sida av Lisbeth Palmes direkta och klara koppling till mordet på Olof. Det är lätt att tänka sig att sådana yttranden har önskats stoppade.

Jag anmodar nu SÄK att noga genomläsa denna redogörelse från min sida, där jag konstaterar att ett externt tillgrepp av dvd-skivan måste ha ställt sig ytterst vanskligt, antagligen i praktiken ogenomförbart sex gånger i rad, medan ett internt utförande av denna kupp ej varit ogenomförbart, milt uttryckt. Jag förlitar mig nu på en noggrann SÄK-utredning, och önskar kontakt med den handläggare av ärendet som nu bör vara utsedd, efter över en vecka.

Som jag nämnt finns de tre saboterade dvd-skivorna att tillgå om önskemål föreligger.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Ur bloggen 3 januari:

Tomas skriver:

Ett studiebesök vid en av postens riksterminaler skulle förklara hur lätt det är att åstadkomma bevakning av försändelser till en viss adress. Alla försändelser vägs, filmas och teckentolkas maskinellt för att kunna sorteras till rätt adress.

Ur spaningssynpunkt är det alltså mycket lätt att hålla koll på försändelser med avseende på t ex vikt och adressat eller/och avsändare.

Är det så? SA

Möt mig i debatt, SvD!

2012-01-04T16:08:00.002+01:00

4.1.2012. Redaktionssekreterare Martin Jönsson, SvD.

Jag trodde, för ett par månader sedan, att möjligheten fanns att uppnå en öppen debatt med dig, Martin Jönsson, men den debatten frös inne. Jag fick ett par svala ord att trösta mig med, men inte mer.

Nu försöker jag igen. Det blir delvis samma argument som i mina föregående brev, men det kan inte hjälpas. Själva saken är ohjälpligt densamma.

Jag har nu de senaste veckorna, som du säkert sett på

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

koncentrerat min journalistik - eller kan du kalla den för forskning? – på Lisbeth Palmes curriculum under mordkvällen, mordnatten. Med hänvisning till den på nytt bifogade bilden från Sabbatsbergs akutintag upprepar jag

att Lisbeth Palme någonstans vid Odengatan övergav Olofs ambulans, som hon medföljt från Dekorima, lämnade sin mockapäls i den tillstötande poliskommissarien Lars Christiansons förvar, tog i stället på sig en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, fortsatte så småningom färden till Sabbatsberg, i Christiansons kommissariebil, dit hon anlände kl 23.42, då pressfotografen Ulf Karlsson tog bilden. Olof hade då varit framme på Sabb i sex minuter.

Detta är en korrekt, möjligen något komprimerad version av händelseförloppet. Den har aldrig bestridits, mina ord har aldrig dementerats, men de har heller tills vidare inte kommenterats, av makt, myndighet eller media.

Är saken då en bagatell? Förvisso inte. Att den närmaste anförvanten överger sin döende, eventuellt döde, make, är en stor sensation. Att anförvanten byter kappa och fordon under blixtresan från mordplats till akutsjukhus är stora sensationer.

Inför dessa aldrig dementerade fakta borde du och din tidning ställa er frågan: är Sven Anérs uppgifter korrekta? I så fall döljer sig här ett mycket stort och sannerligen relevant mysterium. Och, Martin Jönsson, du kan inte förklara bort Ulf Karlssons fotografi, som redan i gryningen den 1 mars 1986 på okänt sätt hittar vägen till Stockholms polismyndighet och året därpå remitteras till rikskriminalpolisen, som år 2000 låter mig lösa ut bilden mot postförskott!

Rikskriminalen har aldrig förnekat att bilden föreställer Lisbeth Palme; varför jag får ut den från rikskrim vet jag inte.

Men detta är situationen, presenterad på en bricka för bland andra Svenska Dagbladets skickliga och nyhetshungriga reportrar. Varför kallar du inte in dessa reportrar och säger: Här har ni något att bita i!

Efter att ha arbetat i snart 26 år med denna materia har jag min uppfattning klar: svenska tidningar, inte bara SvD, vet sedan länge att ett stort hotfullt dunkel vilar över Palmeärendet, men av anledningar, som jag möjligen kan ana men som jag inte känner i grunden, ytterst samarbetsvilligt bestämt sig för att in corpore stänga ute alla ”farliga” inslag.

Ja, jag kan ta bort anföringstecknen: saken är farlig, jag behöver inte närmare exemplifiera varför. Förhåller det sig som den grå eminensen vid RPS, Leif GW Persson, vid mordets senaste årsdag i TV förklarade i TV, nämligen att mordet begicks

inom en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner –

ja då har vi sannerligen en farlig situation här i Sverige. Men det är ju just vid farliga situationer som mediala brandkårsutryckningar blir som viktigast, nödvändigast. Varför rycker då inte SvD ut, med tjutande sirener?

Det är frågan, det är grundfrågan. Varför gör ni inte det? Varför låter ni en inte helt ung reporterveteran ensam få modellera hela detta scoop i europeisk klass, i världsklass? Naturligtvis inser du, Martin Jönsson, att ett stort mörkt ärende som detta inte för all framtid kan döljas genom att aldrig sättas upp på några redaktioners uppdragslistor. Naturligtvis inser du det, men du hoppas kanske att kommande forskning ska dröja: ett år. Fem år. Ja, men inte tio år, Martin Jönsson, inte tio år.

Så svara mig nu, Martin! Tala om för mig antingen att jag ljuger varje bokstav jag skrivit sedan hösten 1986, då jag fångades av nyhetens snara. Eller tala om för mig att tidningen vet men inte får.

Tertium non datur.

Engagerad, kollegial men oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag håller ett föredrag på Tuna bygdegård…

2012-01-03T16:13:00.001+01:00

3.1.2012. Till Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson, att benäget delges utskottets samtliga medlemmar.

Morgan Johansson, här en dossier från årsskiftet. Kort resumé:

19.11.11: Jag håller ett föredrag på Tuna Bygdegård och kopplar därvid Lisbeth Palme till mordet på Olof. Bl a på grundval av det fotografi som närsluts.

(ca) 15, 16 och 21.12.11: Tre ex av den dvd som inspelades vid mötet saboteras, vid tre olika tillfällen. Kuvert bryts upp, innehållet saboteras, kuverten återförsluts, breven utlämnas av posten, hopklistrade. Ingreppet torde ha föregåtts av telefonavlyssning.

23.12 11 – 3.1.12: Saken anmäls till SÄK, TELIA och POSTEN. Ingenting händer.

Sverige i dag. Jag ber JU granska.

Oroad och angelägen hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Dossier med den senaste blogg-dokumentationen samt dvd-skiva.

Registreras all post, POSTEN?

SÄK. TELIA och POSTEN: Brottsbalken 4:8, 4:9, 4:9 a!

2012-01-03T16:12:00.001+01:00

3.1.2012. Likalydande skrivelser till SÄK, fax 010-568 70 10, TELIA, fax 504 550 01 samt POSTEN, 08-43 43 47.

Hänvisar även till brev 27.12.11 till TELIA och POSTEN.

Jag finner det ytterst märkligt att inga svar, som kunde tänkas föra ärendet framåt, har inkommit från mina adressater. Ärendet gäller alltså överskriftens mycket centrala lagrum avseende olovlig brevöppning resp olovlig telefonavlyssning. När brott mot båda dessa lagrum kan misstänkas föreligga borde mina adressater ha ett stort, samlat, gemensamt intresse av att granska det inträffade, vilket kanske kan betecknas som ett grundlagsärende.

Från SÄK har jag fått ett ärendenummer, AD-159-15954-11, tack för det, men från TELIA och POSTEN har inget meddelande inkommit. Vid samtal i går med dessa båda instanser kunde ingen medarbetare påträffa mitt ärende över huvud taget. Trots idogt sökande.

Jag anser situationen oefterrättlig. De tre dvd-skivor, som saboterades då de befann sig under POSTENS domvärjo och beskydd, finns i delvis destruerat skick att tillgå efter hemställan.

Jag måste fråga mig om ärenden av detta slag är vardagsmat för mina adressater, eftersom inget intresse har försports.

Svara nu!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Telefon, möjligen fortfarande avlyssnad, och fax: 018-15 12 793.1.2012.

Riksdagsledamoten Anti Avsan

2012-01-03T16:11:00.000+01:00

(3.1.12) kommer att tjänstgöra som moderator, det som förr hette mötesordförande, vid moderaternas ”Sverigemöte” i Örebro den 16-17 mars. Avsan, som onekligen har den inblick som krävs, får ta hand om ämnet ”Sociala insatsgrupper för unga i riskzonen” och kommer att från parketten övervakas av justitieminister Ask.

Jag vill passa på att meddela såväl Avsan som hans beskyddare Ask att det hade sett prydligt ut om t ex Beatrice Ask hade informerat om att Avsan den 14 juni 1993 hördes angående sin medverkan i Palmemordet. Men Avsan har levt ett lugnt och ostört liv sedan dess. Jag har skrivit en hel bok där jag omtalar att det var Avsan som sköt Olof Palme till döds vid Dekorima, där han sekunderna innan talat med vittnet Anki och blivit sedd även av Anneli. Men Avsan anklagar mig inte för förtal, och så länge denna otroliga sak inte hamnar inför domstol kan baseballpolisen Avsan lugnt fortsätta att predika om ”insatsgrupper för unga i riskzonen”. Ask och Avsan biter gemensamt huvudet av skammen. SA.

Olof Palme – fyra mordmotiv?

2012-01-03T16:07:00.000+01:00

3.1.2012. Den skickliga politiska kommentatorn Carin Stenström, på sistone mest synlig i Skånska Dagbladet, är tillbaka (tillfälligt?) som kolumnist i frireligiösa Världen idag, en Uppsalatidning som sedan flera år tillbaka med hästlängder slår sina betydligt större dagstidningskolleger då det gäller en fräsch och frän Palme-bevakning.

Carin Stenström räknar upp fyra mordmotiv: kontakten SAP-LO hade brutits (Thage G Peterson), den förestående resan till Sovjet, vapnen till Indien samt Olof Palmes eventuella koppling till den s k bordellaffären. Det mesta har tidigare varit känt, men Stenström lägger till spännande detaljer. De 100-procentiga beläggen saknas dock, som så mycket i denna affär. Intressantast är kanske Stenströms avslutande uppmaning till ”en rad personer med insyn och inblick i det socialdemokratiska partiet och den socialdemokratiska regeringens inre liv vid denna tid”, alltså en uppmaning till dem som var med att sjunga ut innan tiden hunnit glida oss ur händerna.

Det slår mig när jag skriver: en person som kunnat bidra med tung egen info hade säkert varit den just bortgångne Olle Alsén, DN-journalist och nära vän till Olof Palme i bl a studentsammanhang.

Det var Alsén som före det stora Palmetalet erinrade Olof om den dramatiska raden av katastrofplatser: ”Treblinka”, Babij Jar…”, och Olle hade förtur hos Olof vid olika tal och möten. Men Alsén gav aldrig ut någon samlad skrift om de många ämnen som kom att bli hans: Hårsfjärden, U 137, ESTONIA, Palmemordet. Bland andra. Han såg sitt jobb som dagspressjournalist och som de många dagarnas ledarskribent.

Ett mycket stort skrivet arv finns efterlämnat. Jag råkade vid hans bortgång ha en av hans röda pärmar deponerad hos mig, fylld med den lite spretiga Halda-texten:

”…Sune Sandström säger till kom (juristkommissionen?) 870127 att Rimborn tidigare på natten lämnat en PM om Lisbeths iakttagelser – om en patrull till Sabb (dvs Rimborn). Tog Säk hand om denna PM (för rikslarmet?: En kopia av förhöret med LP gick i natt direkt till Säk (Expr 1/3). Hemligstämplades.

Jag märker medan jag skriver: här finns hela ramen kring min dokumentation om Lisbeth Palme i fel kappa, vid fel bil, vid fel tidpunkt. Ja, kommissarie Åke Rimborn kom före Christianson till Sabb, och han eller hans chaufför kan ha sett Christianson och Lisbeth komma. ”…om en patrull till Sabb…”, ja men denna patrull var väl Christiansons?

Snuddar Olle här vid den kusliga Lisbeth-kopplingen? Såg Rimborn Christiansons kommissariebil anlända till Sabb kl 23.42 och blev undrande? Vad gör du här? Om den kommande seriösa forskningen jämför bröderna Poutianens seriösa grundarbete med Olle Alséns korrekta men mer osorterade noteringar kan stora steg tas mot en lösning. Vad gör de seriösa forskarna? Är vi, förkättrade journalister, de enda verkliga forskarna i dag?

Dessa båda promemorior. Rimborns och Christiansons, är alltså glödhett stoff. Är de verkligen försvunna? Ärenden av detta slag brukar inte slängas. Men gömmas…

Olles pärmar måste tas om hand. Av nya, yngre ögon. Sven Anér

SÄK: Ring inte oss, vi ringer dig!

2012-01-02T16:06:00.000+01:00

2.1.2012. SÄK: Ring inte oss, vi ringer dig! TELIA: Vi scannar in! POSTEN, Var god dröj!

Jag har ägnat, syns det mig, halva mitt liv åt att sitta i telefonväxlar och vänta. Var god dröj. Jag startade i dag, den 2 januari (God fortsättning!) med att söka spåra vad som händer med min anmälan från julafton rörande de saboterade dvd-skivorna, men mina tre adressater, Säk, Telia och Posten, tar detta ärende mycket lugnt. Telia och Posten har absolut ingenting gjort och hittar inte mitt ärende över huvud taget, medan Säk varit duktigast och faktiskt satt ett ärendenummer på min skrivelse, däremot inte angett någon handläggare eller gett mig något svar, men jag kan ju inte begära allt.

Jag kan tycka synd om mig själv, men jag ägnar framför allt en beklagande tanke åt personer som lyckligtvis inte stört telefonväxlar så ofta som jag; Dessa personer har, som jag ser det, inte en chans att någonsin passera spärrarna och verkligen få fram ett konkret besked.

Jag ska ge min kronologi för den här förmiddagen. De män (en) och kvinnor (många), bland andra Anna Backman hos Telia, som jag talade med genom ombud, och Marika Benn hos Posten, som tyckte att det var riktigt spännande att mina brev blivit öppnade och mina dvd-skivor sabbade. Plus ytterligare ett halvdussin kvinnor som denna förmiddag studsat förbi i min telefon: nödtorftigt vänliga, namnlösa. ”Har du skrivit ditt telefonnummer?” Jo, det hade jag.

Jag relaterar:

21.1.12 10.30: Säk 010-568 70 00, dnr AD-159-15954-11. Nej någon handläggare får du inte reda på. Dom på enheten hör säkert av sig, det tror jag.

Posten: 08-781 10 00. 020-23 22 21. Kundtjänst väntetid 14 minuter. Hamnar 10.45 hos manlig tjänsteman på pressinformation; han tycker nog inte att jag är någon vidare pressman. ”Kan inte hjälpa dig, sitter körigt till.”

Telia: 10.50. Växeln letar. 10.58: Letar igen. ”Annan person”.11.02: ”Ett ögonblick bara”. 11.04: ”Dröj kvar!” (Jag gör inte annat). 11:08: Väntar. 11.11, antydan till besked: ”Vi scannar in alla skrivelser, du ska få ett besked, det har min chef Anna Backman sagt till mig alldeles nu. Vet ej när beskedet kommer”. Slut 11.12.

Åter till Posten: 11.14: Söker kundtjänst. 11.16: ”Provar igen”. 11.19: ”Provar fortfarande”. 11.19: Kan du dröja lite till? 11.23: Vi brukar sända bekräftelse på ärenden.”. ”Vi söker dig på ditt telefonnummer – nej, där fanns du inte registrerad”. ”Vill du ha ett bra faxnummer? Jag heter Marika Benn, ställ faxet till mig så tar jag hand om det. Faxa på 08-86 86 61. Jag lovar att forska vidare under tiden.”

Jag tackar för faxnumret, vad rätt du tänkt fast det var fel. Rätt nummer i dagens sinnevärld är: 08-434 47 47. 11.39.

En timma och nio minuter av Sven Anérs liv. Mitt brev om olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning har tagits med lugn och fattning av de tre höga instanserna. Jag bad ivrigt att få tala med någon högt placerad person på de tre ställena, men det fick jag inte.

Don´t call us, we´ll call you.

Kafka hade knappast telefonväxlar att slåss med, men samma byråkrati. Lite glättad, lite hövlig, men snål med faktisk info. ”Jag lovar att forska…”

Sven Anér, medan posten dunsar ner i brevlådan: nej, Posten, Telia och Säk har inte skrivit till mig . Don´t call us… Men läs 5.1 på bloggen!

Nyårsafton – och Gott Nytt År!

2011-12-31T14:50:00.000+01:00

Men gör tankeexperimentet att någon alert person – t ex jag själv! – på morgonen den 2 mars 1986 hade undrat över Göteborgs-Postens fyrspaltiga fotografi, den numera klassiska Lisbeth-bilden vid Sabbatsbergs akutintag, och att denna tyvärr enbart hypotetiska person skulle ha slagit larm:

Vad gör Lisbeth Palme vid en polisbil och i fel kappa?

Då hade Sverige varit ett annat i dag, mordet på Olof varit löst, eller praktiskt taget löst, inom två dagar, räfst och rättarting hade kunnat starta, och Stig Edqvist hade aldrig fått sina tiotusentals meningslösa handlingar i orangeröda pärmar att vårda!

Vi lever tyvärr inte i detta andra Sverige, efter någon miljard i skrämmande bortkastade kostnader för en cynisk mordlek på narri.

Men, som sagt, Ett Gott Nytt År! Er trägne Sven Anér

RÅ – så ska en slipsten dras!

2011-12-27T14:49:00.001+01:00

Jag fick den 27 december nedanstående brev från Johan Lindmark vid RÅ:

2011-12-23 ÅM 2011/8435

Sven Arnér (sic!), Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Din anmälan (Rikspolisstyrelsen 0150-K6121-11) har överlämnats till riksåklagaren.

Anmälan innehåller sådana oklarheter att den inte kan läggas till grund för någon prövning. Ärendet avslutas därför.

Upplysningsvis kan tilläggas att det är Justitiekanslern som handlägger anmälningar och klagomål mot riksåklagaren och åklagare vid riksåklagarens kansli. Det innebär bl.a. att det är Justitiekanslern som kan besluta att inleda förundersökning för utredning av dylika brott. Den som med fog anser att riksåklagaren eller en åklagare vid riksåklagarens kansli kan misstänkas för brott i tjänsten kan därför anmäla saken till Justitiekanslern. Samma sak gäller andra typer av klagomål.

På riksåklagarens vägnar Johan Lindmark

För kännedom till Rikspolisstyrelsen

Detta är ett i alla avseenden mycket märkligt brev. Det utgör svar på min egen skrivelse av den 8 december i år till, inte rikspolisstyrelsen utan till ”Polismyndigheten i Stockholm”. Att min skrivelse skulle vara ”obegriplig” är ett helt obegripligt påstående.

Jag återger nu brevets ingress samt hänvisar mina bloggbesökare till den fullständiga brevtexten som ni alltså hittar på:

8.12.2011: Till Polismyndigheten i Stockholm. Förfrågan. F.k.: RÅ

Undertecknad Sven Anér anhåller härmed att Polismyndigheten i Stockholm måtte utreda huruvida ledaren av förundersökningen av mordet på statsminister Olof Palme,

Kerstin Skarp.

fortlöpande gör sig skyldig till

skyddande av brottsling jämlikt Brottsbalken 14 kap.

Därefter, som ni minns och kan kontrollera, preciserar jag, i klartext, min anklagelse mot Skarp – ja, gå tillbaka till texten och se om du anser den obegriplig. Naturligtvis får inte en myndighet nonchalera en allvarlig skrivelse i ett allvarligt mordmål med den slappa och dessutom osanna hänvisningen till att skrivelsen vore ”obegriplig”.

Hela samarbetet mellan en myndighet och en representant för allmänheten bygger på förtroende mellan dessa båda parter, i varje fall på allmänhetens förtroende för rättvisan. Om myndigheten inte begriper vad som sägs i skrivelsen är myndigheten självfallet skyldig att ta kontakt och fråga: ”Vad menar du egentligen?”, men så har inte skett i detta fall. Redan här är den byråkratiska gången av ärendet egendomlig. Milt talat.

Men det blir värre. Den aktuella myndigheten påstår att ärendet gentemot en RÅ-medarbetare, Skarp, ”avslutas” av en annan RÅ-medarbetare, kanske av RÅ själv.

Här lyfter RÅ till en laglös cyberrymd. I stället för att hålla ärendet vid liv åtminstone tills RÅ har lyckats fatta vad ärendet handlar om lägger RÅ självsvåldigt ner detta ärende, innan det hunnit prövas av rätt instans, en instans som enligt RÅ skulle vara JK!

Sedan RÅ fått ärendet sig tillsänt för information och kanske ett yttrande borde RÅ givetvis omedelbart ha remitterat det till rätt instans, dvs JK. Detta är så banalt enkelt att jag frågar mig hur RÅ kan tro att tillvägagångssättet inte skulle observeras och påtalas.

Nu är det ytterligare något som inte stämmer. Innan RÅ, utförligt docerande, berättar för mig hur föga jag vet och kan i ärenden av detta slag, har han, eller kanske hon, bestämt sig för att lägga ner detta ärende som RÅ inte har begripit och där RÅ givetvis är absolut jävig.

Hela detta senaste brev från RÅ är beklämmande och ännu ett tecken på att det svenska riksåklagarämbetet befinner sig i fritt moraliskt fall. Sveriges per definition skickligaste åklagare slinter från lagens smala väg, men ingen mer än jag tycks reagera. Inte de anställda vid RÅ, t ex brevets John Lundmark, vilken befattning han kan tänkas ha, och inte heller någon fronderande jurist någon annanstans inom rättssamhället.

RÅ inledde sin verksamhet i Palmeärendet, som jag flera gånger påtalat, med att falskeligen placera Christer Pettersson som sin egen syndbock, jagad med blåslampa i tio år, därefter in i döden. Och nu håller RÅ sin stil. Brevet till mig är inte kontrasignerat; jag undrar om två jurister vid RÅ hade kunnat enas om denna juridiska rappakalja? Jo då, det hade nog gått bra. RÅ:s samtliga jurister ser till statsnyttan, inte till sanningen.

Mot RÅ:s samlade agerande hjälper nu endast svenska mediers reaktion och motaktion – när kommer den? Reaktionen skulle omedelbart komma om detta ärende blev ett domstolsärende, men hu!, det vill inte RÅ och hans Skarp för allt smör i Småland! Sven Anér (som gärna står vid skranket!)

Ett Gott Nytt År trots allt! Skaffa er min Tuna-dvd, den ger spännande tittning i en dryg timma. 60 kronor till pg 75 05 55-5. Det är kring denna dvd som nästa års Palmeforskning kommer att kretsa!

Och ring till RÅ och undra! Fråga vad som händer? Fråga hur pass laglydigt det här fina ämbetet egentligen är? Själv får jag inte ringa Kerstin Skarp, det har jag skriftligt på. Telefon 010-562 50 00.

Eller ring alla andra maktens myndigheter, de är alla lika involverade: JK, JO (gärna Axberger), HD, Svea Hovrätt. Stockholms tingsrätt och efterfråga rådman Avsan (nej visst, han har tjänstledighet för riksdagsjobb). Riksdagen. Beatrice Ask. Peter Eriksson som är ordförande i KU, Bundeskriminalamt i Wiesbaden, SKL, Naturhistoriska riksmuseet. Alla chefredaktörer, som har denna story på sina fem fingrar men har lagt den på bortersta hyllan.

RÅ i fritt fall. Det är en ganska otäck syn. För såna som vill se.

Sven Anér.

Likalydande skrivelser till TELIA resp till POSTEN – BRÅDSKANDE!

2011-12-27T14:47:00.000+01:00

27.12.2011.

Jag anmäler härmed:

Till TELIA: Misstänkt olovlig telefonavlyssning vid minst tre tillfällen.

Till POSTEN: Misstänkt olovlig brevöppning och återförslutning vid tre tillfällen.

Händelseförloppen är utförligt beskrivna i min anmälan till Säkerhetspolisen, dnr AD 159-15954-11, bifogas: mina adressater kan ju konferera med Säk.

Speciellt för TELIA: Mitt fasta telefonnummer är 018-15 12 79. Varför jag misstänker olovlig telefonavlyssning? Enda kontakt utåt, som jag över huvud taget haft i detta ärende, är ett antal telefonsamtal mellan mig, 018-15 12 79, och Bo Alvberger, 0370-167 38. Jag har sålunda inte skrivit till Alvberger om detta, endast telefonerat.

Gärningsmannen kan inte ha fått besked om att jag vid tre separata tillfällen avsåg att sända den aktuella dvdn som brev till Alvberger på annat sätt än genom att i anslutning till dagarna kring 14 resp 15 och 20 december ha avlyssnat min telefon samt möjligen också Alvbergers telefon.

Speciellt för POSTEN: En gärningsman måste vid tre separata tillfällen, med ledning av telefoninformationen, ha snappat upp de tre breven, öppnat breven, saboterat innehållen, stoppat tillbaka de saboterade skivorna, återförslutit kuverten samt på något sätt stoppat tillbaka breven för slutlig brevbäring. Hur detta kan ha skett utan Postens medverkan och vetskap förstår jag inte, liksom jag här ber Posten att utreda detta enligt min mening mycket kusliga ärende.

De tre saboterade dvd-skivorna finns tillgängliga för en övervakad och auktoriserad kontroll. Jag förbehåller mig all rätt att återkomma med skadeståndsanspråk från såväl Bo Alvberger, om han så önskar, som från mig själv. Saken är, som framgår, polisanmäld. Jag önskar registrerade och diarienumrerade svar fortast möjligt.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag begär sålunda, från båda adressater, ofördröjlig handläggning av detta allvarliga ärende!

Säk tar saken seriöst – ärendenummer AD 159-15954-11, handläggare utses snarast

2011-12-27T14:44:00.001+01:00

27.12. Brev till två kvalificerade nyhetsjournalister.

Ärendet med telefonavlyssningen, brevöppningen och de tre, i omgångar, saboterade dvd-skivorna går vidare, och jag vore förstås glad om ni ginge in i denna mycket otäcka sak.

Jag erhöll i dag vid middagstid från Säks registratur rubrikens diarienummer för mitt ärende samt besked att jag snarast kommer att få namn på handläggare. Jag har från andra håll erfarit att säkerhetspolisen ser mycket allvarligt på denna affär; att jag inte formellt kan belägga denna uppgift säger sig självt.

I denna sak ligger också, som jag tidigare omtalat, att ingen enda av mina väsentliga uppgifter, från 1986 och fram till i dag, någonsin korrigerats eller dementerats, endast viftats bort under hänvisning till påstådd förundersökningssekretess, trots att den ursprungliga förundersökningen mot Christer Pettersson varit avslutad sedan våren 1989, då hela den dittillsvarande förundersökningen borde ha presenterats.

I denna polisutredning fanns inte den stora informationen medtagen: hela Avsan-affären, vittnesmål som ända från början klart friade Christer Pettersson, uppgifterna om Lisbeth Palmes aktiviteter mordnatten.

Förundersökarna, RÅ och rikskrim, förtiger ännu i dag Lisbeth Palmes koppling till mordet, bl a genom den av rikskriminalen (!) till mig år 2000 utlämnade bilden av Lisbeth i ”fel” kappa på Sabbatsberg. Osv. Det torde vara just mina uppgifter rörande Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof som är anledning till de tre sabotagen mot min dvd.

Ingenting har de senaste dagarna på minsta sätt framkommit som skulle kunna ge en annan bild av ärendet än den av mig framlagda. Denna sak berör min heder som journalist, den berör alla mediers alla samveten. Den berör det kulturella samvete som får sig en skrämmande törn när Bo Alvberger ska hindras från att recensera min Tuna-dvd: äsch, vi sabbar dvd:n för Alvberger så skriver han inte om eländet! Agera, kolleger! Kolla med Säk, som nu sitter brydd med materialet i knät. (Eller inte alls brydd?)

Jag läser Aje Philipsons helsidesannons i SvD i dag och konstaterar att jag ägnar denna annons endast ett förstrött intresse, eftersom annonser i egen sak aldrig känns trovärdiga. En annons från mig skulle heller inte bidra till Palmegåtans lösning. En mediabevakning däremot! Så gå in! Hittar ni felaktigheter, ja, i så fall blir ju dessa tillrättade. Men seg tystnad är aldrig god publicistik.

God (eller helst bättre) fortsättning! Oroad, vänlig och kollegial hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Vilken är den faktiska sanningen?

2011-12-26T14:42:00.001+01:00

Annandag jul

26.12.2011.

Jag har hållit mig lugn och stilla över helgen, men jag har skrivit en del och tänkt en del. Nu i natt låg jag vaken ett par timmar och fann tillsammans med vargen vad jag i dag tror kan vara den faktiska sanningen. jag skissar en tänkbar synopsis:

Någon inom eller över Säk bestämmer sig för att lossa på Palmeaffären, känna sig för med sanningen. Hur göra detta, hur gå ut med detta?

Säk bestämmer sig för att leverera en attack som ska se ut att vara en generalattack mot Bo Alvberger och mig, men som i själva verket, vid närmare eftertanke, är motsatsen nämligen en generalattack mot Lisbeth Palme och hennes likasinnade, inom regeringen, åklageriet, polisen.

Så kommer mitt Tuna-möte. De slår inte till direkt, men när de fått – och avläst – min Tuna-dvd tycker de sig ha hittat en framkomlig väg. De drar då, lagom till jul, i gång en ganska omfattande apparat, med olovlig telefonavlyssning, olovlig brevöppning, sabotage som drabbar både Alvberger och mig. De vet förstås att vi omedelbart kommer att reagera, och de kan räkna med att media så småningom kommer att följa efter.

Vad kan tänkas bli resultatet? Jo, att alla strålkastare riktas inte så mycket mot oss två som mot Tuna-dvdns sakinnehåll, med Lisbeth Palmes irrfärder i topp. Folk kommer, även om det inte går fort, att få upp ögonen för ting som de aldrig har sett tidigare: Palmeaffärens innersta!

Vem skadas av Säk-affären? Initialt vi, men egentligen bara perifert: upprördhet i starten, tre dvd-skivor, lappri, något stört julfirande.

Vem skadas i stort? Säk självt. Säk talar om för alla som vill lyssna att här är stora ting på gång, säk bryter mot lagar så det knakar, säk talar om att Olof Palmes maka var en av de inblandade i mordplanerna, kanske anstiftaren, kanske den initiala anstiftaren. Säk berättar, klart och tämligen öppet, hur det verkligen står till och hur det i snart 26 år hela tiden har stått till!

Varför gör säk detta? Här är jag ju undrande och behöver hjälp. Jag prövar några idéer, men jag har klent faktaunderlag:

En fronderande grupp inom Säpo? Kanske tänkbart men föga troligt. I och för sig, ja, men praktiskt nej. Jag tror inte att en sådan serie av drastiska arrangemang skulle gå att, okänt för säks ledning, utföra inom säks ramar, det går åt för mycket folk, risken för läckor är enorm. Dessutom bör väl säk ha inbyggda spärrar mot enskilda utflykter i verksamheten. Nej, det tror jag inte.

Leif GW: Ja, visst. GW finns bakom alla märkliga initiativ inom rikspolisstyrelsen och säkerhetspolisen, han vet i varje fall om allt elände som koncipieras. GW har gjort uttalanden som kan peka på att han tänker komma med det stora avslöjandet när han nästa år går i pension – har han bestämt sig för att gå ut några månader i förtid? I varje fall har GW säkerligen varit tidigt informerad, antagligen som medbestämmare.

Säk utför ett beställningsjobb på regeringsorder eller ändå högre instansers order? Ja, det är väl här det ligger.

Men varför ta till en så här knepig och omfattande metod? Kunde inte säk ha gått ut direkt med budskapet: Olof dog inom en hemlig plan i vilken Lisbeth var integrerad? Ja, säg det.

Antagligen för att detta skulle ha varit omöjligt och lett till konvulsioner som varit omöjliga att klara av. Risk för omstörtningar mm. Med omvägen över tjuvlyssning och brevsabotage och kultursabotage (brunkletade diskar) vinner (?) säk lite tid, kan få det hela att se ut som om det kört ihop sig, lite vanligt byråkratiskt strul. Kan det vara tänkbart? Något åt det hållet?

Den som klart gynnas är ju jag, det är det ju ingen tvekan om. Dvdn får en PR som varit otänkbar i ett normalläge, och den svenska allmänheten, som nästan hunnit glömma bort hela affären (Vem fan var Palme?), tvingas fokusera om. Dvdn blir intressant att inhandla, kanske.

Har detta varit en av de ursprungliga avsikterna? Att sprida min Tuna-dvd? Med dess oerhört skarpa attack mot framför allt Lisbeth Palme? Avsikten kan jag ju inte säkert bedöma, men resultatet kan ju bli detta. Jag har inte skrivit ut dvd-texten, men den framstår nog som mycket skarp på pränt.

Eller kan en helt fristående organisation ligga bakom? Nej. Detta är en typisk under cover-polisgrej, där tillgång finns på all erforderlig infrastruktur; ingen separat kriminell organisation kan disponera över alla erforderliga muttrar och skruvar, och vilken enskild organisation skulle vilja göra detta? Ingen.

Ur medial synpunkt är metoden, i varje fall på sikt, väl vald. Den är lagom dramatisk till sitt utförande, den har såväl kulturella som politiska aspekter, den har ett go och en drive som rimligen bör få chefredaktörer och nyhetschefer att vakna.

De här funderingarna tänker jag inte gå ut med än, de är spännande. Hypotetiskt spännande. Bara kvart över tre-vargen slutade yla. Sven Anér.

PS: Sätt in 60 kronor på pg 75 05 55-5 så har du min TUNA-dvd om Lisbeth Palmes märkliga natt då Olof blev mördad. Dvdn kommer att bli unik. SA.

Juldag. Hypoteser

2011-12-25T14:40:00.001+01:00

25.12.2011, alltså.

Själv går jag mest och vegeterar, med en smak av saltade jordnötter och amerikansk ganska smetig underhållningsfilm: fanns ingen tysk rulle? Eller fransk, eller italiensk, eller isländsk eller japansk? Bra dansk och norsk – den köps nog billigt på ”motköp”, som när vi kränger JAS. Är kanske fransk film hutlöst dyr, även för de internationella kanalföretagen? Jag kippar och storknar inför varje fantastisk shampoo, ”you´re worth it” får jag höra.

En smetig brun hinna lägrar sig över mitt sinne, ungefär samma sorts bruna hinna som herrarna på andra sidan barriären kletade in i en av mina dvd-skivor på dess vanskliga färd ner mot det småländska höglandet. Jag kan undra vad dessa herrar (och kanske någon dam också) sysslar med över julen. Alla tuggar nog inte bara salta jordnötter och ser på ungarnas Peter Pan.

Jag skulle gissa att ett antal av dessa herrar har samlats till hemliga rådslag för att fundera ut hur de ska komma undan denne Anér som bråkar så väldeliga om lite telefonavlyssning och lite olovlig brevöppning och lite brun smet på en dvd som går mellan författaren och journalisten Sven Anér i Uppsala på den ena kanten och läroverksadjunkten och kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo där Lagan brukar svämma över, på den andra.

Det är mycket att ljuga bort. Hur kan tre dvd-skivor, som skickas med ojämna mellanrum och från varierande avsändare, så småningom nå fram till adressaten Alvberger med den blänkande spelytan förvandlat till ett intellektuellt skrotupplag där en bulldozer farit fram? Det blir en uppgift för någon av de smarta, men svårare ting har de väl fixat. Kanske.

Ett par andra i think-tanken får räkna ut hur de ska förklara varför olovlig avlyssning av Anérs fasta telefon satts in så lägligt till jul? Om jag inte minns fel får dylik avlyssning utnyttjas endast om det eventuella straffet för missgärningen kan beräknas bli minst två år; har jag varit så på alerten? En domare måste, om de vill följa lagen men det kanske de inte vill, ge sitt godkännande. Det brukar gå mycket gesvint, visserligen, men ett domstolspapper måste kunna visas upp. För vem vet jag inte, men kanske vice RÅ Kerstin Skarp, som sysslar med angränsande ärende, vore intresserad? Vad sa Rellingen?

Mera jobb i tanken? O ja, själva den högst illegala öppningen respektive återslutningen av Bo Alvbergers raspade och filade dvd-skivor! Raspade längs med de en gång så blanka spåren, för då dödas allt vad ljud och bild heter, där den här föredragshållaren Anér hälsar alla i Tuna välkomna, det blir kaffe med bulle och pepparkaka i pausen, serveras i luckan till höger, ja, ni hittar själva. 25 kronor vill Siv ha för besväret.

Vanligt folk, men det är inget fel på vanligt folk. Det är just det det inte är, förstår ni som simmar i tanken. De öppnar inte brev olagligt, de hoppar inte kråka på dvd-skivor, och de tjuvlyssnar inte på telefoner, för det vet de inte hur man gör. Helt enkelt väldigt hederliga människor, i ett område kring bygdegården i Tuna, ett uppländskt namn med anor från vikingatid och långt dessförinnan. Ett namn som den svenska hemliga polisen inte drar sig för att solka.

Jag märker att jag ilsknar till medan jag knattrar. Lena kommer in och erinrar mig om att jag lovat avstå från knattrande denna afton; kanske en sund tanke. Men ilskan porlar eller om det är pyser den gör. Att se, eller ana - mer än ana – vuxna karlar som mot lön (och det har nog varit OB-tillägg också) gladeligen ägnar sig åt betald grov kriminalitet – ja jag blir småförbannad, Storförbannad.

Och vad kommer ut av detta? Kör vi med Ragnarök eller Katharsis, de slutliga reningsprocedurerna? Ska hela Palmemordstumören fläkas upp som en filéad lax i blodets färg? Eller ska vi återgå till den vanliga trallen: ja, det strulade ett tag här, men nu är alla hörda och saken ur världen. Vad förhören har gett meddelas inte.

Det är när jag raljerar under galgen som hela denna fantasmagori tar form och blir till konkret brott, en serie konkreta brott.

Under galgen? Vems galge?

Sven Anér, medan julen pyser och en kvarts jordnöt har fastnat mellan ett par tänder. Hälsningar till think-tanken och alla klappsnapparna! Hör av er!

UNT. Nyhetschefen.

2011-12-24T14:38:00.001+01:00

Olovlig telefonavlyssning i Uppsala, i Palmemordets spår?

Tidningen brukar sällan fästa avseende vid mina synpunkter men kunde kanske göra ett undantag. Jag föreslår nu att någon medarbetare ginge igenom det medsända materialet. Jag har ännu inte fått någon officiell kommentar, men, som jag skriver till säkerhetspolisen, går det ju inte att utesluta att det är Säk själv som är ansvarig.

I så fall betyder detta att Säk, under veckorna före jul, haft statsanställd personal sysselsatt med att spåra upp två brev från mig i Uppsala och ett brev från den aktuella dvd:skivans producent i Bromma, alla tre till läroverksadjunkten Bo Alvberger i Värnamo, samt sysselsatt med att vid tre tillfällen, 14, 15 och 20 december, öppna dessa brev, grovt sabotera de tre skivorna, stoppa tillbaka dem i de olovligt öppnade kuverten samt i detta sorgliga skick äntligen överlämna kuverten till Alvberger i Värnamo.

Tanken kan ha varit att hindra Alvberger från att i tex Miljömagasinet recensera den aktuella dvdn: ” Lisbeth Palme – mordets stora gåta”. Endast via telefonavlyssning kan vederbörande klappsnappare ha fått fullgod information för en lyckosam avlyssning.

Jag är inte särskild kunnig i olovlig underrättelseverksamhet, men om jag utgår från att det är Säk som är arrangören så bör rimligen ungefär dessa statstjänstemäns tjänster ha tagits i anspråk. nu till jul:

Telefonavlyssnare (i Uppsala och/eller Värnamo eller förstås Stockholm), sorterande under något högre avlyssningsbefäl, som i sin tur måste ha stått i livlig kontakt med den politiskt ansvarige för arrangemanget. Säg 3 personer.

Därefter har det gällt att hitta själva försändelserna. Jag känner inte hur dessänger av detta slag kan se ut, men säg tre man, inklusive någon på Posten? Exakt var och hur vet jag inte, men efter det olovliga tillslaget måste olovlig brevöppning ha följt, utförd i samband med regelrätta kontakter med Posten i Värnamo, eller utan sådana kontakter. Säg 3 personer, samma vid alla tre tillfällena, låter det tänkbart?

Statsanställd sabotör, att sandpappra och hoppa upp och ner på dvd-skivorna och smeta brun gegga på: ja, där kan det ju ha räckt med en, kvalificerad, statstjänsteman.

Statsanställd återinstoppare av den aktuella dvd:n, som alltså behandlar Lisbeth Palmes roll vid mordet på Olof – ja, det räcker väl med en, som då också fått till uppgift att smyga tillbaka det nu nödtorftigt återställda konvolutet.

Sammanlagt skulle det bli 8 lagbrottsvilliga statstjänstemän, möjligen fler men knappast färre, som haft dessa sysslor som extraknäck inför Fridens Jul. Jag kan kärva till tonläget en aning:

Saken är förstås oerhört allvarlig, med förgreningar genom hela vårt s k rättssamhälle. Palmemordets aldrig brutna förgreningar. Jag kritiserar bl a Lisbeth Palmes koppling till Palmemordet på ett allmänt bygdegårdsmöte mitt i Uppland, dit UNT var inbjudet men nog inte kom. Om Säk kom hade jag inte möjlighet att kontrollera. Mötet filmades, av filmen blev en dvd, och när jag skulle skicka denna dvd till en av kulturdebattörerna i Miljömagasinet, Bo Alvberger i Värnamo, var plötsligt fan lös, med en kraft och en energi som inte precis gynnade min och Bo Alvbergers julfrid.

Nej, alldeles tvärtom. Och jag funderar nu, inledningsvis: vad kommer att hända om UNT publicerar en notis i ärendet, eller rent av en brandartikel med Anér-banér? Och om andra alerta nyhetsorgan följer efter.?

Jag ber UNT agera. Om inte annat borde kanske en av Uppsalas större lokaltidningar notera att grovt olaglig telefonavlyssning pågår i Uppsala, då det passar.

Naturligtvis är jag gravt allvarlig.

Engagerad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Fil kand Uppsala 1946, DH 1947, någon kunskap i enklare journalistik,

PS: Är Palmemordet då löst? Efter dessa klara misstankar om en serie grova grundlagsbrott? Vet inte. Svek och lögn kan vara som klåda. DS

./. Inlaga julafton till Säkerhetspolisen, utan själva dvdn, eftersom UNT redan innehar denna. Sen ett bra tag.

Till Säkerhetspolisen

2011-12-24T14:33:00.001+01:00

Julafton 24.12.2011.

Box 8304 (Ärendet fick dnr AD 159-15954-11)

104 20 Stockholm.

För kännedom och åtgärd: Statsministern.

Misstänkt olovlig telefonavlyssning, misstänkt olovlig brevöppning/återförslutning, misstänkt avsiktligt sabotage mot dvd-skivor under sändning från Uppsala till Värnamo.

Säkerhetspolisen. Mot bakgrund av min bifogade skrivelse i detta ärende, ställd till bland andra Reportrar utan gränser, samt mot bakgrund av meddelande ankommet 23.12.11 från läroverksadjunkten Bo Alvberger, anmäler jag, med djup undran och oro, rubrikens och de båda skrivelsernas misstankar.

Möjligen kan andra misstankar tillkomma, bl a skadeståndsskyldighet för förövaren/förövarna i olika avseenden.

Så vitt jag i dag kan se har de tre dvd-skivor som jag Sven Anér (2 st) och skivproducenten (1 st) vid tre tillfällen under december 2011 med vanlig post, porto 12 kronor, sänt till Bo Alvberger i Värnamo, lyfts ut ur kuverten, saboterats, åter inlagts och förslutits samt i stympat skick fått fortsätta färden till Bo Alvbergers brevlåda, Slottsvägen 8 i Värnamo.

Dessa anmärkningsvärda ingrepp mot min/Alvbergers egendom måste, så vitt jag kan förstå, ha föregåtts av avlyssning av min telefon, 018-15 12 79, kring dagarna 14, 15 och 20 december 2011.

Dvd-skivan i fråga bygger på en filmupptagning från ett allmänt möte den 19 november på Tuna Bygdegård, nära Alunda i Uppland. Skivan är på etiketten benämnd ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”, och innehållet torde kunna betecknas som politiskt och nyhetsmässigt kontroversiellt. Ansvarig för innehållet är jag själv, professionell journalist och författare.

Jag anmodar nu den svenska säkerhetspolisen att ofördröjligen utreda bakgrunden till ovan, och i de bilagda skrivelserna, redovisade, flerfaldiga och grova sabotage mot mina tre dvd-skivor. Sabotagen riktar sig därmed även mot den grundlagsfästa svenska tryckfriheten och de innebär därigenom också en form av grundlagsstridig censur.

Jag anmodar Säkerhetspolisen att bl a utreda om sabotagen kunnat utföras på annat sätt än via olovlig avlyssning av min fasta telefon i Uppsala, vilken alltså ännu i dag kan vara avlyssnad: det kan jag ju inte veta.

Säkerhetspolisens utredning måste bli grannlaga och omfattande. Naturligtvis vore det fel av mig att utesluta möjligheten av att sabotagen planerats och utförts just inom själva Säkerhetspolisen; vilken annan svensk organisation har samma möjligheter till ingrepp mot svenskt telefon- och postväsen?

Skulle Säkerhetspolisen finna att misstankar kan riktas just mot Säkerhetspolisen, måste jag utgå från att Säkerhetspolisen anför jäv och överlämnar ärendet till annan instans, vilken denna skulle kunna vara.

Jag utgår från omedelbar handläggning. Jag önskar, med vändande post, besked om diarienummer och namn på handläggare samt om möjligt en första kommentar.

Det känns angeläget att inte minst för den svenske Statsministern understryka detta unika ärendes vikt och vidd. Blixtljus kastas plötsligt mot hela den enligt uppgift pågående förundersökningen av mordet på Olof Palme, RÅ resp Rikskriminalpolisen. Jag bifogar en bild föreställande Lisbeth Palme anländande till Sabbatsbergs akutintag, jämte utförlig och korrekt, aldrig dementerad underskrift. Denna bild med underskrift ger komplett förklaring till DvD-rubriken:

Lisbeth Palme- mordets stora gåta.

Omedelbar handläggning, tack, Säkerhetspolisen och Statsministern, i en för Sverige mycket oroväckande situation!

Sven Anér, journalist och författare, medlem av SJF, SFF och PK, aldrig på någon väsentlig punkt dementerad eller ifrågasatt i Palmesammanhang, däremot konsekvent nonchalerad.

Karlsrogatan 85 A, 752 49 Uppsala. 018-15 12 79 (förmodligen i dag avlyssnad).

./. Aktuell, i postningsögonblicket ej saboterad DvD-skiva, fotografi av Lisbeth Palme på Sabbatsbergsakuten, brev från Anér till bland andra Reportrar utan gränser, meddelande från Bo Alvberger till Sven Anér.

./. De tre saboterade DvD-skivorna finns förvarade.

./. Bo Alvberger: ”…en smutsig trasa…”

Läroverksadjunkten och kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo konstaterar i skriftligt meddelande till Sven Anér, ankommet till Uppsala den 23 december 2011:

En vecka före julafton kom det en dvd-skiva med posten. Jag hade bett om information om palmemötet på Tuna bygdegård och så fick jag hela mötet upptaget på film. Spännande! Men redan efter några minuters uppspelning stannade filmen. Vid ett nytt försök hände samma sak. Jag fick be om en ny skiva och två dagar före julafton sitter jag med tre skivor som posten förmedlat men som alla är felaktiga. ”Smutsig eller skadad” står det på skylten som kommer upp när skivan stannat. ”Mycket ovarsamt handhavda skivor”, säger min datorexpert när jag visar honom dem. Alla har små nästan osynliga revor i samma riktning som skivspåren. Två har lite grövre tvärsgående repor och om en av skivorna menade experten att det såg ut som om någon dragit en smutsig trasa över den. Vid rengöring med vit duk försvann en brunaktig hinna och dvd:n blev spelbar men hakade så småningom upp sig även den.

Bo Alvberger

Julen 2011 Min ordbehandlare skriver som min gamla Halda gjorde när den knattrade fram mina DN-texter på 1940-talet och snitsade till mitt ”Svan” på slutet. Vi hade inte så många hjälpmedel på den tiden. Kulspetspennan hade faktiskt kommit. Haldan fanns, och telefonen. Kameran, och strax kom även telefotot. Det var väl våra samlade attiraljer. hot

Telefonen var modell petmoj, men fortfarande fanns televerkets s k talhytter bemannade där samtalen kopplades manuellt, det gick att ringa och tala med en levande person:

”Är det bekant var Evald Gustafsson bor?”

”Jo då. Lillhyttan 19. Ska jag koppla?

”Han har visst vunnit 50 000 på penninglotteriet, är det känt?”

”Jo, det har allt sports på bygden.” brevhot

En vänlig och obyråkratisk tid, som ekade mjukt via de knattrande Linotype-maskinerna nere i sätteriet: ”50 000 till Lillhyttan i Hälsingland.”

Våra texter var välskrivna, fattades bara annat, och de nyheter vi förmedlade var sanna och objektiva, så vitt på oss medarbetare ankom. Vi tvingades aldrig att skriva mot vår övertygelse, och fanns det ting vi ville att vår tidning skulle ta upp la vi en lapp i Åkes bok på stora redaktionen, varpå en notis eller en jättenyhet förr eller senare flöt in, kanske nästa dag under ett dubbelt banér som fick heta Anér-banér, tack för det. Vi cyklade hem till Årsta och kunde se oss själva i spegeln. telefonhot

Jag ser dagens publicistik med virvlande och oroad blick. Har alla de nya hjälpmedlen skapat en medialt bättre värld? På vissa områden självfallet: snabbhet, simultan nätpublicering. Och mycket annat. Men har sanningen, objektiviteten blivit bättre? hot mot våra liv

Den skrämmande text som jag här sänder skildrar ett händelseförlopp som på 1940-talet aldrig skulle fått förbli odokumenterat, sedan första världskriget (!). Vi medarbetare hade omedelbart, sedan saken blivit känd i trovärda kretsar, lagt lappar i Åkes bok och inte nöjt oss förrän saken funnits i tidningen med Anér-banér, många gånger om. hot mot vår rättsstat

I dag råder andra tider. De stora nyheterna blir de tysta nyheterna, tysta, fast alla på redaktionerna vet vad musen piper: ”Rättsstaten rämnar, mördaren känd, myndigheter tvingas tiga, statsministern fullt informerad men tiger.” Ska detta få fortsätta, fram till vår tids finala Gehenna? Finns i dag endast hot, inget samvete? Datorsamvete? Världssamvete?

Sven Anér, en julafton av djup svensk kris. hot – å förlåt; God jul!

Olle Alsén är död

2011-12-23T14:39:00.000+01:00

23.12.2011.

Olle Alsén har gått bort, och alla minnen sköljer över mig.

Olle var den födde journalisten. Med alla en god journalists kännemärken. Han gick genom livet som en till synes mjuk och nästan lättjefullt angenäm person, men skenet bedrog. Under den koncilianta ytan fanns ett strikt yrkeskunnande och en ambition och en målinriktning som aldrig sviktade.

Olle kom att bli den svenska journalistiska fyrbåken. Han inledde sin verksamhet på en nyhetsbyrå, vilket i dag kan kännas signifikativt. Han kom tidigt till Dagens Nyheters nyhetsredaktion först under Herbert Tingsten, där vi under många år var kolleger. Han rekryterades till DN:s ledaravdelning, där han gjorde uppmärksammade insatser och där han tidvis fick skriva om de ting som kom att färga hans liv: de stora gåtorna på agendan.

Hårsfjärden, den grundstötta ubåten, Palmemordet, Ströberg. Och så vidare. Det var Olle som gav vår skepsis stöd och som raserade de eleganta officiella deklarationerna.

Det var Olle som, först och ensam, preciserade mordanklagelserna i Palmefallet, det var Olle som riktade strålkastaren åt det håll dit den till sist måste komma att lysa. Men Olle fick under sin långa livstid, född 1923, knappast den helhjärtade publicistiska support han i vart och ett av sina stora ärenden hade förtjänat. Hans tidning följde en tidningspolitisk medelproportional, men längs denna uppdragna linje kom Olle sällan att vandra. Det betydde att hans texter antingen fick publiceras som personliga kolumnfunderingar, utan tidningens egentliga stöd och ansvar, eller, i de flesta fallen, att DN avstod från att trycka Olles synnerligen väl underbyggda tankar.

I Palmefallet genomförde Olle ett antal bandade telefonsamtal med bland andra den dåvarande undersökningsledaren kriminalkommissarien Hans Ölvebro. De båda var två helt olika sorters människor, och de stod hela tiden på var sin sida om rättens och rättvisans barriärer, men de kunde ändå samtala med ett slags hatkärlek.

”Vi kan inte höra alla som du kommer dragande med, Olle”, sa Ölvebro, men Olle brusade aldrig upp utan noterade den otroliga kommentaren bland sina aldrig publicerade utskrifter, nedknackade på en ibland vrenskande gammal Halda.

Då Ingo vann i New York fanns Olle på plats som DN:s biträdande referent i Madison Square Garden, den evige nyhetsjournalisten: orädd, exakt, under en förledande vänligt luddig yta. Olle hann aldrig skriva den stora boken om Sveriges gråa öden; hans ålderdom förmörkades av sjukdom och ensamhet. I den forskning som nu måste följa kring alla dessa ödesfrågor blir Olle Alséns namn det klart lysande.

”Hej Sven. Det är Olle.”

Sven Anér

Varför skadas DVD-skivorna på posten tre gånger till samma adressat?

2011-12-21T14:53:00.001+01:00

21.12. 2011 Till Reportrar utan gränser, Box 273 61, 115 93 Stockholm. För angelägen kännedom: Peter Kadhammar och Staffan Heimerson, Aftonbladet.

.Jag ska berätta det här, mycket koncentrerat och komprimerat men givetvis sakligt helt korrekt.

Förre läroverksadjunkten i Värnamo, kulturdebattören Bo Alvberger, avsåg/avser att recensera min DVD om Palmemordet i Miljömagasinet, men denna recension får förhinder. Två gånger har jag sänt denna DVD från Uppsala till Alvberger, 14 resp 15 december, och nu senast har skivans producent den 20 december sänt ett exemplar från Bromma till Bo Alvbergers bostadsadress i Värnamo.

Vid alla tre tillfällena har skivorna anlänt skadade, enlig tillfrågad expert skadade på ett sådant sätt att de tycks ha blivit ganska grovt handgripligt repade, med reporna dragna längs med spåren vilket tydligen ger den allvarligaste skadan. Skivorna har gått att se och höra endast styckevis och delt. Även den sista är alltså, av allt att döma avsiktligt, repad.

Av dessa skivor är i dag ca 50 distribuerade, men ingen annan mottagare har anmält bekymmer, varför jag måste utgå från att skivorna varit klanderfria.

Alla utom Bo Alvbergers tre. Förhållandet väcker ett antal frågor. Varför just Alvbergers? Och, om något avsiktligt sabotage föreligger, vilken har avsikten varit? Vilken är avsikten? Och vilken organisation kan, ur julbrevens och julkortens mångmiljonflod, öronmärka tre helt vanliga vita halva A4 kuvert? Vem har ett så uppslukande intresse?

Skulle dessa åtgärder, om de nu är avsiktliga, i längden kunna hindra Bo Alvberger från att skriva? Naturligtvis inte. Jag kan fundera ut säkrare sändningsmetoder. Men metoden, fortfarande med reservationen att jag tolkar situationen rätt, kan givetvis göra nytta som ett tämligen effektfullt hot.

Jag går nu, före och under jul, vidare i denna sak och ber till att börja med Bo Alvberger skriva ned sina egna erfarenheter, varefter jag hoppas ganska snart kunna publicera hans text och eventuellt andra efterföljande texter i detta ganska ruggiga ämne några av de närmaste dagarna.

Jag kommer inte att anmäla, som jag nu ser läget, till vare sig posten eller polisen. Mina erfarenheter från liknande händelser under Palmeåren avskräcker. Posten behöver inte agera för bortkomna, ej rekommenderade brev med sammanlagda värden av någon hundralapp, och den av riksrevisionen för katastrofal oduglighet kritiserade rikspolisorganisationen och dess chef Bengt Svenson (av mig tidigare försedd med två ”ss”) har säkert andra sysslor att sköta så här före jul.

Jag startar med att, via den tålmodige Bo Alvberger, strax försöka presentera en kvalificerad teknisk beskrivning av skadorna på de tre (!) DVD-skivorna, varefter jag nog även tänker vända mig till ledningen för miljöpartiet, som kanske kunde undra över deras närstående debattör Alvbergers märkliga vedermödor i den svenska samhällsupplysningens tjänst. (Miljömagasinet representerar inte formellt miljöpartiet).

Jag hoppas alltså kunna återkomma efter jul.

Sven Anér

PS: Vem vet så mycket om två oförvitliga personer som pensionerade läroverksläraren Bo Alvberger i Värnamo samt om den för evigheter sedan pensionerade journalisten Sven Anér i Uppsala? Går det att Googla sig till denna info? Det gör det kanske. DS

PPS Jag hänvisar nu mina adressater till min fortlöpande blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och ber om journalistiskt kollegial assistans i vad som kan vara en svensk ödesfråga. Det är svårt att se ovan beskrivna händelsefölopp som annat än en rad avsiktliga sabotage, tydligen i avsikt att hota. Att tre på varandra tätt följande skador skulle ha skett av en slump förefaller otänkbart.

Jag ber alltså mina adressater agera. Bo Alvberger är kvalificerad kulturdebattör, i bl a Miljömagasinet, medan jag själv har 64-årig yrkeserfarenhet som medarbetare i DN resp Sveriges Radio-TV och dokumentär författare. Jag har allt sedan Palmemordet 1986 bevakat detta stora mörka ärende och därvid riktat skarp kritik mot åklagares och polisers insatser.

Min kritik har eskalerat de senaste månaderna, då jag vid ett allmänt möte den 19 november på Tuna Bygdegård i Uppland speciellt fokuserat på Lisbeth Palmes oförklarade aktiviteter omedelbart före, under och efter mordet vid Dekorima.

Palmemordet har krävt ett ospecificerat antal dödsoffer bland bl a enskilda utredare. Nu behövs inte fler offer, det är dags för räfst, klarhet, genomlysning.

Gå från fredag em in på min blogg, Reportrar utan gränser, Peter och Staffan! Agera! Det officiella Sverige beter sig i dag som om händelser av etiopisk sort aldrig skulle kunna inträffa i vårt skötsamma och dygdiga land, vilket förstås inte är sant.

Jag bifogar, till Reportrar utan gränser min DVD från Tuna; Expressen och Aftonbladet har tidigare fått var sitt ex.

Med kollegial och djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Medlem av SJF, SFF samt PK.

Jag hoppas på svar från de tre adressaterna in på mellandagarna. I övrigt har jag de senaste veckorna fått ett enda svar på ett stort antal brev.

Jag erinrar mig en replikväxling från PALME-nytt-tiden, då en chefredaktör, som jag kände väl, skrev till mig:

”Men Sven, du skriver för många brev så du kan inte räkna med att få något svar…”

Den inställningen tycks stå sig, fast tidningen inte längre ligger i Klara.

För statliga tjänstemän skriver förvaltningslagen troskyldigt i sin § 4, att ”frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt”. Tro det, Regeln gäller dock inte Rosenbad, som är finare än tåget.

En avslutande anekdot: Strix chefredaktör Albert Engström var på solskenssemester, och redaktionen telegraferade allt otåligare efter hans bidrag:

”När kan vi vänta teckningen?” Albert svarade:

”I dag, i morgon och alla dagar”.

Just det. SA.

Regeringen bryter sedan 25 år tillbaka mot lagen i Palme- och ESTONIA-ärendena

2011-12-20T14:51:00.000+01:00

20.12.2011. Till den svenska regeringen!

Sedan 1986 resp sedan 1994 har jag samvetsgrant och noggrant bevakat Sveriges genom tiderna journalistiskt största händelser, nämligen mordet på statsminister Olof Palme resp ESTONIAS haveri med nära 1000 döda. Denna jul är jag praktiskt taget den ende som ägnar sig åt dessa frågor.

Bakom den nära nog totala tystnaden, som bl a inbegriper den kanske mest omfattande CIA-snatchen någonsin, av 9 – 10 estniska medlemmar av ESTONIAS besättning, står den svenska regeringen som inte önskat insyn.

Mordet på Olof Palme har måst döljas, eftersom det enligt uttalande från rikspolisstyrelsen (Persson) varit ”polis, militärer och säkerhetspersoner” som stod bakom mordet, medan ESTONIAS haveri var arrangerat med den svenska regeringens medgivande och medhjälp.

Dessa skamliga förhållanden har tvingat de svenska regeringarna att lägga munkavle på personer som sökt och söker sanningen, framför allt på mig själv. Rent bortsett från att händelserna i sig är grovt kriminella har munkavlarna genomgående varit olagliga. I Palmeärendet har dagens tystnad från RÅs och rikskriminalpolisens sida stridit mot tryckfrihetsförordningen (i dag något omdöpt), medan hemlighållandet av allmänna handlingar rörande ESTONIA-snatchen i ett antal år varit meningslösa (bl a redan publicerade i tryckt skrift) men ändå av regeringen påståtts vara djupt hemliga.

I båda fallen har tryckfrihetsförordningen, en grundlag, trotsats, nonchalerats.

Biverkningarna har varit stora, på flera plan. Den svenska allmänheten har inte blivit korrekt informerad, för att uttrycka saken milt, och för mig, som riktat nära nog allt mitt professionella intresse mot just dessa båda ärenden, har Regeringens enligt min mening klart olagliga attityd inneburit ett direkt yrkesförbud. Media har sällan rört dessa båda ämnen i deras kontroversiella sammanhang, varför mina texter heller sällan eller aldrig blivit publicerade.

Detta har, klart utsagt, inneburit ett menligt avbräck i mina yrkesmässiga inkomster, och, vad mer är, inneburit ett grundskott mot min journalistiska heder. ”Anér är ingenting att bry sig om, han bara ljuger” har blivit de inte alltid klart utsagda omdömena, och ett kallt hån har sedan länge riktats mot mig från chefredaktörer och nyhetschefer.

Sanningen är den att jag aldrig på någon det minsta vital punkt har överbevisats om felaktiga uppgifter; regeringen kan ju ge mig ett konkret exempel!

Att jag, över 90 år gammal, fortsätter i sanningens tjänst, kan förvåna även mig själv, under dystra vargnätter och kulna vintermornar. Men jag har hittills kunnat och velat fortsätta, eftersom jag känt mig arbeta för förföljda personer, falskt misstänkta personer, och mot lögnare, på taburetter och på myndigheters snurrvänliga kontorsstolar.

Att det just i dag meddelas att regeringen, av diffusa sekretesskäl, hemlighåller de CIA-”snatches” som regeringen gång efter gång har tillstyrkt och på alla sätt underlättat är skrämmande på samma nivå som Palmemordets Gehenna.

Jag begär, mot denna bakgrund, av den svenska regeringen

ett skadestånd med ett öre per dag, under vilka jag erhållit osanna uppgifter från Rosenbad, RÅ och rikskriminalpolisen, avrundade till 9 000 dagar, eller i kontanter

90 /nittio kronor/.

Beloppet torde omgående insättas på mitt plusgirokonto, 75 05 55-5. Mitt krav på 90 kronor är inte ironiskt menat. Det är ett uttryck för min sorg och förtvivlan inför regeringens, flera regeringars, klart brottsliga nonchalans gentemot en svensk allmänhet och mot en hederlig journalist som aldrig någonsin ljugit kring dessa regeringars stora, svarta, av dem själva påfunna och begångna samt i efterhand rikt orkestrerade affärer. De är regeringarnas egna påfund och skötebarn. En mörk parodi på statskonst, byråkrati, demokrati.

Jag önskar omgående besked avseende dnr och handläggare. Denna skrivelse går, via min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

till Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, TT, Dagens Eko, Rapport/Aktuellt, TV 4 Nyheterna samt Svenska Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund och Publicistklubben, mina tre yrkesorganisationer, för reaktion och åtgärd.

Sven Anér, yrkesverksam journalist sedan 1948, författare sedan 1977.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Jag önskar regeringens omgående reaktion och svar!

Inget svar från regeringen 22.12.11.

”Sverige tiger om CIA-flyg”, men Sven Anér har sanningarna!

2011-12-20T14:48:00.000+01:00

20.12.11. ESTONIA-gåtan kan plötsligt klarna!

Till Infrastrukturminister Catharina Elmsäter.Svärd, samt för angelägen kännedom TT!

Ur Svenska Dagbladet 20.12.11 sidan 18:

När två människoorganisationer ville kartlägga CIA:s hemliga flygtransporter av misstänkta terrorister i världen bad de 28 länder om information. Sverige är ett av bara tre länder som direkt vägrar att informera.

En uppmärksammad CIA-flygning rör det flygplan som transporterade egyptierna Mohammad Alzery och Ahmed Agiza från Bromma till Egypten i december 2001 där de sedan torterades i fängelse.

Caroline Karlsson, politisk sakkunnig hos infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (m), anger säkerhet och personlig integritet som orsaker till att informationen inte lämnats.

Saken är av allt att döma betydligt allvarligare än så, och möjlighet finns att strålkastarbelysning på en annan och mycket större CIA-snatch, nämligen 9, ev 10, estniska besättningsmän från den år 1994 havererade ESTONIA som med två amerikanska flygplan i samband med förlisningen flögs västerut.

Dessa sensationella uppgifter finns öppet tillgängliga hos Luftfartsverket Arlanda, infochef Jan Lindkvist, och de har aldrig dementerats, endast tystats ned. Uppgifterna finns utförligt refererade och kommenterade i

Lena och Sven Anér. MAYDAY – en roman kring ESTONIAS öde, Bokskogen 2004. Sidorna 44 ff. Boken bifogas.

Boken är skriven i fictionform, men alla sakuppgifter kring CIA-affären är faktiska och korrekt återgivna.

Jag har allt sedan 1994 och fram till idag arbetat med intensiva försök att få saken känd (regering, myndigheter, alla stora media osv) men motståndet har varit totalt: i tryck torde MAYDAY vara unik i sammanhanget.

Min egen slutsats i ärendet är att de nio, möjligen tio estniska besättningsmedlemmarna, vilka först förklarades räddade, därefter saknade (!) utsattes för denna ”snatch” av CIA eftersom de innehade ”farlig” information. Saken väcker fortlöpande oro i Estland, där en förening söker tillvarata de efterlevandes intressen.

Om detta enorma ärende äntligen verkligen utreds av den svenska regeringen skulle, enligt min bestämda mening, mysteriet ESTONIA snabbt närma sig en lösning.

Jag uppmanar den svenska regeringen att svara de båda forskande internationella organisationerna och ge full information om denna CIA:s kanske största ”snatch” någonsin, alla kategorier. Hittills förtigen av det officiella Sverige.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. 1 st bok.

Jag önskar omedelbart besked om dnr och namn på handläggare samt regeringens kommentar!

Inget besked, inget svar 22.12.11.

Vad bryr sig en RÅ om lag?

2011-12-19T14:43:00.001+01:00

Uppläst 19.11 2011 vid mötet på Tuna bygdegård.

Vad bryr sig en vind om förbud? Frågade Hjalmar Gullberg i en så ofta citerad strof, den var ungdomens älsklingsdikt under mellankrigsåren.

Vad bryr sig en RÅ om lag? Kan jag fråga, denna mörka fredagskväll den 18 november 2011, när en lätt rampfeber sätter in inför mötet i morgon klockan 13 med mina bygdegrannar på Tuna Bygdegård. I gamla Olands härad; det är en bygdebeskrivning vi ofta hör i våra trakter, där detta gamla Olands härad går i nord sydlig riktning, från neråt Länna och upp mot Östhammar vid kusten.

De lagar RÅ nonchalerar är bl a tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen, och min lätta rampfeber gäller inte så mycket budskapet från mig och från er alla andra, utan: hur många blir vi vid mötet?

Tuna Bygdegård i Olands gamla härad. Ja, det blir en tyngd av Odhners historia och hederliga dannemän och Erik XIV på Gripsholms slott och Sturemorden på ett slott som ligger oss närmare, det i Uppsala.

Jag är själv gammal stockholmare och gammal Uppsalabo, men Lena och jag har blivit Tunabor under de senaste trettio åren, då vi har mött vänskap och närkontakt från ICA-Krysset i Almunge upp till Dannes vänliga kiosk i Alunda by.

Ni får inte djävlas med oss i de här gamla bygderna, fogdar nere i Stockholm! Ni bör fatta att vi går här uppe i vår vardag, inte med huvudet under armen utan med god klarsyn och med en respekt för människovärdet som vi inte hade tänkt att någon skulle ta ifrån oss.

Så när vi vänder oss till er nere på det fina Östermalm i Stockholm och begär besked så vill vi faktiskt att ni hör av er, bästa Riksåklagare och bästa vice Riksåklagare Kerstin Skarp, chef för den uslaste förundersökning i brottmål som någonsin bedrivits i rättsstaten Sverige. Men vi får inget svar. Det är inte meningen att vi ska få något svar. Vi presenterar, i 22 punkter, Olof Palmes vandring till Golgata, omdöpt till Dekorima, och vi begär detaljerade besked om de märkligheter som inträffar under denna dödens vandring, punkt för punkt, men brevlådan på Brunos vedbodshörna gapar tom. Vad bryr sig en RÅ om folket i Olands gamla härad?

Nu skriver vi till RÅ på nytt. Svarar du inte, RÅ, har du medgett att vi har rätt. Att skulden för mordet på Olof faller på er själva. Sven Anér RÅ:s telefon: 08-453 66 00 – ring RÅ och hör! Ring

18.12.2011. JAG SKRIVER DENNA UNDERSKRIFT TILL DEN BILD DU NU SÅ VÄL KÄNNER:

2011-12-18T14:47:00.000+01:00

Efter att någonstans vid Odengatan ha övergivit Olofs ambulans springer Lisbeth Palme vid Sabbatsbergs akutmottagning ut ur Lars Christiansons kommissariebil, förd av Hans Rehnstam. Olof har då redan i sex minuter befunnit sig på Sabbatsberg. Lisbeth Palme bär på bilden en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, sedan hon vid Odengatan gjort sig av med den då ännu oskadade mockapäls, som hon bar vid Dekorima. Stockholmspolisen sände dagen efter mordet mockapälsen till Bundeskriminalamt i Wiesbaden. Då var pälsen genomskjuten med två tydliga kulhål. Beskjutningen hade skett efter mordet på Olof Palme. Polisens manipulationer är utan motstycke i svensk kriminalhistoria. Bilden, aldrig ifrågasatt, togs av pressfotografen Ulf Karlsson. SA

Lisbeth Palme-bilden har varit högaktuell under tre olika år:

1986, året då mordet begicks. Då mörklades den nära nog totalt. Aftonbladet fick den oframkallade rullen någon gång kring kl 24, den 28 februari, men publicerade den aldrig, inte ens i dag. Filmrullen, eventuellt negativ och framkallade bilder, försvinner på okänt sätt från Aftonbladets redaktion under natten/morgonen den 1 mars 1986. Den anländer, rimligen telefotad, till Göteborgs-Postens redaktion under dagen den 1 mars, och den publiceras stort i G-P söndagen den 2 mars, med en ofullständigt beskrivande bildtext. I herrtidningen Aktuell rapport någon vecka senare.

2000, då jag ägnar flera nummer av mitt nyhetsbrev PALME-nytt åt denna bild och dess komplikationer. Jag presenterar nu den praktiskt taget kompletta storyn, vilken jag bl a sänder till dåvarande statsministern Göran Persson. Persson svarar inte; nej, varför svara Sven Anér? Ingen dementi inkommer över huvud taget. Någonstans ifrån.

2011 och snart 2012, det är nu det. Jag drar i gång den mest engagerade publicitet som en ensam journalist i den övre medelåldern, milt talat, kan prestera. Kulmen allmänt möte i Tuna den 19 november, filmat. DVD-skiva och utförlig bakgrundstext har gått till chefredaktören, och motsvarande, för: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet (två av dessa tidningar har alltså hanterat den aktuella filmrullen men inte nämnt för mig hur saken har förlöpt), G-P, Sydsvenskan, Rapport/Aktuellt, Ekot, TV 4 Nyheterna, TT samt Dala-Demokraten.

Ingen chefredaktör har hört av sig till mig på Karlsrogatan. Ingen har berättat om bakgrundstexten blivit läst eller om rent av min över timmen långa DVD-skiva blivit uppspelad på någon redaktionsapparat. Tystnad.

Där någonstans må det förlåtas mig om jag tillfälligt tröttnar. Ett par dar eller så. Och köp gärna skivan! Denna skiva är ett dokument över vårt sorgligt solkiga Sverige. Den kostar 60 kronor på plusgiro 75 05 55-5. Sätt in slanten, så får ni dessutom se hur jag ser ut! God Jul, säger vi.

PS om något helt annat: Följer du med SAAB-affären? Nödtorftigt? Ja, det är väl så långt det går. Det har redan blivit en bok om alla turerna, men boken bör vara upplagd på lösbladssystem. Eftersom ny text följer varje dag som Muller och Lofalk ger.

Saken går inte att överblicka förrän ett par år har gått efter den konkurs som verkar oundviklig när jag skriver på söndagkvällen. Upptagen som jag är av ett stort mord frågar jag mig om ren och skär kriminalitet finns invävd även i denna trasmatta, som sträcker sig från Amsterdam till Trollhättan. Hur ser Mullers tänkbara bokslut ut? Han startade inte från scratch utan med stora egna och Spykers skulder. Under resans gång har han personligen lyft åtskilliga miljoner ur SAABs praktiskt taget obefintliga kassa. Döpta till lön och utdelning. Klippkort till Beijing mm.

Har Muller i dagsläget tillfört SAAB någonting konkret, frånsett skulder? Får man kritiklöst bolla med miljoner/miljarder i ett rekonstruktions- eller konkursläge?

Den blivande konkursförvaltaren bör starta med att hålla ögonen öppna för eventuell kriminalitet; Lofalk har ju sagt att den nya skuld som Muller drog på SAAB, nu när det knep som värst, är lagstridig under rekonstruktion, varpå Lofalk tog sin hatt och gick, fast det fick han inte. Kanske går han i morgon.

Detta har varit en kontoret på fickan-saga, och såna slutar sällan lyckligt.

Jag har en god vän i Trollhättan, engagerad i Palmeärendet. Han är ständigt glad och munter och beställde just fem extraex av DVD-skivan. Glada och muntra är knappast hans grannar i stan. Dessa som i månader, praktiskt taget utan att knorra, har väntat förgäves på sin lön, grundvillkoret för all ekonomisk verksamhet. Med ständig cynism har Muller kommit med nya löften, medan han bollat med SAABs ej existerande finanser. Och så var den sagan slut? Låt oss hoppas det. Ingen situation kan vara värre än dagens.

Fan, Muller!

Sven Anér

Leif GW – vår mysfarbror till jul och alla dagar

2011-12-17T14:40:00.000+01:00

17.12.2011. För Lena Mellin. En krysstidning ramlar in i brevlådan. Vem sitter på framsidan om inte Leif GW Persson? Vår tröst i vintermörkret. Han kan allt och han vet allt. Vi älskar denne mumlande guldgosse. Han skriver kassaskåpssäkra böcker på löpande band, och vi köar framför försäljningsbordet för en autograf med guldkant.

Svenska Dagbladet ramlar in i brevlådan. Visst, i dag är krysset helt ägnat åt vår charmgosse. Han finns med bild, och han finns i ordslingorna, och om vi mejlar till honom får vi säkert en T-shirt med ”Vi älskar GW!” eller något ännu spirituellare på.

Hur har det gått dithän? Leif GW har alltid sökt sig till spalterna, à la Ebbe Carlsson. Hemtam i korridorerna och nära de mest intressanta nyckelhålen. Men den stora populariteten har kommit först nu, de allra sista åren.

Han arbetar säkert flitigt, men det är svårt att se när han hinner peta in något lönereglerat knog. Det blir mummel i TV, mummel vid autograferna, mummel i intervjuer. T ex den gången, den 28 februari i år då Leif GW fällde den mest dramatiska replik som någonsin hörts i svenska kriminella eller kriminologiska sammanhang:

Palmemordet tillkom i samband med en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner

– minsann! GW har löst Palmemordet! Här har genom åren hundratals, antagligen tusentals, åklagare och poliser och pärmbärare kämpat med detta ärende, från 9 till 17 och övertid på det, sorterat in några tiotusental handlingar i Stig Edqvists orangeröda pärmar i det innersta valvet, men i pärmarna står inte vem som sköt Olof Palme i iskylan vid Dekorima, som skulle bli symbolen för solkad och nedgången svensk rätt.

Men så får vi då på 25-årsdagen av detta Palmemord höra GW i en TV-sändning som den enklaste och naturligaste sak i världen deklarera att, lätt som en plätt, här finns gärningsmannen. Polis. med SÄK och militärer som påbröd. Så ligger det till, alla dumskallar och privatspanare! Det har jag vetat… ja, hur länge då?

Nu bränner det till. Hur länge har GW vetat? Hur länge? Efter skottet vid Dekorima har ingen hederlig polisutredning förevarit, allt har bara varit fejkat skoj från första början. Så ur denna icke-utredning har GW inte kunnat hämta någon vare sig komplett eller korrekt information, endast snömos som blivit gråmelerad snösörja. Kan jag säga att utredningen ingenting gett av värde? Ja, sannerligen.

Ett litet kort exempel En kvart efter mordet tog pressfotografen Ulf Karlsson bilden av Lisbeth Palme när hon springer ut ur kommissarie Christiansons och hans chaufför Hans Rehnstams bil på plattan utanför Sabbatsbergs akutmottagning. Hon har några minuter tidigare övergett Olofs ambulans någonstans vid Odengatan, bytt mockapäls mot tygkappa, så småningom gått över till kommissariebilen och sex minuter efter Olof, uppenbarligen jäktad och echaufferad, äntligen anlänt till Sabb: ”Var är Olof, var är Olof?”

Ulf Karlsson tar bilden, som omedelbart blir hemlig, men hela den initierade poliskåren, i allra högsta grad inklusive hr Persson i poliskarriären, inser att Lisbeth Palme måste finnas kopplad till mordbilden. En maka överger aldrig ambulansen med sin döende make! Sedan har det inte tagit lång stund, framför allt inte för den garanterat klipske GW, att räkna ut (om han inte visste det redan) att här var grejer på gång.

Fick GW se bilden? Vet du det, Sven Anér? Ja, alldeles säkert. Den måste ha varit den stora, avgörande sensationen: Lisbeth Palme måste ha varit kopplad till mordet, det är inte tal om någon okänd gärningsman utan om en polisman, van skytt, ytterst medveten om att vad han än ska göra ska han inte skjuta mot Lisbeth.

Nå, jag påstår alltså att Leif GW, om han inte redan var informerad längs andra vägar tillsammans med mängder av andra poliser, att han från morgonen den 1 mars var informerad om vad mordet var och om vad mordet inte var. Den informationen har han fått inte minst från Ulf Karlssons bild. Denna bild som, vilket jag har berättat, på egna underliga vägar kommer till Stockholmspolisen redan under natten till den 1 mars, det kan ha handlat om några timmar. Bilden måste omedelbart ha blivit det stora surret på Stockholmspolisen: Nu är det rykt för Lisbeth Palme!

Den 1 mars 1986 har GW omedelbar tillgång till mordets hela sanning, men han dröjer med att låta den detonera i exakt 25 år + några timmar. Detta är givetvis oerhört. Oerhört.

Det här är vår svenske guldgosse, ”Leif, skriv i min bok, den ska till min svåger Oskar, skriv Med vänlig hälsning till Oskar!”

När GW i stället, då den 1 mars 1986, gör sig skyldig till ett antal brott som jag inte åtar mig att komplett redovisa, men skyddande av brottsling kanske kunde passa. Vilket skyddande, vilken brottsling, vilket brott!

Jag ser framför mig de tiotusen orangeröda pärmarna, av vilka inte en enda någonsin hade behövt fyllas, med blaj om kurder och 33-åringar och Christer Pettersson! Ett kort, snabbt larm från hr Persson – eller var han professor redan då? – hade räckt:

Fråga Lisbeth Palme, hon är mördarens viktigaste assistent!

Men det larmet kom aldrig - varför inte, Leif? Varför, om uttrycket tillåts, i helvete inte?

Du har med djupt och öppet kriminella medel och metoder i över 25 år – och hur länge till? – hållit detta land på sträckbänken i ett kvartssekel och kallat hederliga författare och journalister, som försökt följa ett hederligt spår, för knäppgökar och privatspanare, medan du suttit där vid jaktbrasan, eller var ni sitter, du och Janne Guillou, tagit en rackare och berättat för varandra hur framstående ni är.

Det där med ”poliser, militärer och säkerhetspersoner” var visst aktuellt att ta tillbaka, men den totala tystnaden kom emellan.

Jag märker att mitt tonläge varit snäppet högre än vanligt. Men jag har hela tiden vid ordbehandlaren sett bilden av dig, Leif, på TV-filmat studiebesök hos rikskriminalens Stig Edqvist, där du låtsades som om pärmarna handlade om vettig info kring ett olöst mord.

Det mordet, Leif, löste du och många andra vid Polhemsgatan redan den första frostiga marsmorgonen 1986.

PS för Lena Mellin: En God Jul! Jag sänder dig några pusselbitar till Palmemordets lösning, odementerade av Kerstin Skarp eller Stig Edqvist.

Ulf Karlssons bild är avgörande. Den tas kl 23.42 mordkvällen. Ulf, som ju Aftonbladet känner väl, kommer fram till Sabbatsbergsakuten nästan exakt samtidigt med Christiansons/Rehnstams kommissariebil, som första fotograf på plats. Olof finns då, sedan sex minuter tillbaka, inne på akuten, ännu inte dödförklarad.

Frågorna kring Lisbeth är många: Varför överge Olofs ambulans? Varför byta från mockapäls till tygkappa med slejf och kapuschong? När planerades och bestämdes mötet mellan kommissariebilen och Olofs Sollentunaambulans (som hettes komma till Dekorima av en slump!)? När sköts mockapälsen igenom? När sköts hennes T-shirt som hon aldrig bar vid Dekorima? Hon bar hela kvällen en oskadad, aldrig beskjuten, ren vit blus. Hur kunde Bundeskriminalamt narras att granska en falsk och falskt påskjuten T-shirt? Varför tiger sig, ljuger sig Lisbeth Palme genom mordnattens irrgångar? Någon gång måste AB gå in! Din tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Ej svar från Lena.

Till Chefredaktören. (Tio chefredaktörer)

2011-12-14T14:46:00.000+01:00

Jag översänder en skrivelse som jag, i två avsnitt, nu tillställer Stockholms polismyndighet, och jag anhåller att du inte minst ser på den ganska fantastiska uppgift, rörande förundersökningen, ur Skarps brev som jag återger.

Skarp hävdar sålunda att några handlingar i ärendet inte upprättats på myndigheten ”inom aktuell tidsperiod”, dvs från den första november i år fram till dags dato.

Alltså skulle det inte ha gått att urskilja något livstecken i denna förundersökning under över sex veckor. Ingenting, inget enda initiativärende från Skarps sida, inget initiativ över huvud taget? Har ingen kontakt förevarit mellan Skarp och hennes närmaste partner kriminalkommissarien Stig Edqvist vid rikskriminalpolisen, som är Skarps närmaste partner i detta ärende?

Det går att gå till förundersökningsförordningar. Där förutsätts dessa arrangemang vara livliga som myrstackar: personer hörs, skrivelser mottas och sänds, information anländer, och under hela detta skeende står för förundersökningsledningen som ett memento; om ingenting händer, måste vi då inte lägga ner verksamheten?

Men förundersökning á la Skarp/Edqvist följer andra rutiner. Den sorterar inte under någon som helst kontrollant, tydligen; det ginge att tänka sig att en justitieminister sneglade på ett ärende som involverar en skjuten statsminister, men tydligen inte. Beatrice Ask har inte gått in med någon undran till förundersökarna. Djup och möjligen angenäm stillhet råder. Den mördade Olof Palme är makabert förvisad till den eviga gravens tystnad, störd möjligen av de kostnader som snabbt upplöper. Ett antal miljoner tickar av. Nej, dessa kostnader stör nog inte.

Jag har länge och ofta vänt mig till landets ledande publicister och förgäves föreslagit en granskning av denna i alla avseenden kriminella gåta. Jag återkommer med detta angelägna förslag och lägger nu till en önskan att publicistiken sätter luppen på hela den administration som sägs föreligga. Paralleller går att finna: Kafka, Strindberg med sitt statliga verk för utbetalande av tjänstemännens löner.

Det är just här, då förhållandena sedan länge varit absurda, groteska, som granskande media måste gå in. Jag har arbetat med denna materia sedan hösten 1986, men frågan är om inte Skarps, möjligen oskuldsfulla, medgivande nu tar priset. ”Nej, här finns ingen skrivelse sedan den 1 november!” Och tidigare? Märk väl att även telefonsamtal, till och från RÅ, är bortsorterade, eftersom de vid minsta relevans enligt lag borde ha säkrats genom noggrant arkiverade tjänsteanteckningar. Men över RÅ, och framför allt över Skarp, sänker sig dimma och dis, det är egentligen bara Sven Anér som hör av sig och den går ju att avspisa. Väl?

I normalfallet söker media nyheter, tar tacksamt emot tips, går in i ärenden med egen energi: har x-departementet mutat sig till skönmålning av äldrevården? Råder schism inom regeringen i den stora Brysselfrågan? Där fan är lös bör media finnas på plats, det är vad vi betalar lösnummer och prenumerationer och licenser för. Men i fallet Palme har i över 25 år inte en enda journalistisk princip följts till vägs ände; lite duttande och sedan ad acta har fått räcka, både för makt och media, trots att de rimligen ska stå på ömse sidor om barrikaden.

Jag slutar skriva självklarheter och ber dig: AGERA!

Sven Anér, 210814-5075, bockade för Sten Hedman första gången den 1 januari 1948 och har stannat kvar i yrket sen dess – men svårt har det varit under de senaste 25 åren, när alla klassiska riktmärken suddats ut, bosatt i min gamla skol- och universitetsstad, Karlsrogatan 85 A ,752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag bipackar en dvd från mötet härförleden (60 kronor till pg 75 05 55-5) med mina vänliga Upplandsgrannar i Tuna. Mötet var det viktigaste, inspelningen, ser jag efteråt, fick komma aningen i andra hand. Mötet är det enda som hållits i Palmefrågan under detta årtusende, ett allmänt möte med Olof Palme som ämne, som lyskraft.

Vilket ansvar vilar inte över svenska media, sedan RÅ sprungit ifrån allt vad ansvar heter!

Oroad hälsning

PS Jag skrev en gång en bok som fick heta ”Kärnkraft på lerfötter”. Är det journalistik på lerfötter jag nu ser framför mig? Vindflöjelns journalistik? Varför inte åtminstone gå in och titta, kontrollera, kolla? Skulle det visa sig att Sven Anér är ute och simmar – bra. Men jag är inte ute och simmar, det har ingen sagt, Det har bara sagts att jag är oresonligt envis i ett ärende som är stendött, inte att jag någon enda gång har ljugit. Chefredaktörers tystnad har format sig till ett hån inte bara mot mig, under 25 år, utan mot hela min profession, min enda profession. Lek inte med journalistik! Då försvinner min värld. Er värld. Allas vår värld. DS

Ej svar från någon enda chefredaktör 22.12.11.

Inför mötet i Palmeärendet lördagen den 19 november 2011 på Tuna Bygdegård [3]

2011-12-13T14:44:00.001+01:00

4.11.2011. Detta är min sammanfattning av detta stora kalla mord:

Statsminister Olof Palme skjuts den 28 februari 1986 till döds vid färgbutiken Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city. Gärningsmannen, som ännu i dag påstås vara okänd, är dåvarande piket/”baseball”-polisen

Anti Avsan,

i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag.

Här följer det brev vilket jag den 4 november 2011 sände till vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt fortfarande pågående förundersökningen avseende Palmemordet:

Grand – Sabbatsberg: det faktiska händelseförloppet

4.11.2011. Till Riksåklagaren: Palmeärendet.

1 Paret Palme lämnar biografen Grand.

2 Korsar Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, stannar till vid Saris skyltfönster.

3 Kommer fram till Dekorima.

4 Anti Avsan skjuter Olof Palme i ryggen. Skjuter inte mot Lisbeth Palme, som alltså aldrig träffas av något skott.

5 Ambulans från Sabbatsberg tillkallas, men kommer aldrig till Dekorima.

6 Ambulans från Sollentuna, som förhandsinformerats om det kommande mordet, svänger in vid Dekorima.

7 Olof Palme förs in i ambulansen, och Lisbeth Palme medföljer från Dekorima.

8 Sollentunaambulansen kör Sveavägen norrut, tar en omväg upp till Odengatan där den svänger vänster.

9 Sollentunaambulansen stannar till, troligen någonstans vid Odengatan.

10 Poliskommissarie Lars Christianson i tjänstebil, förd av Hans-Erik Rehnstam, sammanstrålar med Sollentunaambulansen.

11 Lisbeth Palme överger vid Odengatan Olofs ambulans., vilken 23.36 anländer till Sabbatsberg.

12 Lisbeth Palme byter från den ännu ej beskjutna mockakappan till en mörk tygkappa med slejf och kapuschong.

13 Christianson, Rehnstam och Lisbeth Palme fortsätter till Sabbatsbergsakuten, dit de anländer kl 23.42, sex minuter efter Sollentunaambulansen med Olof.

14 Pressfotografen Ulf Karlsson tar den bild som återges, kl 23.42.

15 Sjukvårdsutbildade Lena Östeman (så stavad) konstaterar, inne på Sabbatsberg, att Lisbeth Palme bär en vit, av allt att döma ren och oskadad blus.

16 För sin svåger, dermatologen professor Åke Nilzén uppger Lisbeth Palme, i det rum på Sabbatsberg där de sörjande samlats, att hon känner viss sveda på ryggen. Nilzén baddar en lätt rodnad. Händelsen observeras och bekräftas samt relateras senare till undertecknad Sven Anér av Lisbeth Palmes andre svåger Claës Palme, som jag personligen kände.

17 Lisbeths plagg beslagtas 1.3.1986 och utgörs då, enligt protokoll 453-86 från Stockholms polisdistrikts tekniska rotel av: mockapäls, vit blus, stickad kofta samt halsduk. Ingen anteckning om att något av plaggen vore skadat.

18 Med användande av Anti Avsans vapen beskjuts under laboratorieomständigheter Lisbeth Palmes mockakappa samt en för ändamålet anskaffad T-shirt (ej blus).

19 Därmed genereras två praktiskt taget identiska kulor, som i fortsättningen används vid olika undersökningar. Kulorna uppvisar därför inga humanrester, enligt Bundeskriminalamt, protokoll IV, sidan 21:

Spårmaterialet handlar följaktligen inte om fragment från kroppsvävnad.

20 På sidan 22, samma dokument, meddelar FBI i samma ämne att

Blod eller annan substans kunde inte identifieras till objekten Q2 och Q3.

21 1.3 sänds till Bundeskriminalamt med svensk kurir mockakappa samt en T-shirt, vilken, i text och bild från Bundeskriminalamt, beskrivs som utsatt för ”vävnadsgenomträngningar” samt (på bilden) som skadad och solkad. Bilden återges.

22 I dokument från RPS, Ai.1030-93, som åtföljer RPS överlämnande detta datum av samtliga klädespersedlar till SKL, kallas det aktuella plagget för ”T-shirt”.

Jag överlämnar nu denna förteckning till RÅ och önskar besked huruvida RÅ har något att invända mot min redogörelse. Skulle så vara fallet önskar jag för varje punkt precisering.

Jag kommer att redovisa RÅ:s svar vid stormöte på Tuna Bygdegård den 19 november i år. Får jag inget svar från RÅ måste jag i så fall uppfatta detta uteblivna svar som tecken på att RÅ godkänner min genomgång ovan.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

Ej svar från Skarp 22.12.11.

Sven Anér frågar Stockholmspolisen: gör sig vice RÅ Kerstin Skarp skyldig till skyddande av brottsling?

8.12.2011. Till Polismyndigheten i Stockholm. Förfrågan. F k: RÅ.

Undertecknad Sven Anér anhåller härmed att polismyndigheten i Stockholm måtte utreda huruvida ledaren av förundersökningen av mordet på statsminister Olof Palme, Vice Riksåklagaren

Kerstin Skarp,

fortlöpande gör sig skyldig till

skyddande av brottsling, jämlikt Brottsbalken 14 kap.

Saken:

Under sitt arbete med utredningen av detta mord har Skarp ej vidtagit någon som helst åtgärd för att fastställa huruvida

Lisbeth Palme

respektive

dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av riksdagen

Anti Harald Avsan

gjort sig skyldiga till grova brott i samband med detta mord.

Kort bakgrund:

Enligt bifogade fotografi, flera gånger tidigare visat på bloggen och taget 28 februari 1986 kl 23.42 av pressfotografen Ulf Karlsson vid Sabbatsbergs akutintag, har Lisbeth Palme anlänt till Sabbatsberg sex minuter efter ambulansen med den döende/döde Olof Palme.

Förutsättningen för att detta har kunnat ske är att Lisbeth Palme någonstans på ambulansens väg Dekorima – Sabbatsberg har övergivit denna ambulans och enligt på förhand uppgjord överenskommelse gått över från ambulansen till poliskommissarien Lars Christiansons/Hans Rehnstams kommissariebil; denna bil sammanstrålade cirka kl 23.34 med ambulansen från Sollentuna, uppenbarligen enligt tidigare uppgjord och av Lisbeth Palme känd plan.

Lisbeth Palme bytte vid övergången till polisbilen ut sin mockapäls, som då var hel, mot en mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Lisbeth Palme har därefter, utan protester, kunnat observera hur hon enligt utredande polis vid mordtillfället falskeligen påstås ha burit, inte den ”vita blus” som beslagsprotokollet nämner utan ”en sargad och krutstänkt T-shirt”. Vidare har Lisbeth Palme, utan att reagera, låtit polis i efterhand genomskjuta hennes mockakappa, vilken ej varit skadad under färden Dekorima – (ungefär) Odengatan.

Lisbeth Palme har heller ej reagerat mot att de båda i efterhand beskjutna plaggen, mockapäls och T-shirt, sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, Naturhistoriska riksmuseets blyisotoplaboratorium resp, längre fram, till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL och underkastades noggranna granskningar, som om de hade skadats just vid mordtillfället.

Jag uppmanar nu Stockholms polismyndighet att utreda bakgrunden till att Lisbeth Palme ej vid något tillfälle, omedelbart efter mordet eller under den tid som följt, slagit larm om dessa synnerligen märkliga och oförklarade händelser.

Jag ifrågasätter, och ber polismyndigheten utreda, huruvida Lisbeth Palme i och med denna totala overksamhet fram till i dag gjort och gör sig skyldig till

förfalskning av bevis jämlikt 14 kap Brottsbalken.

Jag har vid flera tillfällen tillfrågat Skarp rörande ovanstående serie av händelser, men som svar endast fått påstående om rådande ”förundersökningssekretess”. Den nedan återgivna bildens äkthet har aldrig i något avseende av myndigheter ifrågasatts, sedan mordet och fram till i dag; bilden föreställer ostridigt Lisbeth Palme vid Sabbatsbergsakuten mordkvällen kl 23.42.

Bilden har jag, i från negativ framtagen originalkopia, kunnat för 60 kronor år 2000 kunnat utlösa från rikskriminalpolisen, varför den aldrig varit okänd för utredande myndigheter.

I fallet

Anti Avsan

har Skarp ej vidtagit minsta åtgärd för att fullfölja den synnerligen bristfälliga utredning som tidigare företagits gentemot honom. Sålunda har Skarp aldrig förordat konfrontation av Avsan med de båda kvinnliga huvudvittnena ”Anki” och ”Anneli”, något som måste betecknas som en helt avgörande brist i hittillsvarande utredning.

Avsan hördes den 14 juni 1993, upplysningsvis och av allt att döma inte specifikt om Palmemordet (förhörstexten sägs vara hemlig). De båda unga vittnena blev aldrig live-konfronterade med Avsan. Sex fotografier uppvisades för Anki i april 1993, men i denna bunt ingick inte någon bild av Avsan, vilket givetvis är synnerligen anmärkningsvärt.

Det förefaller som om Avsan, under hela tiden från ett antal veckor före mordet och fram till i dag, varit skyddad av den överhet som rikspolisstyrelsens talesman Leif GW Persson i ett odementerat yttrande i direktsänd TV den 28 februari i år beskrivit som

en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Slutsats

De brister i Skarps förundersökning, som jag här påtalar, vilka under de snart 26 år som gått aldrig undersökts eller åtgärdats, måste, enligt min bestämda mening, omedelbart tas upp till polisiär behandling.

Önskas ytterligare information kan Stockholms polismyndighet vända sig till mig och till min pågående blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Jag önskar omedelbart besked avseende diarienummer samt namn på handläggare.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Ej svar från Stockholmspolisen 22.12.11.

./. 1. Fotografi enligt beskrivning ovan, Lisbeth Palme vid polisbil på Sabbatsberg 28.2.1986 kl 23.42.

2. Bakgrund till ovanstående bild: text ur PALME-nytt 11/00-9. Jag erhöll 11 av Ulf Karlssons fotografier, av vilka en var Lisbeth Palme-bilden. Sålunda 60 kronor av 665 kr för en bild av elva. Brevet till Göran Persson besvarades aldrig.

3. Av Bundeskriminalamt tagna fotografier av Lisbeth Palmes påstådda T-shirt samt av mockapälsen. Båda påskjutna efter mordet. T-shirten vid tillfället aldrig buren av Lisbeth Palme.

13.12.2011, förmiddagen: Ännu inget svar från Stockholms polismyndighet.

14.12.2011. Fortsättning på detta brev ”Sven Anér frågar Stockholmspolisen”, 8.12.2011.

14.12.2011. Stockholms polismyndighet. Jag återger, för Stockholmspolisens info, ett svarsbrev från Skarp som anlände i dag:

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Ni har i skrivelse, som inkom till Åklagarmyndigheten den 6 december 2011, begärt att få ta del av en del allmänna handlingar i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme.

Av er begäran har tre av fyra punkter redan expedierats till er. Den fjärde punkten gäller övriga handlingar som kan ha genererats inom ämbetet från den 1 november 2011 och fram till dags dato.

För er kännedom kan jag endast meddela att några handlingar i ärendet inte upprättats på myndigheten inom aktuell tidsperiod.

Vänliga hälsningar, Kerstin Skarp.

Brevet är, som Stockholms polismyndighet ser, anmärkningsvärt. Skarp erkänner sålunda att sittande förundersökningsledare, Skarp, över huvud taget inte tagit några egna initiativ i Palmeärendet sedan den 1 november i år. Under denna tid måste dock ett stort antal relevanta skrivelser i Palmeärendet ha ingått från mig till RÅ och handläggare Skarp, av vilka ingen enda skrivelse på minsta sätt korrigerats eller kompletterats eller dementerats; dessa skrivelser framstår fortsatt som klart intressanta för den handläggare vid RÅ som vore intresserad av att aktivera detta ärende.

Jag anhåller att Stockholms polismyndighet måtte utreda detta specifika avsnitt av Skarps tjänsteutövning, rättare sagt obefintliga aktiva tjänsteutövning. Som konkret exempel föreslå jag att polismyndigheten koncentrerar sig på den tidigare bifogade bilden av Lisbeth Palme på Sabbatsberg kl 23.42 mordnatten. Polismyndigheten måste då finna att saken fortfarande är höljd i dunkel och att Skarp borde ha åtgärdat den. I stället har Skarp, åtminstone tills vidare, stängt butiken, vilket framstår som djupt allvarligt och oroväckande och kan ge upphov till att kända gärningsmän och mordmedverkande genom åklagares närmast otroliga slapphet får gå fria, mördaren med en hög ämbetsbefattning och en hög förtroendebefattning.

Jag har framfört motsvarande anklagelser i tidigare skrivelser till olika representanter för den svenska överheten, och jag har aldrig blivit dementerad eller ens motsagd; jag har fått höra att saken vore sekretessbelagd, det är allt. Tacksam om Stockholms polismyndighet sände mig dnr samt namn på handläggare för det förra brevet samt detta.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Ej svar från Stockholmspolisen 22.12.2011.

Kunglig kris i vår allmänna svenska kris

2011-12-04T15:57:00.002+01:00

4.12.2011.

Är lögner på slottsnivå något för en Palmeblogg att bevaka? Ja, jag menar det. Inte själva händelserna, kanske, men lögnerna bakom händelserna. Det hade inte spelat nämnvärd roll om den senaste kungaaffären handlat om otrohet eller enbart omdömeslöshet, eftersom ärenden av detta slag ändå alltid måste behandlas sanningsenligt. Lögner kryper som ett virus genom samhället och kan hejdas endast genom kompletta klargöranden och erkännanden. Där finns inga alternativ, vare sig det gäller kungliga snedsteg eller rättssamhällets kollaps kring ett arrangerat statsministermord. Brottet är en sak, det får behandlas i vanlig rättslig ordning (vanlig?), men den klara, belagda, konungsliga eller statliga lögnen, i konkreta och allvarliga sammanhang, kan aldrig ursäktas. Aldrig ursäktas.

Vad har faktiskt skett i irrgångarna på slottet och inom det allt mer nersjaskade ”hovet”? Låt mig ge en i dagsläget mycket kvalificerad gissning:

Kungen har, i en pressad situation, själv tagit ett initiativ och bett sin bästa vän, utanför detta hov, om hjälp: kan du inte köpa undan dessa onda personer? Anders Lettström ställer upp, som han tydligen alltid gjort, för bästa kompisen (som hette Tjabo då det begav sig): Visst, det ska jag fixa. Men det kommer att kosta.

Så ger sig Lettström ut på sin och kungens gemensamma safari i den kriminella djungeln. Kungen hålls noga informerad om detta ynkliga och kusliga ärendes förlopp. Till slut fastnar alltsammans i lianerna. Kvar finns ett debacle som måste tystas, tystas.

Naturligtvis har initiativet från början varit kungens. Skulle Lettström, utan att någon bett honom, ha gett sig in på dessa farliga stigar utan att veta om metoden gillades av hans höge uppdragsgivare? Naturligtvis inte. Detta har varit ett tvåmansjobb, med ”chefen” (enligt de nu avslöjade bandinspelningarnas formulering), kungen, som den bestämmande. Att inte denna version prövats av den svenska dagspressen kan stämma till eftertanke.

Nå, kan inte detta få vara en sak mellan Carl Gustaf och Anders? Inte gärna. Direkt och omedelbart inpetad har förstås hovets presschef, Bertil Ternert, hela tiden varit. Han har haft den säkerligen knepiga uppgiften att cirkla kring faktiska sanningar och kring skyldigheter gentemot ”chefen”, och det har ju inte gått så bra.

Grundfrågan: har kungen detaljinformerat Ternert? Det går ju inte att säkert veta, för en utomstående. Två möjligheter: antingen har Ternert fått veta allt, och i så fall har han ljugit för media, eller också har han inte fått veta allt, och då har han inte kunnat fullgöra sitt uppdrag. I båda fallen har han kommit att grovt missköta sin syssla: aktiv lögnare eller enklaste akterseglade nickedocka.

Nu rasar det kungliga korthuset, och diverse juridiska aspekter skymtar. Kan kungen åtalas? Inte enligt gällande lag eller praxis. Men folkets dom följer inte alltid svensk lag. Vad beträffar Ternert är saken möjligen enklare. Grovt tjänstefel? Är Ternert statlig tjänsteman? Det är han nog.

Och min koppling till Palmeärendet? Ja, parallellerna är några stycken. Tigandet, lögnerna är desamma. Aldrig en fullständig information, lögner som kan försvaras endast genom att de förtigs. Lögner som aldrig formellt försvaras eller förnekas, allt medan smygandet sprider sig i allt vidare byråkratiska cirklar, där även de blygsammast placerade tjänstemännen insett att det här ska vi nog inte röra.

Som gammal yrkesjournalist är jag givetvis fortlöpande besviken över mina kollegers hantering av dessa två stora svarta ärenden. I fallet Palme görs ingenting, skrivs ingenting, medan jag själv får sitta i orubbat, ostört bo. Fallet Slottet hysch-hysch (som Expressens Gösta Ollén en gång skrev i ett annat uppmärksammat hovsammanhang) har visserligen behandlats, men med en aldrig helt avslöjande genomlysning. Mycket av noli me tangere finns kvar. Hur hittar vi stigen ut ur djungeln?

Enda lösningen är förstås den totala, hänsynslösa genomlysningen. Annars tappar människorna i Sverige, inte minst de utlandsfödda, all respekt, all tro.

Jag mötte alltså nu den 19 november, i Tuna ute på den uppländska landsbygden, vanliga normalt hederliga personer som satt häpna på bygdegården och lyssnade till denne 90-årige debattör som presenterade Palmeärendet sådant det faktiskt föreligger: frostigt, kallt, iskallt, behandlat dessa senaste månader egentligen bara av en enda person, som kan ha svårt att komma i gång om mornarna men som oförtrutet driver denna stora svenska sak från frukostgröten och framåt.

Mötet i Tuna filmades och kommer att erbjudas i form av en DVD sedan produktionen kommit i gång. Ett upprop sändes av mötesdeltagarna till RÅ, men något svar har denne ståndaktige tennsoldat ännu inte skickat till detta säkert representativa tvärsnitt av svensk allmänhet.

Vi har samma förhållande i slott som i fogdens kansli: tig, säg ingenting, hoppas på snäll press som också tiger, det här blåser över. Ett hopp över skaklarna kan vi väl inte bråka om hela livet, vi vänder blad. Och Palme, ja, han är ju död, det kan inte ens Sven Anér göra någonting åt vid sin frukostgröt.

Men svensk heder då? Ja ja, vi vänder blad.

Nu går detta ut på bloggen. Tack alla som har ringt och undrat varför det rått nättystnad ett par veckor – ja, nu följer alltså några aktuella inlägg. Det känns lugnt och angenämt att ha alla hittills över 50 000 bloggbesök i ryggen, under min egen safari för sanning och rätt.

Sven Anér

PS. Aftonbladet har i dag, söndagen den 4 december, dokumenterad information med faksimil av en betald faktura avseende kriminellas tjänster åt kungen och hans följe . Tillsätt en kommission!

Detta är inte en normal utpressningssituation. Då är det utpressaren som tar kontakt med sitt offer. Här är det självutnämnda (?) vänner till offret som i all vänskaplighet söker upp kriminella personer och har med sig en påse pengar vid kontaktträffen, 500 000 kronor plus, som patetiskt tillägg, 125 000 kronor i oms, lagligt ska det vara när faktiska försyndelser ska dementeras. – Tala sanning! sa Tage Danielssons mamma, men tydligen var Sibylla inte lika noggrann vid sandlådan på Haga.

En omvänd utpressning: offret beställer en dementi. En aggressiv aktivitet från offrets och hans hejdukars sida – var kommer lagens långa arm in i bilden?

Fortfarande går dock Aftonbladet, och antagligen alla andra media, som katter kring het gröt i den avgörande viktiga frågan: var detta kungens eget, primära initiativ? Jag menar att så måste ha varit fallet, men sätt till en bra kommission med bra ledamöter, om de går att hitta.

Parallellt, så tydligt parallelliserad, löper Lundsbergsföljetongen, med sin tydliga framtoning av klasskillnad. Kungen gick i Sigtuna och blev kamrat med dagens kritstreckrandiga herrar, som nu försöker avsvära sig det mesta av allt konstigt samröre. Kungen finns i dag på toppen av en svensk klasspyramid, vilken, som alltid då det brinner i knutarna, försäkras vara obefintlig. Den definitivt obefintliga Palmeutredningen står som mörk kuliss. Måste vi göra om hela Svedala? DS.

PS 8.12 rörande Tuna: Fortsatt opinionsyttring är på gång, i protest mot RÅs tystnad. Närmare besked ges på bloggen sedan planerna utkristalliserats. Det tar någon vecka. Sven Anér

RÅ – sänd mig begärda skrivelser!

2011-12-03T15:54:00.002+01:00

3.12.2011.

Till REGISTRATOR vid RÅ!

Anhållan om utfående av allmänna handlingar;

Jag önskar från registrator utfå nedanstående handlingar:

Nr 1 Min skrivelse till RÅ 4.11.2011, med tillkommande påteckningar.

Nr 2 Samtliga handlingar som ingår i det konvolut som den 21, ev 22 november inkommit till RÅ-ämbetet, med tillkommande påteckningar, bl a uppgifter om dnr och handläggare. Ett av namnen på dessa handlingar är Anita Sundgren.

Nr 3 I kopia ytterligare en skrivelse till RÅ från Anita Sundgren, möjligen daterad 30.11 eller närliggande datum.

Nr 4: Samtliga övriga handlingar som i ärendet mordet på statsminister Olof Palme, där RÅ är förundersökningsledare, kan ha genererats inom ämbetet från 1 november 2011 och fram till dags dato.

Uppstår kostnad anmodar jag registrator, som alltid varit mycket hjälpsam gentemot mig, att bilägga räkning, vilken kommer att honoreras. Sänd ej som postförskott, vilket fördyrar för RÅ och försenar för mig.

Tacksam för omedelbar handläggning. Skulle registrator se någon handläggare ginge det kanske bra att vidarebefordra mitt fortlöpande intresse för detta stora ärende.

Med mycket vänlig hälsning till registrator!

Sven Anér, (vinteradress) Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Telefon 018-15 12 79. Ring gärna om något hakar upp sig!

3.12.2011.

Till Högsta Förvaltningsdomstolen

ÖVERKLAGANDE av ärende nr 3760-11

Kammarrätten i Jönköping vidhåller att sekretess föreligger. Själv vidhåller jag mycket bestämt att de uppgifter, som avses i detta ärende,, är osanna och tillkomna på olagligt sätt. Jag överklagar.

Sålunda har Bundeskriminalamt i Wiesbaden för granskning mottagit en sargad och sotad T-shirt, medan Lisbeth Palme, enligt samstämmiga uppgifter från bl a Stockholms polismyndighet, från poliskommissarie Lars Christianson, sjukvårdskunniga vid Sabbatsbergs akutintag Lena Östeman (så stavad), professorn i dermatologi Åke Nilzén samt advokaten Claës Palme, under mordkvällen burit

EN REN VIT BLUS.

Det känns alltså mycket anmärkningsvärt att Kammarrätten i Jönköping inte tar hänsyn till dessa fakta, aldrig bestridda. Sekretessfrågan måste rimligen träda i bakgrunden för det likaledes anmärkningsvärda faktum att någon vit blus aldrig granskats av något laboratorium, men att i dess ställe en uppenbarligen specialpreparerad T-shirt, aldrig buren av Lisbeth Palme, falskeligen överlämnats för upprepade laboratoriegranskningar.

Det rör sig sålunda, Högsta förvaltningsdomstolen, om en synnerligen allvarlig förvanskning av bevismaterial i ett mordärende. Avsikten med denna bevisförvanskning har uppenbarligen varit åklagares/polismyndighets önskan att Lisbeth Palme ska påstås ha blivit påskjuten vid Dekorima. Det blev hon aldrig. Arrangemanget vidtogs för att styrka påståendet att gärningsmannen vid Dekorima fungerade helt ensam och därför ska ha haft ett intresse av att även Lisbeth Palme påskjutits i avsikt att döda, för att undvika identifikation.

Den ”rena vita blusen”, som är identifierad av minst fem personer/instanser, förvandlas av utredande myndigheger till en sargad och sotad T-shirt. Detta hävdar jag mycket bestämt, och jag riktar därmed en skarp anklagelse mot samtliga myndighetshandläggare i ärendet. Jag hänvisar även till min blogg www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Sekretess ska aldrig få gälla förfalskningar av detta slag. Jag emotser gärna rättslig prövning av mina åtgärder.

Sven Anér, vinteradress: Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.

Till Riksdagens justitieutskott

3.12.2011.

Palmemordet Jag översänder ett bakgrundsmaterial från min aldrig dementerade forskning i Palmeärendet. Materialet visar att jag i skrivelse den 4 november i år tillställde RÅ en skrivelse, nedan, med 22 påståenden rörande mordet på Olof Palme samt rörande Lisbeth Palmes outredda uppträdande under mordnatten.

Har Rå besvarat uppropet?

2011-11-29T15:53:00.001+01:00

29.11.2011.

RÅ. Min fråga gäller det upprop som med individuellt preciserade adresser tillställdes RÅ 20.11: har dessa frågor individuellt besvarats? Jag bifogar ett ej ifyllt ex av uppropsmallen och önskar omedelbart svar, jämlikt bl a FörvL 4§.

Sven Anér, (obs vinteradress!) Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

018-15 12 79.

PS: Det vore även tacknämligt om RÅ toge sig tid att besvara min skrivelse från den 4 november. DS.

PPS: Det live-inspelade Tuna-mötet 19.11 presenteras enligt planerna inom kort på marknaden. I filmen ingår en genomgång av Lisbeth Palmes alla kända aktiviteter mordkvällen, från ca 23.10 till 23.42, då Lisbeth Palme, som RÅ vet, i polisbil anlände till Sabbatsbergs akutintag, sex oredovisade minuter efter Olofs ankomst i ambulans till detta akutintag.

Filmen, som DVD, kommer att saluföras för 60 kronor, inkl porto och exp. Plusgiro 75 05 55-5.

Om så önskas kan RÅ sålunda om någon tid förvärva denna DVD, vilken ej bör sakna intresse för ämbetet. Jag återkommer med närmare info, liksom jag räknar med RÅs svar på skrivelserna 4.11 och 20.11. Skulle dessa skrivelser båda ha förkommit anmodar jag RÅ att meddela mig. DDS.

Brev till Göran Persson vid Båvens strand

2011-11-27T15:52:00.002+01:00

27.11.2009 – Ja, Göran Persson, det här skrev jag i dag på förmiddagen, du känner igen problemen.

Men till mitt ärende, efter att ha hört delar av dina samtal med Figge. Bonniers Uppslagsbok skriver i band 2, sidan 1158:

Båven, sjö i mell. Södermanland, 66 km2, 21 m ö.h. Avflyter genom Husbyån, sjön Långhalsen och Nyköpingsån till Östersjön. B. är känd för sin vackra natur, den har en säregen strandkontur med djupt inskurna vikar, som är sprickdalar el. har uppkommit genom förkastningar.

Denna text godkändes år 1961 för tryckning av uppslagsbokens redaktionssekreterare fil kand Uno Dalén, som 1949 var kulturmedarbetare på Dagens Nyheter och en dag vid eftermiddagskaffet skrämde oss genom att ryta:

”Ni kan för fan inte gå genom livet och inte veta om ni tror på Gud eller inte; ni måste för fan bestämma er!”

Vi satte wienerbrödet i halsen, måste vi det? Religion diskuterades onekligen inte dagligdags, mer än i kombination med Herbert Tingsten, som ibland kunde skicka ut oss ett gäng unga DN-journalister till stadens kyrkor för att kolla vad det var för trams som predikades för skattepengar.

Men Båven var det. Denna onekligen vackra sjö var min barndoms paradis. Åren 1928-32 tillbringade jag tillsammans med min far, Josef, ofta kallad JA, min mor Gunvor, min kära syster Kerstin, som du väl hann få som kamrat i kammaren innan hon alldeles för tidigt dog i början på 90-talet.

Jag vet inte hur mina föräldrar hittade Båven och dess pärla, Ådö, med eget slott, ett av de mindre. Men till ”Villan” – den hette väl det för att lysa statarna nere vid färjeläget i ansiktet - åt Svanholmen till, flyttade vi varje juni när plugget slutat. Sommarhyra var – om jag inte missminner mig – 500 kronor – kan det vara möjligt? Det var ju enorma pengar när mjölken på Konsum kostade 12 öre och den tunna grädden lika mycket.

Ådö blev min hemort nästan lika mycket som Götgatan i Stockholm. Alla ställena: källan där vi skrämde grodorna och hämtade dricksvattnet, eken vid sjön, sandgångarna som skulle krattas innan far kom med tåget från Stockholm Södra till Skebokvarn, där jag kunde få köpa gräddkola för 25 öre i en spännande kartong, som kunde fastna i SJ:s krångliga automat, tillsammans med min tumme.

Under de många årtiondena som följt har jag alltid, på västra stambanan, hållit mig extra vaken inför Skebokvarns imposanta stationshus (där inget tåg längre stannar och det till Malmköping sedan länge är nedlagt), det röda mejeriet i tegel samt ”FOLKSKOLA”, jag tror du har både huset och skylten kvar än i dag. Håll utkik när du är 500 meter från stationen.

Dit anlände alltså JA i borgerligt majestät med Allmänna Valmansförbundet etsat i sin panna samt möjligen med någon present till Kerstin och mig om vi hade krattat ordentligt. Mor och vi hämtade med Archimedes-snurran i den lilla ån som leder (ledde?) in till Skebokvarn, där det även fanns handelsbod, var det Konsum?, och ett ljuvligt konditori som tillhandahöll Pommac för 30 öre flaskan. Jag hade konditoriträning efter upprepade besök hos min faster Olga som drev Nya Konditoriet i Karlskoga, tjänade pengar på Bofors alla ungkarlar och var en älsklingsfaster.

Hem, mellan Svanholmen och Ådö, skulle far styra, AE eller OA hade kunnat rita honom. Hemma hade Hildur den stuvade abborren klar, underbart god men svårartad med alla sina ben. Abborren var fångad av ”fiskarn” som bodde i sin fiskarstuga så att jag kunde vinka till honom från vår båt. Livnärde han sig verkligen på fiske i Båven? Jag har läst att fisket ska vara gott i dag, men vår fiskare hade knal utrustning – hade han ens en motorbåt? Och vem sålde han till mer än till Hildur i Villans kök?

Själv fick jag varje juni och varje augusti följa med som matsäck – hette det visst – i Guldsmedsbolagets lastbil när flyttlasset gick, komplett med fikus och samma gamla tåliga tramp-Husqvarna. Flyttlass varje sommar, fem somrar i rad? Verkar lite bökigt, in retrospect.

Vad väl Kerstin och jag inte direkt instruerades om var att vi i Villan var lite finare, inte så lite finare, än rättare Åberg och hans underlydande och inte minst lagårdskarlen och hans stora tyvärr skitluktande familj, på ömse sidor om färjan, som drogs längs en wire och nu, antagligen sen ett halvsekel, är ersatt med en högciviliserad bro de nittio meterna över till Ådö.

I själv verket upplevde vi ju central svensk samhällshistoria, och Ivar Lo besökte säkert både slott och koja på Ådö de här åren då striden stod het mellan patroner och statare: kuschade, fattiga, alltid flyttande med häst och vagn. Just Sörmland var ju Sveriges stora statarcentrum, och Ivar Los arbete för landskapets lantarbetare var förstås epokgörande. Du ser själv i dag resultatet på nära håll.

Åberg hade cirka sex barn, det var nog ett statarmedeltal. Julle var något år äldre än jag, och vi två märkte sällan att vi skulle hetas inta olika samhällspositioner. Vi sparkade boll på lagårdsbacken och fiskade abborre på krökta knappnålar. Julle fick dona med daggmasken, det var jag lite för Stockholmsklemig för.

Yngve fanns också, men han var två år yngre och räknades inte, och Lisa var en storasyster. Två stora bröder i 20-årsåldern fick bo i drängstugan ner mot sjön och var tämligen ointresserade av småglin, även om vi fick stå och titta på när de slungade småsten över Båven till Helgestalandet så att det ekade i Sörmlandsgnejsen.

Kan jag säga att de fem åren på Ådö gjorde mig socialt medveten? Nej, det tycker jag inte. Jag lärde mig möjligen att vara hygglig mot dem som ansågs stå något trappsteg lägre, men detta hängde lika mycket samman med att jag var rädd för en råsop om jag stöddade mig.

Gården hade flera hästar som gick att rida barbacka på, och på en av åkrarna fick bästa kompisen Stig Olin pröva en Ferguson-traktor. Strax före men ganska likt en Elsa Beskow-plansch.

Det var lite fint att Stenhammar låg så nära, man tog tåget från Skebokvarn till Flen, 80 öre t&r, och det är ovisst om ungar betalade över huvud taget.

Minnen kommer flygande medan jag skriver, så är det alltid. Skollärarn i Helgesta hade min far ont av. Denne skollärare hade en fru som använde för mycket läppstift, det var inte bra, och vad värre var: han hade egen bil! JA hade aldrig egen bil eftersom han spruckit på körkortet, men han kunde alltid disponera snygga bilar som uppdragsgivaren ställde till förfogande. Att en fattig skolfux på landet skulle briljera med egen Nash var mot alla konventioner.

Min egen andliga vänsterförflyttning kom senare, flera årtionden efter Ådö. DN kommenderade inte fram en enhetlig folkpartistisk åskådning inom personalen, men många av oss följde förstås Bertil Ohlin i spåren (min lärare på Handelshögskolan så småningom; om han har förtecknat sina sorgligaste elever genom åren så bör jag finnas med).

Nej, den gradvisa vänsterförflyttningen följde nog på antikärnkraftsengagemanget och inte minst på miljöpartiet, där jag faktiskt tillsammans med Lena var två av partiets 15 ursprungliga stiftare hemma hos Gahrton 1980 på Hammarbyhöjden. Jag försvann från denna eventuella politiska språngbräda; gick själv eller petades undan, stryk det som ej önskas. Gahrton har skrivit en bok i ämnet, där jag finns med i personregistret på några ställen, men jag har inte vågat läsa än. Miljöpartiets framgång i dag känns överraskande, mest är det säkert Maria Wetterstrands förtjänst. Hon fick starkare väljarkontakt än Peter, som fanns med i samband med Bokskogen, mitt förlag under många år som Lena och jag någon gång stödde med en mycket måttlig slant. ”Penningens betydelse för partiarbetet” vore förstås alltid en spännande monografi. Jfr dagens debatt om öppet partimoney!

Vi lider i dag ingalunda någon nöd, men naturligtvis överväger vi varje liten resa, varje matbit som skulle kunna betecknas som lyx och överdåd. PÅ DN och på TV var expenserna sällan något problem, om de inte växte sig skyhöga.

Nyssnämnde Stig Olin berättade en gång för mig att han vid sina sångframträdanden på gamla dar alltid begärde fram en trio.

”Begärde du fram en trio?”

”Ja, då kom jag upp på en helt annan gagenivå. En liten snutt i radio som kanske skulle ha gett en tusenlapp kom nu att generera 12.000. Då kunde det ju bli värt att ställa upp och låta”.

Bredde Stig på? Inte nödvändigtvis. En gång var jag av TV utsänd att göra ett program från Prag, mitt i sovjetisk välvning. Fotografen och jag lyssnade en kväll till ett femmannakapell på krogen som spelade Smetana så gudomligt att jag hyrde dem för en snabbinspelning och för en billig penning. Tyvärr tog de inte mina av Sveriges Radio utlevererade resecheckskronor utan ville ha riktiga prasslande USA-dollar.

Arvodet steg därmed med 500 procent och kom upp i närmare 2 000 svenska kronor – vad ska Rydbeck säga? Men min fotografkollega, mer garvad än jag, försökte trösta:

”Ingen kommer att bråka,” försäkrade han. ”Har du bara ett bra produktionsnummer och ett kvitto som ser hyfsat ut så går det här igenom utan gnäll.”

Det gjorde det. Efter trettio år som frilans ser jag mera nyanserat på produktionskostnader.

Så längt Ådö och din Båven och lite till.

Jag bipackar en DVD och ett PALME-nytt – du kan ju skriva och berätta vad du tycker!

Vänlig och engagerad hälsning till Båven med omnejd och gamla statarrevir!

./. DVD, sänds senare, och tidning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Infiltratörer, Palmemord – samma häxkittel?

2011-11-24T15:44:00.002+01:00

24.11.2011.

Statsåklagare Nils-Erik Schultz.

Jag såg med oro och förbittring reportaget om den utlämnade infiltratören. Kan vi ha en myndighet, Säpo, som sätter sig över alla lagar, som röjer i allt vad social trygghet heter? Skattelagar? Bah, det är ingenting för oss, för vi är finare än tåget, finare än kungen…

Jag har som du säkert vet arbetat med journalistisk bevakning av Palmeutredningen allt sedan hösten 1986 Jag gick in i pensionsåldern det året, men har inte låtit åren hejda mig,

Jag inser att ditt engagemang i infiltratöraffären knappast har gynnat dig i alla byråkratiska kretsar, och mitt eget engagemang, fronderande mot varenda instans inom rättssamhället, har naturligtvis inte heller gynnat mig.

Jag bifogar några texter som ger en bakgrund, ett nuläge och en framtidsutsikt, den senare mycket mörk.

Men det är när jag ser på självständiga statstjänstemän av din sort som framtidsutsikterna har en tendens att ljusna en aning i kanterna.

Alltnog: jag bifogar:

A. Ett ex av andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2009. Bokens uppgifter har aldrig av någon instans blivit dementerade, framför allt inte den direkta mordbeskyllningen mot polisen, domaren och riksdagsmannen Anti Avsan (sidan 200). Jag har vid flera tillfällen ställt den konkreta frågan till vice RÅ Kerstin Skarp, förundersökningsledare: ”Sköt Anti Avsan Olof Palme?” Svaren har blivit ickesvar: ”Detta är hemligt eftersom förundersökningssekretess råder”.

Den svenska allmänheten är inte betrodd med sakuppgifter avseende ett mord på en statsminister.

B. Ett sammanfattande blogginlägg 1.3.2010

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

”Det största brottet. Palmemordets tystnad.”

Inlägget ger information samt frustration.

C. Brev 4.11.2011 till RÅ med begäran om kommentarer till 22 specificerade frågor kring Dekorima/Sabbatsberg. Brevet är ännu i dag inte besvarat, vilket måste betraktas som en stor oförsynthet mot, inte i första hand mig, men mot de ca 40 som kom till mötet på Tuna Bygdegård, samt, förstås, mot hela Sveriges befolkning som uppenbarligen inte är betrodd med minsta lilla informerande smula från riksåklagareämbetets bord.

Det ca 2 timmar långa Tuna-mötet filmades. Jag överväger i dag hur det färdiga materialet ska distribueras. Antagligen kommer jag att gålla det tillgängligt i form av en DVD.

D. Jag avslutar med vad som blev mötets final, en möjligen patetisk men djupt känd envoi: sitter vi i vår egen rävsax? Kan något göras? Kan t ex Reinfeldt övertygas om att Affären Anti Avsan, med en mördare på hans egen länsbänk, är en affär värd att granska?-

Infiltratörer har dött. Även efter Dekorima har människor dött. Inte bara Olof Palme, utan också poliskommissarien Lars Christianson, djupt involverad i Dekorimahändelserna (dog ung), Ingvar Heimer, enskild mordutredare och god vän, samt Christer Pettersson, oförklarat död inne på ett sjukhusområde. I inget av dessa fyra fall har kompletta obduktionsprotokoll presenterats, trots yrkanden upp till regeringsrätten.

Varför slår inte Sveriges jurister larm?

Jag ber dig alltså om hjälp, på min väg mot det nittioförsta året! Vad för hjälp? Kanske begäran om en radikalt ny, förutsättningslös och opartisk förundersökning. En kort bakgrund: Anti Avsan blev efter sju månader hörd endast snabbt och upplysningsvis, vid ett enda tillfälle, och han konfronterades aldrig med de båda unga kvinnor som sett honom vid Dekorima. Sex fotografier visades efter ett halvår upp för Anki, den ena av de båda unga kvinnorna, men bland dessa sex fanns ingen bild av Anti Avsan, då,1994, på god väg att bli domare och moderat riksdagsman.

Så ska en slipsten dras, för så går det till i krig! Och dementera aldrig Sven Anér, det blir bara besvärligt!

Med engagerad, vänlig, oroad men trots allt kanske förhoppningsfull hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Skrivelser, i urval, i Olof/Lisbeth Palme-ärendet 3.3.2010 – 4.11.2011

2011-11-19T15:51:00.001+01:00

3.3.2010 till RÅ. ”Varför inget svar, RÅ?”. Önskar sammanträffande med Kerstin Skarp, vilket så småningom förvägras mig i strid med förvaltningslagen.

22.8.2011 till RÅ och JK. ”Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof blir för var dag allt mer aktuell.” Inget svar i sak.

6.9.2011 till regeringen. ”Mördades Olof Palme av konspiratörer, Reinfeldt?”. Inget svar.

18.9.2011 till RPS: ”Juristkommissionen: Lisbeth Palmes agerande kan ge helt ny mordbild.” Inget svar i sak.

9.9.2011 till JK: ”Lisbeth Palme var kopplad till mordet på Olof Palme.” Inget svar.

28.9.2011 till JO: ”Nio personer direkt inblandade i arrangemangen kring mordet.” Inget svar.

15.10.2011 till RÅ: ”Varför väcks inget åtal mot Sven Anér?” Inget svar.

27.10.2011 till RÅ: ”Lisbeth Palmes kläder falskt redovisade.”. Inget svar.

28.10.2011 till RÅ: ”Riksmuseet narrat att undersöka två av Lisbeth Palmes plagg.” Inget svar.

4.11.2011 till RÅ: Begäran om kommentarer till 22 specificerade frågor avseende Lisbeth Palme från biografen Grand via Dekorima till Odengatan och Sabbatsberg. Inget svar.

Vad bryr sig en RÅ om lag?

2011-11-18T15:49:00.000+01:00

18.11.2011. Uppläst 19.11 2011 vid mötet på Tuna bygdegård.

Vad bryr sig en vind om förbud? Frågade Hjalmar Gullberg i en så ofta citerad strof, den var ungdomens älsklingsdikt under mellankrigsåren.

Vad bryr sig en RÅ om lag? Kan jag fråga, denna mörka fredagskväll den 18 november 2011, när en lätt rampfeber sätter in inför mötet i morgon klockan 13 med mina bygdegrannar på Tuna Bygdegård. I gamla Olands härad; det är en bygdebeskrivning vi ofta hör i våra trakter, där detta gamla Olands härad går i nord sydlig riktning, från neråt Länna och upp mot Östhammar vid kusten.

De lagar RÅ nonchalerar är bl a tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen, och min lätta rampfeber gäller inte så mycket budskapet från mig och från er alla andra, utan: hur många blir vi vid mötet?

Tuna Bygdegård i Olands gamla härad. Ja, det blir en tyngd av Odhners historia och hederliga dannemän och Erik XIV på Gripsholms slott och Sturemorden på ett slott som ligger oss närmare, det i Uppsala.

Jag är själv gammal stockholmare och gammal Uppsalabo, men Lena och jag har blivit Tunabor under de senaste trettio åren, då vi har mött vänskap och närkontakt från ICA-Krysset i Almunge upp till Dannes vänliga kiosk i Alunda by.

Ni får inte djävlas med oss i de här gamla bygderna, fogdar nere i Stockholm! Ni bör fatta att vi går här uppe i vår vardag, inte med huvudet under armen utan med god klarsyn och med en respekt för människovärdet som vi inte hade tänkt att någon skulle ta ifrån oss.

Så när vi vänder oss till er nere på det fina Östermalm i Stockholm och begär besked så vill vi faktiskt att ni hör av er, bästa Riksåklagare och bästa vice Riksåklagare Kerstin Skarp, chef för den uslaste förundersökning i brottmål som någonsin bedrivits i rättsstaten Sverige. Men vi får inget svar. Det är inte meningen att vi ska få något svar. Vi presenterar, i 22 punkter, Olof Palmes vandring till Golgata, omdöpt till Dekorima, och vi begär detaljerade besked om de märkligheter som inträffar under denna dödens vandring, punkt för punkt, men brevlådan på Brunos vedbodshörna gapar tom. Vad bryr sig en RÅ om folket i Olands gamla härad?

Nu skriver vi till RÅ på nytt. Svarar du inte, RÅ, har du medgett att vi har rätt. Att skulden för mordet på Olof faller på er själva.

26.11.11 – en positionering

Det ska heta så idag. Då positionerar jag mig. Klockan är 13.06, och jag sitter ensam i Sommarro. Lena är på hemväg från Hjelmbergstorpet, detta numera tämligen långsträckta torp, som vi nu sakta överger. Lena tar med hem mitt datorbord. Då börjar flyttningen bli definitiv.

För precis en vecka sedan stod jag vid en liten talarstol på Tuna Bygdegård och berättade den sorgliga storyn om Lisbeth Palmes deltagande i arrangemangen kring mordet på Olof Palme, medan min yngste son Lennart filmade en rätt bångstyrig talare.

”Du tog inte regi”, sa Lennart.

Nej, jag gjorde nog inte det. Jag koncentrerade mig på de cirka fyrtio som kommit för att lyssna. Och om jag ibland skymde den svarta (= vita) tavlan med min ryggtavla kunde det inte hjälpas.

Jag tror att jag hade därvarande med mig i min framställning. Jag fick insticksfrågor, men knappast några protester av typ ”så illa kan det väl inte vara”. Är vi så luttrade i dag att vi inte häpnar över något elände?

Denna positioneringsdag svirrar Antonov samman med Muller och Spyker och GM och Pang Da på ett sätt som känns näst intill obegripligt (fast ändå begripligt) samt evigt fortlöpande hånfullt mot SAABs jobbare och ingenjörer som sitter med sina ICA-räkningar och inteckningar men endast får höra att ”ja grabbar och tjejer, ingen löning i dag, men vad sägs om en liten slant till jul, det kanske Muller skulle kunna ordna”.

Till min egen värld, som naturligtvis alltid känns förhånad, i växlande omfattning. RÅ har uppenbarligen sagt upp bekantskapen med mig och med min omvärld. Ett brev till RÅ den 4 november (finns med tidigare på bloggen) är ännu inte besvarat, och ett individuellt upprop från ett tjugotal personer i Tuna, där personliga svar begärs till varje undertecknare, har hittills, efter en vecka, enbart mötts av tystnad. Detta är givetvis oförskämt, men ordet brukar tunnas ut till oförsynt.

Vi filmade alltså detta möte, från 13.05 till 14.50 denna lördag den 17 november, och filmen finns nu bevarad för DVD, en film av 2000-talets enda allmänna möte någonstans i Sverige, I Palme-ärendet. Dokumentation. Även om den inte på alla punkter är regissörens dröm, så finns den bevarad. För en eftervärld som kanske så småningom kommer att bli intresserad.

Lennart gör nu DVD-skivor, och snart ska den finnas ute på marknaden; jag berättar närmare senare på bloggen. Det blev nog mitt – och Lennarts - sista framträdande i denna genre. Jag klarade mig möjligen skapligt, men jag var trött när jag kom till punkt. Jag rosades för mitt minne, ”hur kan du minnas allt om Christer och Roger och Lisbeth och Holmér?”

Ja säg det. För det första minns jag inte allt, det är de stora linjerna som inte är utsuddade. Men när jag bläddrar i de gamla PALME-nytt-böckerna finner jag mängder av spännande ting som helt fallit bort ur detta prisade minne. ”Holmér och Ölvebro låste in Sydafrikatipsen” – gjorde dom? Jaha.

Och hela Lisbeth Palme-affären var faktiskt hyperaktuell redan sommaren 2000, när bilden på Olofs maka på märkligt sätt dök upp i ett märkligt sammanhang – för att sen försvinna fram till i år, 2011. Varför? Säg det. Annat kom emellan, och hela Lisbeth-storyn – som jag skrivit någon gång – domnade och somnade av brist på syre, brist på debattörers tuggmotstånd.

Nu kom Lena åter från landet, med bl a ett bättre bord till datorn. Författeri är redskapskrävande. För sextio år sedan kunde jag, som DN:s utsände till Hallstahammar eller Gnesta, skriva långa artiklar med blyerts på reporterblocket, att ringa in till telefonmottagningen vid Tegelbacken. Men det var då. Jag var nog mera versatil den gången. Vad nu versatil riktigt betyder.

Lennart jobbar denna helg med mastern till DVDn från Tuna, och snart ska skivorna finnas. DVD är en av dessa tekniska innovationer som jag med skräckslagen beundran iakttar på håll. Vet 30-åriga PR-män att för oss 90-åringar är ny teknik inte bara en sluten värld utan en värld befolkad av Shreks och Hogwarts torn och tinnar och fasor? Ge oss en mobil som vi begriper! Men vi är nog inte ett klientel att tjäna pengar på

Jag är tekniskt sorgligt, eller kanske lyckligt, okunnig, men än så länge kan jag slå ner mina tangenter.

Erinrar mig den lilla storyn om ynglingen som ville bli skrivbiträde på skvadronsexpeditionen:

”Kan du skriva maskin?” frågade fanjunkaren.

”Om”, sa ynglingen, ”titta här. Jag ska skriva SKÖVDE till exempel. Då letar jag först rätt på ”S”, här har vi det, och så slår jag ner tangenten ”S” och prickar av i manuskriptet. Sen gäller det att hitta ”K”, det ligger lite åt andra hållet, här ja. Och så slår jag ner tangenten ”K” och prickar av…”

Jag vet inte om han fick jobbet eller om han fick gå ut och harva på K3:s dammiga kaserngård.

En annan värld. Nonsensprat från en annan värld. ”Piffle” skriver Dorothy Sayers. Att skriva om Lisbeth Palme på dödens gator är inte nonsens, inte piffle.

Sven Anér

Mötet i Tuna blottar Palmeskandalen

2011-11-16T15:42:00.004+01:00

16.11.2011.

Till SvD, Chefredaktören och Nyhetschefen!

Nu på lördag, den 19 november 2011 kl 13, tas skandalen kring mordet på Olof Palme upp i hela dess vidd, och jag inbjuder tidningen att närvara vid det allmänna mötet på Tuna Bygdegård nära Alunda.

Jag kommer bl a att visa att Lisbeth Palme var informerad om det förestående mordet samt att påståendet om att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten vid Dekorima saknar all grund. I denna våg av brottslighet sveptes även hederliga institutioner med: Bundeskriminalamt i Wiesbaden, Statens Kriminaltekniska Anstalt och Naturhistoriska Riksmuseet, och ställde upp som garanter för ett grundfalskt bevismaterial.

All denna information har sedan flera veckor lämnats till förundersökarna RÅ och RPS, men någon kommentar har inte kommit, alltså inte heller tillstymmelse till dementi.

Mötet på Tuna Bygdegård kommer att filmas, och filmen läggs ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Sanningen är på väg. Jag sätter stort värde på Svenska Dagbladets bevakning, före mötet i Tuna och efteråt! Och inte minst skulle jag självfallet uppskatta motinlägg från tidningens sida. En debatt.

Kollegial, oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Kom till Tuna Bygdegård nära Alunda

2011-11-15T17:50:00.007+01:00

Kom till Tuna Bygdegård nära Alunda

nu på lördag den 19 november kl 13!

Då presenterar jag Palmeaffären

i all dess nakenhet, och sedan kan

lögnerna inte längre försvaras!

Sven Anér

Skammens tystnad – men välkomna till Tuna!

2011-11-11T17:45:00.000+01:00

11.11.11. Den enda, absolut enda aktivitet som i dag pågår kring skammens svarta Palmeärende är Lenas och mina rundkörningar med gröna affischer till Tunabygdens brevlådor och anslagstavlor. Mordet på en statsminister, som rimligen borde ha maktens och myndigheternas och mediernas högsta prioritet, överlämnas med varm hand till ett par privatpersoners initiativ.

Just nu är det förstår mycket spännande att gissa: hur många kommer till Tuna Bygdegård lördagen den 19 november klockan 13? Att veta är omöjligt, men människorna i den här trakten hittar sedan årtionden tillbaka till sin röda bygdegård, som symboliserar envist självstyrelse här ute i Olands gamla härad.

Jag har varit här tidigare några gånger. Bland annat då jag visade den tyska filmen om Palmemordets komplikationer – ja, själva visningen blev komplicerad. Carl Lidbom dök upp, vilket blev ett utropstecken; uppenbarligen var han rädd för mina kommande avslöjanden. Och ljudanläggningen krånglade, så att jag fick kämpa mig igenom en mycket hemgjord sändning.

Vi har nyligen haft ett stormöte i Tuna Bygdegård med organisatörerna av den nya 400 kv-ledning som planeras, flera hundra personer. Vi är rädda för vad som kan komma att hända, risker för vår hembygd. Nytta också, förstås, el är ett tveeggat svärd.

Bygdegården är bl a också bastu och skolans gymnastiksal och sköts av frivilliga, ett tungt och varmt redskap för bygdens sammanhållning. Få se hur en stor samhällsdebatt kommer att slå. Ni är alla välkomna, även från Uppsala eller varför inte Stockholm. Ta sikte på Alunda och ta av vägen ner till Almunge så dyker bygdegården upp på höger hand efter en halvmil – välkomnna!

Det avgörande beviset, bilden av Lisbeth Palme i ”fel” kappa vid ”fel” bil kommer att visas i megaformat. Skammens bild,

Sven Anér

Inför mötet i Palmeärendet lördagen den 19 november 2011 på Tuna Bygdegård [2]

2011-11-04T17:47:00.001+01:00

Detta är min sammanfattning av detta stora kalla mord:

Statsminister Olof Palme skjuts den 28 februari 1986 till döds vid färgbutiken Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city. Gärningsmannen, som ännu i dag påstås vara okänd, är dåvarande piket/”baseball”-polisen

Anti Avsan,

i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag.

Här följer det brev vilket jag den 4 november 2011 sände till vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt fortfarande pågående förundersökningen avseende Palmemordet:

Inför mötet i Palmeärendet lördagen den 19 november 2011 på Tuna Bygdegård [1]

2011-11-04T15:55:00.003+01:00

Så långt min skrivelse 4.11.2011 till RÅ; obesvarad. Uppgifterna är, som JU ser, av den karaktären att RÅ, i varje annat brottsärende, omedelbart skulle ha underkastat ärendet en noggrann granskning.

I mitt fall händer det motsatta. Trots att jag i brevet den 4.11 understryker att jag kommer att presentera detta brev vid allmänt möte på Tuna Bygdegård den 19.11 får jag inget svar före mötet och har ännu i dag då detta skrivs ej fått något svar från RÅ, som leder förundersökningen inom Palmeärendet,

Hade jag fått någon form av kommentar till brevet av den 4.11 hade jag kunnat replikera och en dialog hade kunnat uppstå, Men något sådant händer inte. När jag under punkten 11 skriver att

Lisbeth Palme överger vid Odengatan Olofs ambulans

är detta självfallet ett dramatiskt och möjligen häpnadsväckande påstående från min sida som RÅ hade bort analysera:

Varför överger LP Olofs ambulans under blixtkörning till Sabbatsberg? Varför får ambulansen sinkas genom uppehållet vid Odengatan; ingen vet ju vid tillfället huruvida Olof Palme fortfarande lever? Hur kan en polisbil stå på pass vid Odengatan? Osv.

Men RÅ är kusligt, cyniskt ointresserad och följer inte ens förvaltningslagens s k serviceregler: Den som skriver till en myndighet har absolut rätt att få svar.

Jag fick nu stå vid mötet i Tuna och berätta för de häpna mötesdeltagarna att RÅ inte bryr sig om att svara, i en ödesfråga.

Ett upprop efter mötets slut bör ha nått RÅ den 22 november, men ingen av uppropsskrivarna har, trots begäran om detta, fått RÅs svar.

Jag vet inte, JU, om RÅs agerande är liktydigt mad laglöshet, men jag har all anledning att frukta detta, i synnerhet som jag under mitt 25-åriga arbete med detta ärende aldrig från RÅ fått tillstymmelse till svar i sak, endast hänvisningar till påstådd förundersökningssekretess.

Jag kan inte undgå att se en direkt koppling av den svenske riksåklagaren till själva mordet på statsminister Olof Palme – kan JU fråga RÅ?

Och vilken förundersökningssekretess? All dylik försvann självfallet i och med att Christer Pettersson började lagföras i december 1988 och förundersökningsprotokollen följande år salubjöds av rikskriminalpolisen.

Vad finns ytterligare för hemliga dokument? 2011?

JU – jag har vid upprepade tillfällen begärt att bli hörd i Palme-ärendet, men detta har inte medgivits. Jag ser som enda skäl en obruten rädsla från RÅs sida för publicitet, en rädsla för en öppnad Pandoras ask.

JU – jag är aldrig på minsta punkt dementerad i denna sak. Pekar inte detta förhållande på att jag kan tänkas ha rätt på alla eller ett stort antal punkter? RÅs agerande i denna sak är djupt skrämmande och totalt oförenligt med den rättsstat som JU är satt att vårda.

Jag anhåller att denna skrivelse delges samtliga medlemmar av justitieutskottet samt att utskottet agerar, i, som sagt, en ödesfråga.

Med djupt oroad hälsning

Mordets kölvatten värre än mordet?

2011-11-02T17:45:00.000+01:00

2.11.2011. Till Karl Johan Karlsson, Expressen.

Karl Johan Karlsson – Mängder av olösta frågor kring Palmemordet ligger och pyr, och jag beklagar verkligen att Expressen inte gick in i ärendet den gången det begav sig här om året.

Jag sänder dig nu ett färskt material inför det förhoppningsvis stora möte som jag den 19 november anordnar på Tuna Bygdegård (nära Alunda, mina hemtrakter).

Ett par av de frågor som i dag sysselsätter mig är Lisbeth Palmes märkliga odyssé mellan Dekorima och Sabbatsberg samt handläggningen av hennes påstått beskjutna plagg: blus (eller T-shirt, stryk det som ej önskas!) och mockakappa. Bifogade texter ger förhoppningsvis hela bakgrunden.

Sammantagna, odyssé och plagg, ger dessa den klara bilden av en Lisbeth Palme som, med eller mot sin vilja, direkt varit kopplad till arrangemanget vid Dekorima. Annars skulle hon självfallet ha opponerat sig när hon tvangs överge Olofs ambulans och byta kappa, samt sett till att ett rättsintyg ordnats för den påskjutning som påstods ha ägt rum. Fast inte, påståenden bryts mot hypoteser och osanningar.

Jag inser förstås att mina anklagelser mot Lisbeth Palme (aldrig kommenterade eller på minsta sätt dementerade) kan utgöra ett psykologiskt hinder för en publicering av sanningar bakom mordet, men när väjde Expressen för psykologiska hinder av detta slag?

Kan du inte hitta en ingång? Själv begär jag bl a att bli åtalad, i Avsan- och Lisbeth-affärerna, men ingen rör mig.

Läs bifogad dokumentation!

Vänlig och kollegial men mycket oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Debatt i Tuna om Palmemordet

2011-10-29T17:39:00.003+02:00

Ett antal fortfarande olösta frågor kring mordet 1986 på Olof Palme kommer att belysas och debatteras vid ett allmänt möte den

19 november kl 13 på Tuna Bygdegård (nära Alunda).

Den öppna debatten har de senaste åren varit mycket begränsad, men i tysthet har nya undersökningar skett och nya utredningar initierats, över hela linjen. Framför allt är det minutskeendet vid Dekorima och Sabbatsberg, alltså den korta tiden från det att paret Palme lämnar biografen Grand, kl ca 23.15 denna fredagskväll den 28 februari 1986, och går Sveavägen ner mot Dekorima, där mordet sker kl 23.28.

En ambulans för Olof Palme till Sabbatsbergs sjukhus kl 23.36, medan Lisbeth Palme, i annan kappa än vid Dekorima, inte anländer till Sabbatsbergs sjukhusintag förrän 6 minuter senare, enligt en aldrig ifrågasatt bild tagen av pressfotografen Ulf Karlsson kl 23.42, nedan.

Denna bild publicerades av Göteborgs-Posten redan den 2 mars 1986, dock utan förklaring till att Lisbeth Palme anländer i polisbil, efter att flera minuter tidigare ha övergivit Olofs ambulans. Polisen har inte kommenterat bakgrunden till bilden, men har aldrig ifrågasatt den.

Tacksam för förhandsinfo, välkommen till mötet! Entré 30 kronor. Kaffe.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

28.10.2011. Naturhistoriska Riksmuseet, Verksjuristerna

2011-10-28T17:36:00.002+02:00

För angelägen kännedom och kommentar: RÅ och RPS.

Ärende: Palmemordet. (Har ej erhållit dnr).

Jag har sedan den 12 oktober sänt ett flertal skrivelser till Museet där jag påtalar att Museet blivit narrat att undersöka två av Lisbeth Palmes plagg, påstått burna vid mordet på Olof Palme, men jag har inte fått något svar i sak.

Jag ber då Museets jurister ta sig an ärendet,

I sakfrågan hänvisar jag till den ensidiga korrespondens som i dag finns hos Museet, samt komprimerar:

Museet erhöll, efter mordet, i uppdrag av förundersökningsledningen att blyisotopiskt granska två översända plagg, en mockakappa samt en T-shirt. Men dessa påstådda bevis var falsarier. Mockakappan hade beskjutits efter mordet, utan att den då burits av någon person, medan T-shirten ej bars av Lisbeth Palme vid mordet, varför den måste ha beskjutits vid något annat tillfälle, förmodligen efter mordet.

De resultat rörande skadeöverensstämmelser mellan kappa och T-shirt, som Museet redovisar, är således irrelevanta, eftersom de skott som sägs ha träffat de båda plaggen ej avskjutits i samband med mordet på Olof Palme.

Museet har alltså blivit narrat, svindlat, antagligen unikt i svensk rättshistoria.

Jag anmodar alltså nu Museets jurister att med kraft gå in i detta ärende, vilket är direkt kopplat till en statministers officiellt olösta mord. Jag utgår från att Museet önskar total klarhet, vilken kan uppnås bl a genom att information hämtas från de båda ansvariga myndigheterna, RÅ och RPS.

Alternativt önskar jag att Museet låter juridiskt pröva min egen ställning i detta ärende. Skulle jag ha fel i något av mina påståenden bör ett sådant fel självfallet beivras. RÅ och RPS, som är fullständigt informerade i hela detta ärende, har hittills inte under de 25 åren agerat juridiskt gentemot mig.

Jag arrangerar lördagen den 19 november kl 13 ett allmänt möte med debatt på Tuna Bygdegård i Uppland (nära Alunda och nära vår bostad i Öster Edinge). Självfallet är jag då angelägen om att kunna presentera all föreliggande information, inklusive kritik som eventuellt kunnat riktas mot mig.

Jag önskar alltså all information Museet kan ge! Jag bistår givetvis med all den kompletterande info Museet kan önska.

Det känns viktigt att i och med denna skrivelse Museets verksjurister har blivit inkopplade!

Engagerad och oroad hälsning,

Sven Anér. FK, DHS, författare, journalist (DN, SVT), bloggredaktör

http://svenanerpalmemordet.blogspot.com

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

28.10.2011. För RÅ och RPS: Jag förutsätter ett korrekt samarbete mellan RÅ/RPS och Naturhistoriska Riksmuseets jurister. SA.

2.11.11. Viktigt tillägg! Denna ensidiga korrespondens visar nu, enligt min bestämda mening, att Riksmuseet medger att Lisbeth Palme ej burit den av Museet granskade T-shirten vid Dekorima. Jag kommer att meddela detta vid stormöte 19 november på Tuna Bygdegård om Museet ej meddelar mig motsatsen!

28.10.2011. Till de högsta ledningarna för SKL(2011200886) och för Naturhistoriska riksmuseet (50-708/2011).

Jag ger här, komprimerad, den sanna redovisningen avhändelseutvecklingen kring Lisbeth Palmes mockakappa resp blus/T-shirt.

Lisbeth Palme besköts aldrig vid Dekorima. Skytten, dåvarande piket/”baseball”-polisen, sedermera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges Riksdag, var lejd av personer med anknytning till bl a Stockholms polismyndighet att skjuta statsminister Olof Palme den 28 februari 1986. Han var inte lejd att skjuta mot Lisbeth Palme och gjorde inte heller detta.

Lisbeth Palme blev aldrig påskjuten. Efter mordet på Olof följde Lisbeth Palme med den förvarnade Sollentunaambulansen mot Sabbatsbergs akutintag, men övergav Olof i höjd med Odengatan, gick över till en av polisens kommissariebilar, lämnade över sin mockakappa och tog i stället på en mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Färden fortsatte i kommissariebilen till Sabbatsberg, med ankomst dit kl 23.42, då denna bild togs av pressfotografen Ulf Karlsson; Sollentunaambulansen med Olof hade anlänt kl 23.36.

I ett rum på Sabbatsberg konstaterade en sjukvårdskunnig person att den vita blusen på intet sätt var skadad, och samma observation gjorde något senare Lisbeth Palmes svåger, dermatologen professor Åke Nilzén, då han ”vek upp” Lisbeth Palmes blus samt ”baddade en lätt rodnad” på hennes rygg. Någon skada fanns inte, och Nilzén fann därför ingen anledning att föranstalta om rättsintyg, obligatoriskt vid skottskada. Lisbeth Palmes andre svåger, advokaten Claës Palme, såg händelsen och berättade senare för mig.

Lisbeth Palme lämnade nägon timma senare Sabbatsberg iförd exakt samma oskadade plagg som hon burit hela kvällen.

Skotten mot mockakappan och mot en T-shirt (alltså inte en blus) avlossades efter Sabbatsbergsbesöket i laboratoriemiljö hos, antar jag, Stockholmspolisen. Den solkade T-shirten, vilken alltså aldrig bars av Lisbeth Palme, fraktades redan dagen efter mordet till Bundeskriminalamt i Wiesbaden i dåvarande Västtyskland, under påståendet från svensk sida att detta vore det plagg Lisbeth Palme burit vid Dekorima.

Svensk polis och svenska åklagare har alltså med djup cynism utnyttjat tre hederliga laboratoriers status och renommé som hederligt arbetande institutioner till att skaffa falsk bekräftelse på att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten. De tre laboratorierna fann uppenbarligen ingen anledning att misstro denna förfalskningsprocedur utan utförde de prov polisen bett dem om (SKL dock först nägra år senare).

Något liknande har givetvis aldrig förekommit tidigare i svensk rättshistoria.

Så gick det sålunda till, och jag uppmanar mina båda adressater att noga undersöka och ta ställning. Att alla tre laboratorierna utnyttjats för den föreliggande konspirationens låga syften är givetvis både hånfullt och skrämmande.

Vad kunde ni ha gjort? Jag ser, nu i efterhand, tre tänkbara möjligheter till förhandskontroll.

Laboratorierna kunde ha begärt in samtliga åtkomliga Lisbeth Palme-plagg, i första hand den stickade kofta som noteras i beslagsprotokollet och som, vid en faktisk påskjutning, givetvis skulle ha blivit svårt skadad.

Vidare borde laboratorierna ha begärt in ett rättsintyg över Lisbeth Palmes påstådda skada. Då hade laboratorierna kunnat jämföra utlåtandena i rättsintyget med föreliggande skador på kappa och blus/T-shirt.

Och det förhållandet att en ”vit blus” i beslagsprotokollet blir en ”T-shirt” när plagget anländer till Wiesbaden borde ha väckt onda aningar.

Alltså: svenska rättsvårdande myndigheter har använt hederliga vetenskapliga laboratorier, i Västtyskland och Sverige, som ovetande medhjälpare vid skrämmande manipulationer kring en statsministers död.

Jag ber alltså nu SKL och Riksmuseet ta ställning. Skulle ni finna att jag utan grund har beskyllt er för att ha blivit grovt narrade, och skulle ni anse att min beskrivning av händelseförloppet inte stämmer med det faktiska, föreslår jag att ni gör en polisanmälan mot mig, byggd kanske framför allt på de anklagelser om Lisbeth Palmes koppling till mordet på hennes man som jag här har framfört.

Jag skulle sätta värde på en sådan polisanmälan, vilken skulle kunna släppa in frisk luft i ett unket ärende.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Bild, aldrig ifrågasatt, tagen av pressfotograf Ulf Karlsson på Sabbatsberg kl 23.42, föreställande Lisbeth Palme som lämnar poliskommissarie Lars Christiansons bil, iförd ej mockakappa utan mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Brev till RÅ 4.11, ej besvarat.